Nu var det ett tag sedan jag skrev i tråden. Vera har hunnit fylla fem år och det tar ju sin lilla tid att fira, med den släkten som vi har
Igår var de på läkarbesök båda två. De skötte sig alldeles som man ska. Ivar var lite tyst, så doktorn fråade om han "pratar" någonting. Och det gör han ju ibland, även om det inte är mycket. Fast när det var veras tur och Ivar fick sitta i knä på en PRAO (som var hyfsat nöjd och lycklig över att få göra något

). DÅ började han snacka

Så läkaren sa att hon fick ändra i sina anteckningar från att förälder säger att barnet kan till att hon själv noterar det.
Vera fick hoppa på ett ben, gå på tå och hälarna, böja sig framåt och bakåt etc. Och sedan fick hon spruta. Jag vet att hon var jätterädd, men hon satt i mitt knä och sa inte ett pip.

När vi var klara så såg jag på henne att gråten var nära igen, men då satt det en sån go mamma i väntrummet.
Hon frågade vad vi hade gjort och så blev hon SÅ förvånad över att någon fått spruta för hon hade ju inte hört någon gråta. Och så fick Vera visa henne plåstret och sedan var gråten glömd

MEN

Jag/vi har ett problem som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. IVar ärt så ledsen ibland när han ska äta. Först insåg jag att han inte var som Vera som var tvungen att ha mat så fort man slår upp sina blå. Han ville vakna lite. SÅ det får han. 15-30 minuter. Och sedan dess har det gått bra för det mesta, men ibland så bryter han bara ihop.
Han gråter och gråter så tårarna sprutar. Han får hålla i skeden, i en annan sked. Han får stoppa händerna i maten och hålla i skålen.
Hade det varit sovning så hade jag gått in och buffat, inte ens ramsa hjälper känns det som (nej jag har ingen matramsa

)
Så jag lyfte upp honom och gick runt en stund. Han snörvlar och suckar, men slutar gråta. Så sätter jag mig och matar honom sittande i mitt knä. Det går någorlunda, eftersom det är svårt att hålla honom, skål och sked när han ska hålla i både skål och sked också, så satte jag tillbaka honom i stolen. Det gick två tre tuggor, sedan var det STOPP.
Då tog jag upp honom igen och sa tack för maten. Han svälter inte, för han fick i sig en del, men det är ju så jobbigt att behöva gråta sig igenom måltiderna.
Någon som har något förslag på vad jag kan göra?
/LO