Jag är helt med på vad du menar avs känslan att känna sig misslyckad och "utbränd" och man försöker och försöker och sliter sitt hår och ungen bara reagerar och reagera på en. Men inte på pappan/den andra föräldern. Jorå så att
8-månadersångesten är ju en svinjobbig tid, du gör helt rätt i som läser på om den, kunskap är bästa sättet att få förståelse för denna jobba fas som din lilla går igenom just nu. Jag är säker på att du gör ett strålande jobb, men jag skulle vilja be dig att slappna av oxå och inse att ibland kan man inte göra mer än sitt bästa
Sluta räkna minuter nu, var nöjd över den sömn hon får trots allt. Lägg henne en kvart tidigare om det behövs el låt henne sova en kvart längre de ggr hon faktiskt sover. Om nån månad är ni igenom detta tänker jag. Att börja ruska om i tillvaron gnm att byta schema nu innebär ju att du bekräftar hennes farhågor avseende att det är jättefarligt och hemskt och otäckt...
Se till att vara mkt nära om dagarna, både social delaktighet men även att du finns nära till hands; spendera mkt tid med henne på golvet, läs en tidning, drick kaffe nära henne så hon känner att du ÄR där. Ni kanske ska hålla er hemma lite extra mkt nu oxå, inte så mkt intryck el nya mnsk, fokusera på att bounda i er lilla bubbla utan att för den skull förmedla ångest tillbaka
Så slappna av , förmedla lugn och säkerhet så gott det går (det är OK att inte orka oxå, men försök att inte visa henne det iaf
Inne på Barnafostran el Späda och små (osäker på vilket forum som är mest passande?)kan du säkert få ännu mer pepp och tips på hur ni tar er igenom detta
Stor kram!