I takt med att jag fick fler å fler barn så blev jag mer och mer neurotisk i mitt sätt att se på dem...eller det kanske är fel uttryck? Kanske såhär: jag lärde mig att barn är ganska så komplexa och har mängder av olika behov
För mig är det inte lika enkelt med barn nr 3 som det var med barn nr 1. Förmodligen för att jag vet mer nu
Förstår ni hur jag menar? För oss var det ETTAN som bara "hängde med" och vi var så jädra coola och for runt och hade oss. Hon är en såndär "Semla" som AW skriver om i BB (jag började gråta när jag läste den beskrivningen för det var SÅ klockrent 
) och bäbislivet och småbarnslivet med henne var som en enda lång ljuv smekmånadsfas.Sen kom nr 2 - knallorange hår och superbestämd från dag 1 (hon drog t om ut sonden som de satte på henne på IVA där hon låg efter förlossningen). Tack vare henne hittade jag hit eftersom hon protesterade vilt nätterna igenom tills vi vuxna fattat galoppen
Idag är hon så himla speciell och unik och rolig . Men krävande - som en draghund ungefär brukar vi säga (och storasyster Semlan hon bara sitter och luktar på blommorna ).Lillebror, 15 mån, kom förra sommaren. Och han har mig i ett järngrepp; bortskämd och kille - inkompetensförklarad av sin mor
med följd att ångesten flåsar mig i nacken dagar och nätter ("tänk om han inte sover tillräckligt, tänk om han inte får i sig tillräckligt med mat"). Vid tiden för hans födelse så hade jag och vår familj precis genomgått en del svåra saker och jag tror att en hel del av de händelserna liksom följde med , för jag var så ångestladdad under hela hans bäbistid och har fortfarande kvar stänk av detta.Jag känner inte igen mig själv som mamma! Var är den stensäkra, coola, men ändå vettiga och inkännande mamman som en gång var jag
?Jag behandlar fortfarande lillebror som att han är en nykurad liten bäbis som inte fattar nånting, vid minsta pip på natten far hjärtat upp i halsgropen (han sover som en sten för det mesta och små ljud el så måste ju alla få göra
som jag så glatt brukar förmedla till andra inne på SHN-forumet och så lever jag inte själv som jag lär 
). Och inte blev det bättre av att han började fsk förra veckan. Han verkar ta det rätt OK, han är ungefär som vanligt hemma och på fsk äter han bra och sover hyfsat (vi tar till marginalkvarten här hemma de dagar det varit extar lite sömn...) och han har gott sällskap av sin storasyster.Så nog vet jag att det ska gå vägen...men JAG är som ett härvel av nervtrådar...ska han nu slå bakut som en reaktion på detta? Hur kan jag lindra så att han förstår att jag/vi fortfarande finns för honom (idiotisk fråga eftersom vi redan med tydlighet visat ut honom antar jag
Jag klarar dock inte av att ta fsk-diskussionen här...). Storasystrarnas inskolning och framtida fsk-vistelse berörde mig knappt - "vaddå, det är klart att dom klarar det" - och det gjorde dom och det VAR verkligen inget mer med det (jag vet att många här är emot fsk för barn under 4 år, men jag måste ärligt talat säga att för våra tjejer så blev det inte en sån stor skillnad, el snarare sagt - vi upplevde inte att de förändrades som personer på ngt negativt sätt av att börja fsk... ).
Jag behöver nån/ngr som dishar upp mig och får mig att inse att jag har en kompetent lillkille som man INTE behöver behandla med silkesvantar och tassa runt på tå för 
Jag HAR ledningen rent praktiskt, jag gör allt som man "ska" så det är inte som att jag springer in i hans sovrum och har mig...men inne i mig bara surrar det - ständigt, ständigt...och jag börjar bli ganska så trött på det nu.Åh gud så svamligt det blev och en smula egotrippat oxå
på ett forum som ska handla om barn. Men om inte mamman är helt 100 så drabbas ju barnet förr el senare tänker jag .Nån som har ngt klokt och och uppfordrande att säga mig? Jag tål en del och kan behöva få höra att jag ska ta och skärpa till mig och sluta neurosa mig...
Tack på förhand.
PS. Jag läser BB så ögona blöder...det här handlar som sagt mer om ...mig...kanske ska tråden flyttas? Finns det ngt forum för darriga morsor?
Susan, jag tyckte det var bra att få höra att fler än jag gått i den här "minsta ungen"-fällan ](*,) . Jag får små ( och stora) pikar från omgivningen avseende att jag "skämmer bort" Sigge och att han kommer bli en odräglig kille ...det gör inte det hela lättare ](*,) när jag just nu inte vet riktigt vad som är vad... 
) Om man läser t ex Mia Törnblom får man veta att det förmodligen är ens självkänsla som är lite onödigt låg när man reagerar på det här sättet. Och en teori jag har är att självkänslan kan ta stryk av att man är hemma med barn (givetvis beroende på vilken personlighet man har och hur man jobbar när man inte är föräldraledig, men det här gäller mig) och att det alltså skulle kunna bli svårare att vara saklig ju längre man är hemma. Eftersom vuxna också mår dåligt av att sakna social delaktighet. 