Hej!
Nu behöver jag lite support igen!
Sedan jag skrev senast så har det som längst gått en vecka utan uppvak. När uppvaken kommer, har det fortfarande tagit ca 1,5 timme innan han somnat om. Jag har gjort som tidigare, avvaktat i det längsta, gjort husljud och sedan ramsat när jag egentligen är ifärd med att gå in. För en dryg vecka sedan blev jag lite paff för han vaknade och ill-skrek och vrålade "mammaaaaaaaaaaaaa". Nu när han är så pass stor och verkligen ropar på mig skapar detta en kluvenhet i mig. Jag stålsätter mig verkligen för att inte rusa in och "rädda" honom. Försöker tänka, vad är det han behöver egentligen, jo sova, hur lugnas han bäst?
Jag fick den natten ändå lägga tillrätta två gånger, vilket var ovanligt, men det var verkligen inte rätt på annat sätt.
Jag har alltid lugnt ramsat mig ut, och inte dröjt kvar i rummet.
Nu har det även varit två kvällar irad som unge herrn efter utramsningen vid läggning väntat några sekunder och sedan brustit ut i hög klagan! Detta var mer än en månad sedan det hände! Även här blev jag ställd, vad var detta nu?
Tänker att hela tiden ge lugna svar oberoende av hur mycket frågor han ställer.
Igår när han som sagt för första gången på länge brast ut i gråt när jag gått ut gick jag in efter en liten stund för att se om det var gosenallen som inte fanns med eller vad? Två gånger gick jag in i går kväll och han somnade efter 25 min ca.
Ikväll gick jag in en gång och la ner, pussade i nacken och ramsade mig lugnt ut. Det var ca 20 min klagan. Och nu i skrivandets stund har jag hört småyl efter bara en knapp timmes sömn.
Jag har ju verkligen bestämt mig för att komma imål med den goda sömnen. Är jag verkligen det? När det kommer nya "fnurror" innan jag hinner andas ut? När jag skrev senaste inlägget så kände jag verkligen att vi var färdigkurade. Han kan detta nu. Men vari ligger problemet att det har blivit sämre sömn och nya ifrågasättanden redan? Jag trodde att min attityd skulle bli änu säkrare av att jag började slappna av och få sova?
Han är otroligt mammig just nu. Jag är ju hemma med honom och hans bröder hela dagarna, så närhet och gos ger jag ju så mycket jag förmår på dagen. Men nu känns det som att han de senaste två kvällarna tror att jag ska försvinna bara för att jag ramsar mig ut. Men dagssömnen har han inte alls reagerat så. Är det någon speciell fas vid 16 månader?
Och ja, jag får fortfarande, varje gång han på något sätt ifrågasätter sömnen jobba med mina tankar om det vi gör är rätt. Det är konstigt det här. Rent instinktivt vill man ju bara rusa in och med min kropp visa att allt blir bra. När jag då i mina tankar får spela upp för mig att min fysiska närvaro ytterst få gånger har gett honom lugn nattetid, hur vi än har gjort, så faller jag tillbaka på allt det positiva shn ger.
Men frustrationen ÄR ändå hos mig, att jag inte verkar nå ända fram!?
Att det fortfarande är så långa vakenpass och en hel del lessamheter..
Vänligaste hälsningarna