Hej AnnaSanna!
Till viss del kan jag förstå din frustration och reaktion, men du måste också försöka förstå oss. Många är vi som kört SHN-kuren på våra barn (som undertecknad) eller brinner för tänket och lär oss processen, kanske under en kurs hos Anna. Vi vill hjälpa, tipsa och underlätta livet hos alla dessa småbarnsföräldrar som har hamnat i en ohållbar situation med barn som inte sover mm. Det är många som vänder sig till oss för hjälp och då är det naturligtvis väldigt roligt att få vara delaktig i den processen. Att få råda, dela med sig av sin erfarenhet, att följa med på resans gång.
Men många gånger ser vi helt andra sidor. Jag tror att alla vi som är mer eller mindre aktiva här, har konfronterats med skepsism, ifrågasättande, hört kommentarer av det mest (för oss) besynnerliga slag. Många är föräldrarna där ute, som beklagar sig och har rena verbala orgier i hur jobbigt de har det, för att sedan, när man tipsar om hur man gjort själv, slänga tillbaka ord som: ”Förstår inte du att det där är som ett slag i ansiktet?” ”Jag skulle aldrig kunna tvinga mitt barn till något…” ”Man kan ju inte påverka sömnvanor”, ”Barnet måste ju få bestämma själv” mm. I en oändlig ström. En ovillighet att ta till råd, som ju inte på något sätt skadar eller dömmer. Vi vill bara berätta att det finns ett sätt som fungerar, där man kommunicerar med barnet och ger det trygghet och möjlighet att sova! Väcka en tanke och kanske få en fundering att slå rot.
Därför kanske stubinen ibland är lite kort. Vår kära Anna har fått ta mycket spott och spe i sin dag. Då behövs det inte mycket. Och faktum är att när jag läser igenom tråden, så förstår jag reaktionen. Kanske är du inte medveten om det, men efter åtskilliga råd som du fått, så har du svarat med en massa ”men” och med en attityd som för oss betyder: ”Jag tror inte på det här, därför att…” och så anledningar, som vi inte riktigt håller med om som jättebra anledningar (förlåt!
).
VI har många gånger hört kommentarer av slaget ”Barn är olika”. Ja, det ifrågasätter ingen här. Barn ÄR olika, men ALLA BARN BEHÖVER SOVA! Och för att ro iland kuren behövs en Attityd hos den som genomför den. Den Attityden skall vara rätt så kaxig!
Om man inte tror och vågar ta det till sig, då skall man låta bli. Om man vill, tror och vill visa att man kan, då måste man börja se till hur läge är NU, för det barn det gäller och inte jämföra. Visst får du jämföra dina barn, men i det här fallet är det fullständigt ointressant. När du påbörjar kuren skall du inte ens se hur det var IGÅR, utan det är HÄR och NU som gäller.
Du får gärna fråga och visa intresse och kanske har du varit otroligt öppen och mottaglig, men det syns inte riktigt i skrift. Skrift kan vara väldigt svårt, man kan läsa in mycket mer än vad som faktiskt står.
På vårt forum är vi generösa och hoppas att nya besökare också kan tänka sig att vara det. Vi delar med oss av erfarenheter och det är inte roligt att arbeta i uppförsbacke. I det här fallet har det nog känts lite så.
Du har helt rätt när du skriver att du inte skall lattja med din unge och testa metoder hit och dit. Du gör helt rätt i att fråga – det måste man. Skall man kura skall man läsa, läsa och läsa igen. Jag läste nog boken tre eller fyra gånger, postade miljoner frågor och stod sedan i badrummet under kurens gång och fortsatte att läsa.
Visst skall man få ifrågasätta, men ibland låter ifrågasättandet som: ”Nej, det går INTE därför att…” Ibland måste man bara bestämma sig för att det visst skall gå! Som Anna skriver, alla barn äter. Mer eller mindre. Om du inte ger dig utan erbjuder flaska istället för bröst, då kommer din dotter naturligtvis att ta flaskan så småningom. Men om du tänker ”hon kommer SÄKERT inte att ta flaskan den här gången heller” – hur tror du då att det kommer att gå? Man bäddar för det själv, oftast omedvetet. Barnet känner det direkt och agerar därefter. Attityden är A och O, något som sägs ofta här – och kan sägas ännu oftare.
Jag brukar gå så långt att jag jämför med Cesar Milan, ”Mannen som talar med hundar”. Hundarna känner av vår energi – precis som barn. Kanske lyckas man inte på första försöket, men man kan inte ge upp. Din dotter måste ju sluta ammas en dag, eller hur?! Och det är DU som skall ta befälet över det, inte hon. Sorry, men så är det! DU KAN OCKSÅ TA BEFÄLET ÖVER HENNES NATTVANOR - BARA DU BESTÄMMER DIG!!!
Lycka till! Jag hoppas att du inte överger tanken, som ju ändå till viss del slagit rot, eller? Vi hjälper dig under resans gång, bara du vågar, vill och låter oss!
// Åsa
Bestäm inte på förhand att allt är omöjligt. Inte om du verkligen vill ha en förändring till stånd (se din egen rubrik) 
men ber man om råd och får dem, av folk som lägger tid, engagemang, intresse och all välvilja i världen på de bekymmer man säger sig ha och som man sedan visar ifrån sig som om man aldrig bett om dem och aldrig haft för avsikt att lägga två strån i kors för att avhjälpa den desperation man påstår sig driven av, då blir i alla fall jag till slut en smula sur 
