Ångestdriven mor söker ngn som kan tala förstånd med henne

Fritt pratforum för personligt vänskapskackel och allmänt diskussionsforum
frk Carlsson

Ångestdriven mor söker ngn som kan tala förstånd med henne

Inlägg av frk Carlsson »

Hejhopp :)

I takt med att jag fick fler å fler barn så blev jag mer och mer neurotisk i mitt sätt att se på dem...eller det kanske är fel uttryck? Kanske såhär: jag lärde mig att barn är ganska så komplexa och har mängder av olika behov :roll:

För mig är det inte lika enkelt med barn nr 3 som det var med barn nr 1. Förmodligen för att jag vet mer nu :roll: Förstår ni hur jag menar? För oss var det ETTAN som bara "hängde med" och vi var så jädra coola och for runt och hade oss. Hon är en såndär "Semla" som AW skriver om i BB (jag började gråta när jag läste den beskrivningen för det var SÅ klockrent :heart: ) och bäbislivet och småbarnslivet med henne var som en enda lång ljuv smekmånadsfas.

Sen kom nr 2 - knallorange hår och superbestämd från dag 1 (hon drog t om ut sonden som de satte på henne på IVA där hon låg efter förlossningen). Tack vare henne hittade jag hit eftersom hon protesterade vilt nätterna igenom tills vi vuxna fattat galoppen :wink: Idag är hon så himla speciell och unik och rolig :heart: . Men krävande - som en draghund ungefär brukar vi säga (och storasyster Semlan hon bara sitter och luktar på blommorna :wink: ).

Lillebror, 15 mån, kom förra sommaren. Och han har mig i ett järngrepp; bortskämd och kille - inkompetensförklarad av sin mor :cry: med följd att ångesten flåsar mig i nacken dagar och nätter ("tänk om han inte sover tillräckligt, tänk om han inte får i sig tillräckligt med mat"). Vid tiden för hans födelse så hade jag och vår familj precis genomgått en del svåra saker och jag tror att en hel del av de händelserna liksom följde med , för jag var så ångestladdad under hela hans bäbistid och har fortfarande kvar stänk av detta.

Jag känner inte igen mig själv som mamma! Var är den stensäkra, coola, men ändå vettiga och inkännande mamman som en gång var jag :roll: ?

Jag behandlar fortfarande lillebror som att han är en nykurad liten bäbis som inte fattar nånting, vid minsta pip på natten far hjärtat upp i halsgropen (han sover som en sten för det mesta och små ljud el så måste ju alla få göra :roll: som jag så glatt brukar förmedla till andra inne på SHN-forumet :roll: och så lever jag inte själv som jag lär :oops: ).

Och inte blev det bättre av att han började fsk förra veckan. Han verkar ta det rätt OK, han är ungefär som vanligt hemma och på fsk äter han bra och sover hyfsat (vi tar till marginalkvarten här hemma de dagar det varit extar lite sömn...) och han har gott sällskap av sin storasyster.Så nog vet jag att det ska gå vägen...men JAG är som ett härvel av nervtrådar...ska han nu slå bakut som en reaktion på detta? Hur kan jag lindra så att han förstår att jag/vi fortfarande finns för honom (idiotisk fråga eftersom vi redan med tydlighet visat ut honom antar jag :oops: Jag klarar dock inte av att ta fsk-diskussionen här...). Storasystrarnas inskolning och framtida fsk-vistelse berörde mig knappt - "vaddå, det är klart att dom klarar det" - och det gjorde dom och det VAR verkligen inget mer med det (jag vet att många här är emot fsk för barn under 4 år, men jag måste ärligt talat säga att för våra tjejer så blev det inte en sån stor skillnad, el snarare sagt - vi upplevde inte att de förändrades som personer på ngt negativt sätt av att börja fsk... :roll: ).

:arrow: Jag behöver nån/ngr som dishar upp mig och får mig att inse att jag har en kompetent lillkille som man INTE behöver behandla med silkesvantar och tassa runt på tå för :? Jag HAR ledningen rent praktiskt, jag gör allt som man "ska" så det är inte som att jag springer in i hans sovrum och har mig...men inne i mig bara surrar det - ständigt, ständigt...och jag börjar bli ganska så trött på det nu.

Åh gud så svamligt det blev och en smula egotrippat oxå :oops: på ett forum som ska handla om barn. Men om inte mamman är helt 100 så drabbas ju barnet förr el senare tänker jag :roll: .

Nån som har ngt klokt och och uppfordrande att säga mig? Jag tål en del och kan behöva få höra att jag ska ta och skärpa till mig och sluta neurosa mig...

Tack på förhand.

PS. Jag läser BB så ögona blöder...det här handlar som sagt mer om ...mig...kanske ska tråden flyttas? Finns det ngt forum för darriga morsor?
SusanD
Rådgivare/advisor
Inlägg: 3703
Blev medlem: fre 27 jan 2006, 16:51
Ort: Ängelholm
Kontakt:

Re: Ångestdriven mor söker ngn som kan tala förstånd med hen

Inlägg av SusanD »

Ja du har nog helt rätt när du skriver att det är dig det handlar om, så är det nog helt och hållet. Barnen verkar ju må gott och inte ha några större fnurror i sina liv. Eller? :)

Jag är helt värdelös på att komma med en massa goda råd om hur man ska bete sig eller nå något mål som en bra och lugn förälder. Men jag vet när vi fick Mika, vår första och hittills enda dotter, hur jag plötsligt kunde komma på mig själv att nästan stå utanför draperiet till barnens rum och lyssna ifall, ifall hon skulle vakna. Jag hamnade i tänket att en liten flicka kan väl inte klara så mycket, hon är ju så liten och bräcklig. Inte alls stark som sina bröder.

Det var svårt att begripa att ett lillasyskon skulle klara sig utan mina ingripanden.
Nu är jag ju enormt lat av naturen så det här problemet var ganska snabb övergående. Men jag förstod inte vad det var som hände förrän jag upptäckte samma fenomen på en av hundkurserna jag höll.
En hundägare som hade två stora hundar, som hon hade enormt bra pli på kom med en liten, pytteliten, lurvig jättesöt hund, som dessutom var en tik och hon kunde verkligen inte få den att lyda överhuvudtaget. Hon bar sig så tokigt åt för hon tyckte att hunden var så liten och bräcklig.

Rakt av kändes den jämförelsen som handen i handsken och jag kunde ta mig samman och återgå till mitt lata leverne.

Men jag tror att det är svårt med en minsting, man släpper inte taget på något vis. Fast jag känner inte samma sak med vår minsting som är en lillebror, jag förutsätter på något vis att han kommer klara av allting alldeles utmärkt.

Du kommer säker få en massa bra svar av våra duktiga forumister, men kanske kan mitt svammel också bidra lite, hoppas kan man ju alltid.

Ett stort steg i rätt riktning måste det ju ändå vara att du kan sätta ord på vad du känner.

Kram Susan
Emil född 19 okt-05 och klok som en bok!
Sigge född 16 okt-07 och tuff som en Tigger!
Mika född 28 maj-09 och snabb som en raket!
Linus född 15 dec-10 och cool som en isbjörn!
Dipl. SHN-kurare!
frk Carlsson

Re: Ångestdriven mor söker ngn som kan tala förstånd med hen

Inlägg av frk Carlsson »

Tack för ditt "svammel" :lol: Susan, jag tyckte det var bra att få höra att fler än jag gått i den här "minsta ungen"-fällan ](*,) . Jag får små ( och stora) pikar från omgivningen avseende att jag "skämmer bort" Sigge och att han kommer bli en odräglig kille ...det gör inte det hela lättare ](*,) när jag just nu inte vet riktigt vad som är vad... :oops:

Jag väntar oxå på ngn typ av "insikt" liknande den du beskrev ang hundarna...kanske är detta att jag börjar känna mig sliten och leds och vill värna om min integritet (dvs inte låta oro och vargar terrorisera mig på helt lösa grunder) ett tecken på att jag börjar gräva mig upp ur den kletiga känslosörjan?

Eller - så får jag helt enkelt kavla upp ärmarna och gå ut och ta ngr rediga handtag så att jag inte ORKAR navelskåda dagar och nätter igenom. Jag är trots allt en smula yrksesskadad och önskar att jag kunde låta bli att lyssna så himla mkt på allt runt omkring och inne i mig :roll:

Tilläggas ska ju att jag är uppvuxen i en släkt och i en familj som till 99% alltid har bestått av bara tjejer och kvinnor...och så kommer det en MAN in i mitt liv som slår undan fötterna på mig såhär :roll: Det är nästan så att man skäms...jag är ju råfeminist och allt...och så blir det såhär :o :shock:

Aja...det kan bara bli bättre, att jag börjat dela med det nu är kanske ett tecken som sagt (?). Tack för att du tog dig tid att svara :heart:

Tar gärna emot fler tankar på detta tema.
:heart:
JW
Inlägg: 35
Blev medlem: mån 27 okt 2008, 17:46

Re: Ångestdriven mor söker ngn som kan tala förstånd med hen

Inlägg av JW »

Hej frk Carlsson!

Har följt din blogg eftersom din Vilda är född nästan exakt samtidigt som min stora tjej och dessutom så otroligt lika, har därför varit jätteroligt att följa er familj.

Det jag kan bidra med i svammelväg är kanske att du sörjer en del av ditt liv som du aldrig kommer få tillbaka (om det nu inte kommer en till ngn gång :)). Det var så otroligt tydligt på min egen mor, 6-barnsmamman som var så stark och lät oss barn växa upp på ett ganska BB-liknande sätt (trots att hon inte läst den). Curlade var det minsta vi var... Hon var hemma med oss barn i drygt 20 år med bara några korta avbrott. Så, när minsta tjejen skulle börja förskolan, dvs dagens 6-årsverksamhet - vad hände? Jo, min mamma kunde inte släppa taget. Hon följde med min lillasyster till förskolan VARJE dag, HELA dagen, HELA året. Hon tyckte att min lillasyster var så blyg och speciell och inte kunde klara av detta. Vilket naturligvis inte var korrekt på ngt sätt utan antaligen gjorde henne en björntjänst av stora mått.

Så, amatörpsykologen (det är du som är proffs :) ) säger att du kanske måste se att din son också växer upp, precis som dina tjejer gjort och förtjänar en icke-daltande mor. Sörj sedan det som varit och ta emot den nya tid som kommer. Inga björntjänster.

Kram
Jenny
A - 080425
H - 110409
JW
Inlägg: 35
Blev medlem: mån 27 okt 2008, 17:46

Re: Ångestdriven mor söker ngn som kan tala förstånd med hen

Inlägg av JW »

Förresten, kära frk Carlsson, när jag tänker efter så läser jag ofta din blogg och tänker att du verkligen är cool med dina barn. Och dessutom en toppenmamma.

Bara så du vet... :)

Mvh
Jenny
A - 080425
H - 110409
chokladkaninen
Inlägg: 2604
Blev medlem: sön 16 mar 2008, 06:45
Ort: Uppsala

Re: Ångestdriven mor söker ngn som kan tala förstånd med hen

Inlägg av chokladkaninen »

Hej frk Carlsson,

Här har jag också en tendens att behandla mina barn olika - fast jag tänker på det som att jag har ställt för höga krav på Storasyster, för när Lillebror kommer till samma ålder känns han inte alls lika stor.... Så jag särbehandlar nog åt samma håll som du, fast till Storasysters nackdel, liksom. :roll:

Jag tänker som så att barn faktiskt ÄR olika; :shock: inte med rutiner och så, där har de ju förstås samma behov. Men i utveckling, mognad och sånt tar de ju faktiskt lite olika tid på sig. Och just att pojkar skulle vara snäppet långsammare än flickor i genomsnitt är ju faktiskt en observation som även Anna har gjort. Så jag tänker att det inte nödvändigtvis är så att du särbehandlar Lillebrorsan på ett felaktigt sätt - om din gutfeeling är att han är mindre än vad systrarna var vid samma ålder, så kan det ju faktiskt vara så att han faktiskt ÄR det. :D Och då kanske man inte bara ska koncentrera sig på "likartsvarianten", att behandla lika lika, utan också fundera på "särartsvarianten", att behandla olika olika. :wink: Vad jag fikar efter är alltså helt enkelt att det inte nödvändigtvis är fel som du gör. 8)

En annan observation här hemma är att allt ibland har tendens att handla om mig. :oops: Om barnen verkar på sned i tillvaron, eller uppför sig illa t ex, så är det MITT FEL och handlar om MIG, inte om att de kanske har en dålig dag eller är i en period då de behöver ifrågasätta saker och ting en smula. :lol: Man kan säga att det är sakligheten jag faller på. :lol: (Jag brukar upptäcka vad jag håller på med när jag t ex blir ledsen på mig själv för att äpplena har blivit kantstötta el dyl..... :mrgreen: ) Om man läser t ex Mia Törnblom får man veta att det förmodligen är ens självkänsla som är lite onödigt låg när man reagerar på det här sättet. Och en teori jag har är att självkänslan kan ta stryk av att man är hemma med barn (givetvis beroende på vilken personlighet man har och hur man jobbar när man inte är föräldraledig, men det här gäller mig) och att det alltså skulle kunna bli svårare att vara saklig ju längre man är hemma. Eftersom vuxna också mår dåligt av att sakna social delaktighet.

Jag utvecklar gärna detta. Svenska Dagbladet har en idagserie om det just nu också.
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psy ... 449414.svd
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psy ... 447114.svd

Till sist så håller jag med om din analys att ju mer man tänker på barnen i Barnabokstermer och ju mer man hänger här på forumet, desto mer ifrågasätter man sig själv och vad man ser i sin omvärld... :roll: Och det kan vara ganska jobbigt, och göra det rätt komplicerat att vara förälder (samt ev sporra högpresteraren inom en, t ex i standardmodellandet eller kursituationen märks det ofta :? ) - men samtidigt är det ju så man utvecklas! :D
Mamma till :heart: Storasyster f feb 07
och :heart: Lillebror f okt 08
frk Carlsson

Re: Ångestdriven mor söker ngn som kan tala förstånd med hen

Inlägg av frk Carlsson »

Nämen :D ! Här kommer man hem från jobbet och så har ni skrivit så fint till mig :heart: . Jag begrundar och funderar och känner att jag kan ta till mig en hel del.

JW: Ja, jag funderar oxå över det där med att sörja det liv man en gång hade...för mig gick allt så fort - jag gick från studerande som var van vid en tillvaro där allt var noggrannt planerat och inrutat - eftersom jag hade tusen järn i elden vid sidan om studierna - samtidigt som jag hade ett rikt socialt liv med många likasinnade vänner och så reste jag på långresor varje sommar (tack vare att min sambo arbetade och kunde betala för oss båda). Sen tog jag examen, fick mitt första jobb och blev gravid och köpte hus och så kom barn nr 2 snabbt därefter och så rullade det bara på... Klart att jag tappat bort MIG i allt det här ](*,) och nu kan det aldrig bli som då, och förstå mig rätt - jag vill inte byta tillbaka till som det såg ut då för jag älskar mitt nuvarande liv...men det är det där med identiteten :roll: vem är jag nu liksom...har aldrig behövt fundera på det för jag har hittills varit gravid och haft bäbis/1-åring (och så småningom äldre barn) varje år i FEM ÅRS TID! Men nu 2011 så kommer det inte att vara fler graviditeter el bäbisar...nu finns bara jag...och då antar jag väl att det undermedvetna öppnar upp (?).
JW skrev:Så, amatörpsykologen (det är du som är proffs :) ) säger att du kanske måste se att din son också växer upp, precis som dina tjejer gjort och förtjänar en icke-daltande mor. Sörj sedan det som varit och ta emot den nya tid som kommer. Inga björntjänster.
Ska jag navelskåda nu då (och det ska jag väl :? ...) så kanske det är så att det här med att det är slut på bäbistiderna och gravidtbubblorna oxå är en sorg i sig...nu ska vi vidra ei livet liksom...nu ska vi lämna hållplatsen "skaffa barn" och sätta oss på bussen mot livet...Jag har senaste tiden kännt att "fan så skönt att vi är på väg ut ur bäbisträsket", men det är klart att det finns en sorg med i det oxå - det är inte så himla enkelt att lämna en "livsstil" :wink:
JW skrev:Förresten, kära frk Carlsson, när jag tänker efter så läser jag ofta din blogg och tänker att du verkligen är cool med dina barn. Och dessutom en toppenmamma.

Bara så du vet... :)
Tack! Verkligen! :heart: Vad kul att du läser bloggen oxå :)

Chokladkaninen: Tack för länkarna (och Liv Strömquist-serien! ÄLSKA!), de gav en del att fundera på trots att jag "vet" allt det där...om andra...men inte om mig själv :wink: :roll: . Det gamla vanliga med andra ord. Jag har ju gjort det till en pryl att intala mig att jag är balanserad och lever i nuet och mindfulness och allt sånt där...folk bara skrattar åt mig. Jag är den mest kontrollerade, strukturerade och planerande personen de känner till :wink: . Men jag VILL JU vara sådär cool och skön och inte bry mig om mina egna prestationer, jag säger alltid "nejmen JAG bryr mig inte om vad andra tycker och tänker" - men jag bryr mig om vad JAG tycker och tänker...och det är desto svårare att arbeta bort, fast jag har kommit en bra bit på vägen :roll:

Och när man är sån och har som prio 1 här i livet att utvecklas och lära sig mer och tillämpa och ha sig, då är det lätt att man slår knut på sig själv antar jag, spec om det händer annat i hjärtat och hjärnan samtidigt :? Jag gillar att ha Anna Wahlgrens teorier el vad man ska kalla det som ledstjärna och utmana mig själv gentemot dem...men när jag läser här på forumet om dem som är 7000 ggr bättre än mig då :oops: Och VARFÖR? Och hur då "bättre"?Det är ju förfan ingen tävling [-X ](*,) men nånstans vill man ha den där bekräftelsen, berömmet, känna att man LYCKATS ( när jag blev tillfrågad att vara hjärtebarnskontrollant blev jag så STOLT t ex :roll: )... Antar att det faktum att man har 3 trygga barn som sover och äter och utvecklas som de ska är kvitto nog på att man "lyckats" :wink: :roll:

Och ja, visst är det så at syskon är olika och att man som förälder har en egen speciell relation till varje barn i sin barnaskara :heart: . Häftigt, spännande men även darrigt och osäkert och utmanande. Precis som det är att ha barn rent generellt.

Fler får gärna ansluta till detta samtal om ni vill och delge era erfarenheter. Jag tackar än en gång er som gett så fina och kloka synpunkter och jag känner mig en smula mjukare i hjärtat nu.

Kram :heart:
TorsMamma
Forumets ordförande
Inlägg: 11193
Blev medlem: fre 17 nov 2006, 09:25
Ort: Stockholms Skärgård

Re: Ångestdriven mor söker ngn som kan tala förstånd med hen

Inlägg av TorsMamma »

Hej, vill bara inflika att jag som då bara har ETT barn, vet att jag inget mera får. Har också sörjt, försökt förhala utvecklingen osv... :oops: :cry: (men bara liiiiite ibland) :wink:
Kan också förstå lite av känslan att man mister lite av "bebis" tiden. Men så kommer så mycket nytt spännande mera utmanande. då saknar jag också det mysiga okomplicerade mamma är centrum kan jag lova som bara en liten under 1 år kan ge.

Men, jag har lärt mig att skilja på mig, mina känslor och att vara saklig mot mig son. Även om jag känner att jag curlar lite väl ibland, gosar som om han vore liten ibland, och önskar att tiden ville stå stilla ibland. För jag hinner inte med!!!

Detta tror jag är något som många av oss har känslor om titt som tätt. Men som AW säger, man kan inte stoppa utveckling, så häng med på resan och njut så mycket du kan på vägen istället. :heart:

Och med dessa ord flyttar jag nu till kackel, så kan alla få tömma sina hjärtan där. :lol: :P
Tor 2006
:heart: BB barn från början. Sov sin första 12h natt 5 dagar före 4 mån, Diplomerad SS vid 6 mån
:heart:

:heart: FTLOC child from the beginning. Slept his first 12 hour night 5 days before 4 months. :heart:
frk Carlsson

Re: Ångestdriven mor söker ngn som kan tala förstånd med hen

Inlägg av frk Carlsson »

Tack TorsMamma :) ! Nu kan fler älta :lol: .
TorsMamma skrev:Men, jag har lärt mig att skilja på mig, mina känslor och att vara saklig mot mig son. Även om jag känner att jag curlar lite väl ibland, gosar som om han vore liten ibland, och önskar att tiden ville stå stilla ibland. För jag hinner inte med!!!
Jag trodde nog att jag var ganska bra på att skilja på mina och barnens känslor, men det är jag inte. Och så länge jag har den insikten med mig så tänker jag att jag får lite förlåtelse eftersom jag arbetar med det ständigt ( i jakten på den perfekta samlade personen som jag vill vara :wink: :lol: ). Jag som fått 3 barn under loppet av 4 år har sannerligen inte haft tid att fördjupa mig i vart och ett av dem (känns det som iaf :oops: ) utan min tillvaro har vart fylld av graviditet/väntan,förlossning, amning, bäbis etc etc. Och nu sitter man här som sagt...
TorsMamma skrev:Men som AW säger, man kan inte stoppa utveckling, så häng med på resan och njut så mycket du kan på vägen istället. :heart:
För fan! Jag är redan på tåget :lol: :heart: Måste bara fasa in, lära mig att parera och hänga med i kurvorna eftersom lokföraren kör snabbt som gatan och tydligen har gjort så under en längre tid, innan jag hoppade på :lol: .

:heart:
aso
Inlägg: 251
Blev medlem: sön 17 apr 2011, 20:41

Re: Ångestdriven mor söker ngn som kan tala förstånd med hen

Inlägg av aso »

Hej :D !

Råkade hamna på den här tråden av en slump, men så läste jag hela baletten :o (född nyfiken...). Ni har skrivit så fint! Och det är alltid fint att se lite olika sidor av detta ljuva mammaliv :heart: .

När det kärvar för mig, som är en storfunderare av rang och ofta snöar in på detaljer, så brukar jag tänka att JAG faktiskt behöver precis detsamma som jag erbjuder min son :shock: :wink: :D (kan till och med önska att det fanns någon som ramsade mig när jag inte kunde sova :wink: ).
Med andra ord:
:arrow: Regelbundna matvanor, god sömn, massa frisk luft (och då ska man helst vara ute i stora skogen för där finns lugnet som är som balsam för själen :D ), social delaktighet (och här får jag skärpa mig för att få till något som ÄR FÖR MIN SKULL :wink: ).

Detta hjälper mig att få fokus på mig själv, är så lätt gjort att "man bara blir mamma" och satsar allt på att göra tillvaron för den lille perfekt men liksom glömmer sig själv...

Bara en tanke från en funderare till en annan :heart: ...

:D aso
Z är född 22/3 2011 - introducerade SM vid 3 veckor
aso
Inlägg: 251
Blev medlem: sön 17 apr 2011, 20:41

Re: Ångestdriven mor söker ngn som kan tala förstånd med hen

Inlägg av aso »

Glömde en jätteviktig sak:
aso skrev:Regelbundna matvanor, god sömn, massa frisk luft (och då ska man helst vara ute i stora skogen för där finns lugnet som är som balsam för själen ), social delaktighet (och här får jag skärpa mig för att få till något som ÄR FÖR MIN SKULL ).

Och MOTION för tusan :D , man ska se till att man blir riktigt härligt trött i hela kroppen, jätteviktigt!
Z är född 22/3 2011 - introducerade SM vid 3 veckor
Susanne*
Inlägg: 2027
Blev medlem: tis 23 nov 2004, 15:11
Ort: Ny Skåning

Re: Ångestdriven mor söker ngn som kan tala förstånd med hen

Inlägg av Susanne* »

Hej du och hej alla :heart:
Visst är det spännande... :D

Här fick ju familjen också en liten lillebror för några år sedan. Detta efter 2 tjejer. Jag tycker det var slående hur olika omgivningen behandlade honom jämfört med tjejerna (inte jag alltså...nääää :wink: :wink: ). På saker som inte rörde honom som person utan just för att han var både pojk och lillebror. Sedan har jag bekanta och vänner där jag tycker det daltats med killarna, och inte tjejerna. Dessutom har en släktings familj samma konstellation och hon band den lille gossen väldigt hård och hindrade hans kompetens (tycker han själv också). Inte nog med det så hade jag en forskare/lärare som just varnade för fenomenet 2+1 och att de små gossarna fick så mycket dalt att de aldrig fick ändan ur vagnen. :wink: Well. Detta sammantaget gjorde att jag har tänkt på det sedan lillebror föddes och därmed försökt att inte trilla i den fällan. Säkerligen har jag gjort det men men genom att se det tydligt så kanske mindre. Jag vill verkligen ge honom samma frihet och kompetens som de övriga och det tror jag inte jag gör annars. Jag känner samma som du och han är ju min bebis (visst 4 år... :wink: ) men med saklighet så försöker jag sprida den känslan över alla raringar istället.

Nja, mest flum och svammel men det är sent. Men jag tror du vet vad du vill och vad du behöver göra. Och att du är där strax. Det låter så. :D

Kram
Susanne :heart:
"Det talas för lite om glädjen med barn..."
Tre underbara godingar: 1996, 2003, 2007
frk Carlsson

Re: Ångestdriven mor söker ngn som kan tala förstånd med hen

Inlägg av frk Carlsson »

aso skrev:När det kärvar för mig, som är en storfunderare av rang och ofta snöar in på detaljer, så brukar jag tänka att JAG faktiskt behöver precis detsamma som jag erbjuder min son :shock: :wink: :D (kan till och med önska att det fanns någon som ramsade mig när jag inte kunde sova :wink: ).
Med andra ord:
:arrow: Regelbundna matvanor, god sömn, massa frisk luft (och då ska man helst vara ute i stora skogen för där finns lugnet som är som balsam för själen :D ), social delaktighet (och här får jag skärpa mig för att få till något som ÄR FÖR MIN SKULL :wink: ).
Så är det ju absolut :thumbsup: Och det är ju däri en stor del av min problematik ligger, att jag liksom tappat bort mig själv bland alla asmåbarn :wink: TROTS att jag "tycker" att jag satsat på mig själv gnm att bl a gå tillbaka till jobbet efter 6-8 mån föräldraledighet...men det räcker nog inte... Jag fick dessutom ett nytt jobb i vintras när lillebror bara var 6 mån och det tar ju tid att komma sig in i sånt...så då blev jag identitetslös även i mitt yrkesutövande helt plötsligt = knäckande :wink: . Men nu så kanske jag ser en väg, även på jobbet, så då får det bli min ventil till att börja med (jag är väldigt lycklig över att ha en utb och ett arbete som är till 110% valt med medvetenhet) :)

Motion, frisk luft, bra mat och god sömn :thumbsup: Självklara grejer! Och jag tror precis som du att de oxå inverkar till ett bättre mående, både för stora och små.

Susanne: Intressant med den där forskningen (om det var det det var, el "bara" egna erfarenheter?)! Jag har själv funderat över det här fenomenet med 2 tjejer och 1 kille :roll: Och jag fortsätter fundera och konstaterar lättat att jag tydligen inte är ensam om att känna, el göra, som jag gör :roll: . Tackar så mkt för dina erfarenheter och tankar, jag tar dem med mig :)

Jo, jag är på väg :wink:

Tack igen :heart: :thumbsup:
aso
Inlägg: 251
Blev medlem: sön 17 apr 2011, 20:41

Re: Ångestdriven mor söker ngn som kan tala förstånd med hen

Inlägg av aso »

:heart: gott att du är på väg!

Har dragit ihop ett gäng tjejer som ses 1 gång i veckan och tar en rask långpromenad, gör mig alltid glad :D . Kostar ingenting och de som kan dyker upp, samma tid och samma plats oavsett väder, uppskattat av alla. Jag ser fram emot det flera dagar innan, en perfekt liten morot, både träffa vänninor, få frisk luft och motion. Är flera av de som är med som tackat hjärtligt för att jag styr upp detta varje höst och det är bra för självkänslan :heart: . Kanske kan vara något :wink: ?

:heart: aso
Z är född 22/3 2011 - introducerade SM vid 3 veckor
frk Carlsson

Re: Ångestdriven mor söker ngn som kan tala förstånd med hen

Inlägg av frk Carlsson »

det låte jätteroligt aso :) att förena nytta med nöja så att säga. jag brukar oxå promenera , i somras blev det en tim/dag när jag var ledig, nu när jobbandet dragit igång får vi se :wink: däremot föredrar jag att promenera själv, tyst el med sällskap av musik. sällskap i övrigt däremot gillar jag ju såklart :) . problemet är väl bara att få ihop det med folk...många av mina kompisar bor inte här längre och de "nya" kompisar som jag börjat känna litegrann (gnm barnen såklart :wink: - ÖF, mammagrupper etc) har ofta fullt upp med sitt...men man försöker så gott det går.

:D jag är ganska bra att driva på ang att man ska ses och käka middag el åka på stan och shoppa eller vad man ju gillar, så nån ggn/halvår blir det ngn sån tillställning...man skulle dock behöva ngt lite mer frekvent antar jag...men samtidigt får man acceptera att många anser att de har fullt upp med jobb och familj...även om jag tror - och vet - att när man väl tar sig samman så får man så mkt positiv energi etc. nu är det iofs fler än jag som känner att de börjar ta sig ur "bäbisträsket" så kanske blir vi fler här som inser att det är dax för morsorna att ta ett steg fram =D>

ha det så gott!
Skriv svar

Återgå till "Kackelforum"