Hej igen!
Den sociala delaktigheten funkar bättre nu när vi kör varianten "laga mat med hennes grejer och mina grejer". Ofta vill hon ju såklart ha mina grejer helst, och då får hon det och jag får ta fram nya till mig och då vill hon ha dem och så håller vi på

Lite meckigt men jag ser det som en investering för framtiden. Särskilt för henne.
Min nästa fråga gäller Forskaren.
Jag har läst och läst igen om krypbarnet i BB (Irma ålar med rätt bra fart nu, så jag räknar henne som krypbarn i den aspekten att hon tar sig fram "obehindrat"

)
Att aldrig hindra tycker jag att jag börjar få kläm på nu (även om det är knepigt i vissa situationer när vi inte är hemma/är med andra människor....).
Men detta att hjälpa och vara förlängda armen tycker jag är svårare. Hur vet jag vad det är hon vill?
Här kommer lite olika scenarier:

Jag dammsuger och lillan ligger på golvet och tittar nyfiket på dammsugaren och följer med blicken hela tiden, men rör sig inte ur fläcken. Ska jag tolka det som att hon helst bara vill titta eller att hon vill bli upplyft och hjälpa till att hålla i dammsugaren? Är det Arbetaren eller Forskaren som är i farten?

Jag står och diskar och lillan ligger på golvet och tittar. Samma sak här: lyfta upp eller låta vara så länge hon är nöjd? Jag vill ju inte störa när hon ligger på golvet och är nöjd, men jag vill ju heller inte missa ett initiativ till arbete från hennes sida!

Lillan hasar runt och undersöker saker. Stannar framför en byrå och kollar in länge. Börjar gnöla lite. Ska jag tolka det som att hon vill ha hjälp att öppna en låda eller liknande? Hur vet jag det? Hon försöker inte dra i handtaget direkt....

Ibland (ganska ofta) gnölar hon rätt frejdigt när hon är på golvet, och jag har väldigt svårt att tolka det. Hon är inte ledsen, det märks, bara kanske lite frustrerad och uttråkad. Jag vill absolut inte rädda henne från golvet. Vi har jobbat oss upp i längre och längre nöjda stunder på golvet tack vare att jag låtit bli att rädda vid minsta missnöjesyttring.
Dock fastnade jag lite vid detaljen att i BB står det ju att man ska se till att barnet aldrig behöver bli besviket. Om hon ligger och gnölar mitt på golvet har jag ju ingen aning om vad det är hon behöver hjälp med! Om jag tar upp henne slutar hon gnöla, om jag slänger ut nåt intressant på golvet slutar hon också och undersöker det en stund, för att sedan börja gnöla igen. Det funkar också att jag ropar till henne och pratar med henne lite därifrån jag är, men det känns ju också som en typ av räddning. Eller är jag för hardcore?
Jag vet inte, men det känns som att vi har fastnat lite. Hon behöver en puff att bli mer självständig på golvet, men jag vet inte om jag ska låta henne vara med sitt gnöl eller hjälpa henne och vara förlängda armen (och hur ska jag isåfall veta vad det är hon vill ha hjälp med?) för att bäst komma ur denna onda cirkel.
Tips någon?
