Jag har - som de flesta, antar jag, det känns rätt mänskligt - några tillfällen under dagen då jag har svårare än vanligt att uppföra mig mot barnen.
Eftersom jag har varit hemma mycket med barnen (i våras på 80%) har jag inte tyckt att det spelar så stor roll att dessa passager på dagen är svåra. Jag har tillbringat mycket tid med barnen ändå och haft många tillfällen att göra dem delaktiga i diverse sysslor, så jag har bedömt att det är OK om de t ex tittar på Bolibompa medan jag lagar middagen, eftersom jag vet att det är ett tillfälle då jag är en mindre bra guide.
Men nu ändras detta: barnen börjar på dagis, och jag inser att jag flera dagar i veckan bara kommer att träffa dem på morgnarna och på eftermiddagarna/kvällarna - vilket ju innebär att jag måste ta vara på den tid som bjuds att göra dem delaktiga. T ex kommer vi att behöva laga mat tillsammans de dagar det är jag som hämtar dem för att få till den sociala delaktigheten - och då krävs det ju att jag klarar att uppföra mig så att det verkligen blir ett lärorikt lagarbete och barnen känner att de behövs på allvar.
Så: hur gör ni? Jag vill ha konstruktiva råd om hur man arbetar med sina egna sämre sidor och ser till att kunna vara den där föräldern man vet att barnen behöver, under just de stunder då det är som allra viktigast. Hur håller man i tålamodet, sakligheten och humöret när alla pratar hela tiden, 3-åringen gråter för att han inte kan skala morötterna och 4-åringen tar alla chanser att avvika istället för att känna sig behövd? Alla erfarenheter och tips uppskattas!