Kastar saker på golvet

Samtalsforum med barnen i fokus
extradarkchocolate
Inlägg: 113
Blev medlem: lör 30 okt 2010, 19:38

Kastar saker på golvet

Inlägg av extradarkchocolate »

Hur ska jag bemöta min 2½ åring som gärna kastar saker och leksaker? Jag ser -nästan- rött. Det väcks något i mig när han kastar saker. Antingen bara på golvet eller från bordet. Jag säger att han får kasta på sitt rum, men det funkar inget vidare. Säger också att han får kasta bollen om han vill kasta. Ofta blir det bara ett nej. Är det något skräp, så säger jag Ojdå, och att han ska slänga det i papperskorgen istället. Det funkar ibland. Ibland inte.
När det inte funkar; ska jag slutföra det och se till att han faktiskt kastar det i papperskorgen, eller ska jag låta det bero?

Ska jag gå med honom till hans rum när han kastar, så han får kasta där?
Kräver jag för mycket, är det hos mig problemet ligger?
Är det för tidigt att ens tänka på att man inte ska kasta saker runtomkring sig?

Hur bemöta allt kastande av saker?

Igen, vilsen i hur jag ska bemöta honom.
Och, igen: :heart:
Clara Cecilia
Inlägg: 992
Blev medlem: ons 10 jun 2009, 19:40
Ort: Stockholm

Inlägg av Clara Cecilia »

Hej!
Här hemma jobbar vi mycket med Kast just nu! (Och Skrik!)

Efter envist vänligt bemötande är reglerna -
inomhus och nära andra människor så Får man kasta ballonger. Det är allt.

Utomhus däremot så jobbar vi hårt med kast av Allt, sand, sten, grus osv. Så en rejäl tur ute varje dag med planerat kast fungerar. Men man måste alltid kolla att inga andra är nära för det går ont att få sten på sig.

OM det ändå kastas inomhus så tillrättavisar jag Saken. "Om Legot måste hoppa inomhus så får det tyvärr inte vara med, jättesynd!" och sen åker legot upp på hyllan. Sen kan vi tillsammans beklaga att Legot hoppade runt så det inte fick vara med..

Jag tror inte att han är i trotsen ännu, killar är ju lite senare där. Utan det är att världen blivit större, han kan hoppa, springa, klättra och Kasta! Och det bästa sättet att bemöta det är att låta honom kasta Utomhus Jättemycket :D

Vi har alla våra svaga punkter (min är skrik :( ) Lös det genom att hitta en plats där ni gör det roligt tillsammans istället.

Varma hälsningar
Clara
Mamma till V 2008, L 2010
extradarkchocolate
Inlägg: 113
Blev medlem: lör 30 okt 2010, 19:38

Inlägg av extradarkchocolate »

Tack snälla för kloka råd. Det är ett självklart bemötande såklart. När man går hemma så får jag spader av allt testande, Nejande, Booort, osv.
Och antagligen så förstår han mer än vad jag vill tro.
Precis nu står han och bara häller ut leksaker från en burk ner på golvet, och något i mig skriker och tror att han gör det bara för att retas. Vilket inte är fallet, det vet jag ju.

Så gormar han Booort! när man kommer nära och han har tänkt sig något annat. Beroende på vilken situation det är så antingen struntar jag i det eller så håller jag mig undan. Kanske är det detta som känns som förtrots. Han har helt plötsligt blivit väldigt självständig, kan allt själv, ska testa osv.

Och jag är ibland dålig på att alltid bemöta med ett leende och visa vägen. Ibland blir jag den där sura trotsmamman som gormar Sluta! och Nej!. Inte alltför ofta som tur är, bara när jag är trött.

:?: Men när leksakerna kastas och dom inte får vara med, är dom borta för den gången då eller kan man ge tillbaka dom i utbyte mot att dom inte kastas igen? Eller är det för mycket begärt? Och ska dom väck på stört?
Kanske triviala frågeställningar, men i vardagen så behöver jag råd i just detta för att jag ska kunna vara konsekvent och få allt att fungera på bästa sätt för honom.

:heart:
miniz
Inlägg: 2164
Blev medlem: sön 20 aug 2006, 17:07
Ort: Frankrike

Inlägg av miniz »

Hej!

Vad bra svar du fàtt av Clara. :D :thumbsup:
extradarkchocolate skrev: :?: Men när leksakerna kastas och dom inte får vara med, är dom borta för den gången då eller kan man ge tillbaka dom i utbyte mot att dom inte kastas igen? Eller är det för mycket begärt? Och ska dom väck på stört?


Du kan sätta bort dem pà hyllan och sà blir de borta för den där gàngen. Nästa gàng han vill leka med dem, sà kan du ju fràga om han kommer ihàg hur tokigt det blev förra gàngen och hoppas att de kommer ihàg hur det ska vara sà de kan fà leka med honom. Med glimten i ögat.

Eller. Du ge honom en chans, säg dà till leksakerna att ja, men om ni hoppar mera sà fàr ni ta en paus, med glimten i ögat, sà han förstàr vad som gäller.

Och de ska bort pà stört. Man kastar inte. Punkt.
(Inte man kastar lite och sedan blir man tillsagd, sedan kastar man lite till, sedan försvinner leksakerna, man säger neeeej, fàr de ner til en sista chans, man kastar lite till, de àker upp. :lol: )

Kram.
fem älsklingar
nov-03, sep-05, feb-08, feb-10 och nov-12.
Clara Cecilia
Inlägg: 992
Blev medlem: ons 10 jun 2009, 19:40
Ort: Stockholm

Inlägg av Clara Cecilia »

Hej igen!

Du, har du Barnaboken?
Om inte beställ :D

Om du har den så läs ikväll om 2 åringen. Och avsnittet om fostran. Och om social delaktighet! Tål att repeteras många gånger.

Det är så lätt att låta sig dras med i den uppkommna situationen istället för att Leda den. Det är där i tricket ligger. Fundera och tänk innan och reagera därefter I situationen. För man har målet för ögonen och vet vart ni ska!

Ta en rejäl kastvecka med mängder av utevistelse och låt honom vara med och jobba Riktigt mycket, gärna med Farliga saker som att steka köttbullar, skiva mozzarella med nästan vass kniv etc. Han är stor och kan förmodligen mer än du just nu tror :D

Kram
Clara
Mamma till V 2008, L 2010
extradarkchocolate
Inlägg: 113
Blev medlem: lör 30 okt 2010, 19:38

Inlägg av extradarkchocolate »

Tack ni rara!

Miniz: Ja, det är ungefär så jag jobbar. Alltså; inga chanser hit och dit. En chans, sen är det bra. Kanontips, ska börja praktisera imorgon.

Clara Cecilia: Han brukar skära med vass kniv och få göra det vi vuxna gör. Något för sällan. Måste påminna mig ofta om att samla nya krafter och låta honom vara med. Men det är så tydligt, precis som alla andra beskriver. För lite social delaktighet = Gnäll.

Jag har Barnaboken och läste faktiskt om 2-åringen idag igen. Behöver uppdatera nästan jämt ju, alltid händer det något nytt. Och ja, han är Kung Över Tillvaron! Gulliga unge, vet precis hur allt ska vara. Och morsan bara surar. Jahapp. Men det är skönt, för jag får nya krafter av er här på forumet om Attityd och Visa vägen. Jag behöver verkligen ta mig i kragen ibland för att barnet i mig inte ska visa sig. Jag blir som en 3-åring många gånger, och ibland kan jag inte hejda mig - förrän efteråt. Och då är det ju som bekant försent. Jag brukar trösta mig med att många andra barn har det sämre än mitt BB-barn.. :D

Förutom ikväll. Inget bra ikväll alls. Han klättrar ur sängen gång på gång, och jag blir ARG. Gormar och stampar ut, smäller igen dörren och han blir rädd. Ja, det var ett sargat hjärta med stort samvetshål som gick in igen, kramade och fick ur mig att jag fick ont i foten. Inte arg, bara ont. Mamma är glad, ingen fara. :oops: :oops: :oops:
Snälla nån, hur står det fatt här i skallen kan man undra.

Kram på er!
extradarkchocolate
Inlägg: 113
Blev medlem: lör 30 okt 2010, 19:38

Inlägg av extradarkchocolate »

Och förresten:

:?: Om han bara "tappar" saker på golvet. Kläder, leksaker, papper eller dylikt. Kan det vara samma visa där?
Jag säger: Plockar du upp det och lägger på stolen, tack!?
Han svarar: Nej.
Jag tänker: Jaha. (och använder inte Handen om handen.) Kanske är dumt, men jag är lat.
Nemita
Inlägg: 719
Blev medlem: fre 09 mar 2007, 22:50
Ort: Umeå
Kontakt:

Inlägg av Nemita »

När min treåring "tappar" sin mössa på golvet så säger jag så här: "Oj, hoppsan, du råkade tappa din mössa på golvet. Var ska den vara nu igen?" Och så ser jag lite förvirrat mig omkring och då berättar han förstås var den ska vara och lägger dit den. (Han är ju iofs lite äldre än din.)

Jag tänker ofta på att det är lätt hänt att jag tror att han struntar i att lägga mössan rätt, på något medvetet sätt (och i trotsen kan det förstås vara så), men ofta är det bara av misstag eller för att han tänker på annat eller är på väg någon annanstans. Då är det ganska trist att få höra en barsk röst säga: "Nämen, hörrudu! Var ska mössan vara?" Så skulle jag ju inte säga till min man om han tappade sin mössa på golvet. Så jag försöker se mig själv som HJÄLPSAM och VÄNLIG och liksom utgå från att han borde bli glad för att jag råkade se den ramla ner. Det fungerar förvånansvärt bra, särskilt när det gäller saker som han kan och vet redan. Det fungerar förstås inte på "nya" regler som han ännu inte lärt sig.

Lycka till!
Mamma till en pojke född 8 januari 2007 (kurad vid 6 månader) och en stor liten knodd född 24 juli 2010 (en vecka efter beräknat, 4,5 kg tung) som standardmodellas.
Clara Cecilia
Inlägg: 992
Blev medlem: ons 10 jun 2009, 19:40
Ort: Stockholm

Inlägg av Clara Cecilia »

Ja du, ny dag nya tag brukar jag tänka...

Nu är det hög tid att börja säga:
- Var ska pappret, byxan, legot ligga hjärtat?

Och låt det ta lite tid att få svar. För han vet ju så väl eller hur!
Och humor är ju aldrig fel, särksilt inte med någon som är Perfekt och Vet hur saker och ting ska skötas.
Mamman kan ju komma med förslag som är alldeles uppåt väggarna och fel och så får han som vet får sköta saken istället.

Lat kan man vara med det är bara dumt att inte ta handen om handen. Det blir ju mer jobb i längden på det viset, eller hur?

Du vet hur du ska göra. Genomför! :heart: Så ni får kul ihop igen!

Kram Clara
Mamma till V 2008, L 2010
extradarkchocolate
Inlägg: 113
Blev medlem: lör 30 okt 2010, 19:38

Inlägg av extradarkchocolate »

Asch, att ni ska vara så kloka och ge så bra svar. Ibland skulle man ju vilja ha "Tagga-ner"svar (boken) ;o)
Oftast så tappar han inte, utan bara tappar/släpper saker med flit. Och det är inte hans egna kläder, utan mer - tvätt, en tröja som råkar ligga framme osv. Det bästa vore ju klart att det inte ligger massa saker och skräpar, då skulle han inte behöva tänka på att göra av dom på något annat ställe.

Humor är ju klart bästa medicinen, och något jag måste bli bättre på. Konstigt att humor och bra pedagogik kan vara jobbigare för hjärnan än skäll och tillrättavisningar. Kanske är det så man själv har blivit uppfostrad, så det sitter i ryggmärgen. Det är ett tufft jobb att få till en fin BB-unge. Jag blir ofta imponerad när jag läser här på forumet hur alla kämpar för att barnen ska få en sån fin tillvaro som möjligt. Jag bugar för er. :heart:

Jag brukar fråga vart sakerna han "tappar" ska vara istället, och inväntar svar. Men det kommer inget. Och då svarar jag åt honom, Däär ska den ju ligga, vad bra! Men det känns som att det inte spelar någon roll. Fast det gör det nog ändå. Ska inte tappa modet bara för det inte går min väg sas.. 8)

Nåja, mer sömn (åt mamma) så torde jag vara på språng igen. Kanske jag kan skylla på att jag har hamnat lite på sniskan sen vår nyföding kom. :roll: 8)
Clara Cecilia
Inlägg: 992
Blev medlem: ons 10 jun 2009, 19:40
Ort: Stockholm

Inlägg av Clara Cecilia »

Hej
och tack du!
Ja, visst är det märkligt att Nej och skäll på något sätt lätt tar sig fram före i hjärnan framför mer genomtänkta lösningar. :(

Du kan ju kolla in tråden här på Barnfostran som heter "2.5 åring och plötsligt kaos" som handlar om när den här mamman hade en riktig dålig dag :oops: .
För det har vi ju alla! Skillnaden tänker jag är att vi som hänger här på forumet och hjälper varandra vill något annat än att "Tagga ner" och att barn ska Lyda etc.

Och framförallt så har man det ju så oändligt mycket roligare ihop!

Se nu till att ordna fram sömn åt dig själv så du orkar ta en riktig Barnaboksvecka, ut i skogen, fram med stekpannan och dammsugaren och planera vilken strategi du ska ha när det blir rörigt. Det fixar du galant! :heart:

Kram Clara
Mamma till V 2008, L 2010
extradarkchocolate
Inlägg: 113
Blev medlem: lör 30 okt 2010, 19:38

Inlägg av extradarkchocolate »

:heart: !!!

Jag blir så inspirerad!

[Läste förresten en artikel i ViFöräldrar idag om en mamma som ammat fritt, samsovit, gjort a l l t för sitt barn. Idag är hon 2½ och världens mest ouppfostrade unge som ingen vill vet av. Löd rubriken. Hua.]
extradarkchocolate
Inlägg: 113
Blev medlem: lör 30 okt 2010, 19:38

Inlägg av extradarkchocolate »

Clara Cecilia: Det hade kunnat vara jag som skrev dessa rader:

"Mycket vet man när man är 2,5 men klart man inte vet riktigt hur man ska hantera en sur lillasyster kl 05.42. Alternativen hade visat en väg ut. Vi samarbetade. Plus beröm, beröm, beröm. Aldrig har jag trott mindre på en uppfostran som bygger på NEJ än nu."
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

:D Välkommen är du :wink: :lol: Det har jag inte sagt förut :oops:

Har du Barnaboken 25 år (2008) :?: Den är "min egen" och den bästaste :lol: Inte minst för att registret är så utförligt, så detaljerat. Registret kunde jag nu äntligen göra själv. Meningen är att man ska kunna slå på precis vad som helst, ord man har i huvudet kring sitt eget och/eller barnets beteende, och hamna på avsnitt i texten som kan inspirera, ge nytt ljus, ge perspektiv. Rekommenderas :thumbsup:
extradarkchocolate skrev:Jag säger: Plockar du upp det och lägger på stolen, tack!?
Han svarar: Nej.
Jag tänker: Jaha. (och använder inte Handen om handen.) Kanske är dumt, men jag är lat.
Nja, lat är du inte :roll: För all den ilska, vanmakt och irrtation du lägger ner tar sååå mycket kraft och energi :shock: Som du kunde ha till annat. Som t ex till att:
:arrow: visa
:arrow: lära
:arrow: leda
:arrow: hjälpa.

Du uttrycker flera gånger dina farhågor att du begär för mycket, och det är riktigt - men inte ovanligt i dessa tider :shock: där små barn på något vis förmodas FÖDAS vetandes vår egendomliga kultur och alla våra konstiga regler för hur saker och ting ska vara, särskilt när de börjar kunna prata; då ska saken vara klar... (Vem som nu har hittat på det. Gud :?: )

Det gör de inte. De vet inte. De frågar, och de frågar i påståendets form och/eller i handling. Underlåter man att visa, lära, leda och hjälpa, måste lilla barnet på olika vis, varav inte alla är så i våra ögon förtjusande, TVINGA fram dessa SVAR. Som man med mycket större framgång och behållning kunde ge dem opåkallat, alltså förebyggande och guidande. Framförhållning överhuvud förenklar tillvaron kolossalt för alla parter.

Du kan jämföra med dig själv på en ny arbetsplats - och världen, hemmet, föräldrarna, "flocken", den alldeles nya för barnet okända världen, ÄR en ny arbetsplats för alla små barn - och tänka dig hur du skulle vilja bli bemött. Ska folk bara glo på dig och undra tigande om du tänker göra rätt eller fel, och sedan RYTA så fort du gör fel (för det gör du naturligtvis, eftersom du inte vet att det är fel) :?: Men aldrig någonsin tala om för dig, INNAN, vad som är rätt :?: Än mindre uppskatta din lärande lyhördhet :?: Aldrig visa dig :?: Aldrig leda dig :?: Aldrig informera dig ens om när det var kaffepaus eller mötesdags utan bara låta dig sitta där och försöka fundera ut allting själv :?:

På ett nytt jobb, vilket som helst, måste man kunna samarbeta med de andra som arbetar där. För att kunna det måste man få veta vad som gäller, just där. Vad är det gemensamma målet :?: Hur kan man gemensamt nå dit :?: Och vad kan och ska just DU göra för att dra ditt strå till stacken :?: (Det är här social delaktighet kommer in. Bland annat. Läs t ex om beduinlägret i "Det psykiska välbefinnandet" :wink: )

I ditt exempel ovan (tack för det :wink: ) behandlar du barnet som en liten trotsunge, och det är han inte (än). Vore han det, skulle du ANTINGEN ge din vänliga order ("Plocka upp det och lägg det på stolen, tack") och se till att den åtlyddes - med handen om handen och med hela äran åt honom efteråt - ELLER ställa en ren fråga ("Vill du plocka upp det och lägga det på stolen?") och i så fall vackert acceptera hans eventuella NEJ, som du ju då onekligen hade gjort fritt fram för, och stå för det. Och lugnt konstatera: "OK, då tar vi det senare." Och mena det. Då kan man vara "lat" med gott samvete, eftersom man har ställt en fråga som fått nej till svar, och man slipper genomföra det man inte orkar genomföra just nu. En rak fråga får besvaras med nej, och med all respekt :!:

Kasta, släppa, kasta... :roll: Vänd på steken och se med barnets ögon. Golvet är stort och vackert och en avställningsyta av rang, som dessutom illustrerar tyngdlagens liv och leverne 8) Gå in för, någon gång när du orkar och vill och inser din uppgift som ledare och guide här i världen - arbetsplatsen - att undervisa barnet i det strålande nyttiga och rätta i att "städa" saker och ting, så att de INTE ligger på golvet (och begär inte att barnet ska begripa VARFÖR INTE :roll: ) Ta då tag i uppgiften med ett inledande "Oj då", som om Saken ifråga hade hamnat på golvet av en olyckshändelse eller, rättare sagt, av misstag. Som bör korrigeras :wink: Vilket du då gör förtjusande vänligt. "HÄR ska den vara!" och så lägger du den på plats, med barnets uppmärksamhet försäkrad. "Å, så bra, HÄR ska den bo!" Och framöver kan du sedan anspela vackert på detta. "VAR ska den bo någonstans? Var ska den SOVA? Var BOR den? Vet DU var den bor?" Och så vidare. Ni blir bundsförvanter - främst du :wink: :lol: kring ett gemensamt lagarbete, i Sakens intresse.

:arrow: Små barn gör som vi lär dem.
extradarkchocolate skrev:Han klättrar ur sängen gång på gång, och jag blir ARG. Gormar och stampar ut, smäller igen dörren och han blir rädd. Ja, det var ett sargat hjärta med stort samvetshål som gick in igen, kramade och fick ur mig att jag fick ont i foten. Inte arg, bara ont. Mamma är glad, ingen fara.
Skäms på dig :evil: Ja, jag vet att du skäms, och det var en vacker räddning på slutet, även om den var förvirrande: man blir inte ARG när man har ONT, det vet till och med en tvåochetthalvtåring :shock: MEN tänk på arbetsplatsen, återigen - du skulle inte vilja bli bemött så, bara för att du gjorde någonting som du tyckte du försökte vara duktig på, ville utforska eller bara fick lust till. Herre milde, om folk började gorma och smälla i dörrar och skrämde slag på dig för det :x :cry: :shock:

Det är inte dig det är synd om här :cry: Det är inte ditt "samvetshål" som är det viktiga här, lika lite som du behöver en frejdig uppmaning att "tagga ner" för att få legitimerat att det är OK att bära sig åt mot ett barn på ett sätt du aldrig skulle stå ut med själv :x Som tämligen ofelbart skulle leda till skilsmässa, om din man behandlade dig så illa, eller till massuppsägning på jobbet, om chefen hade mage att behandla sina anställda så illa :cry:

Det beteende du la i dagen, och gör varenda gång du skriker och gormar och blir okontrollerat ARG, utifrån vanmakt och negativa förväntningar, är och förblir oursäktligt gentemot ett så litet barn, som inte ens utmanar dig än, som inte ens har kommit i trotsåldern än - ett litet barn som bara frågar, i handling, efter den enkla, vänliga och hjälpsamma ledning du själv skulle vilja ha på en ny arbetsplats för att kunna arbeta, och samarbeta, så gnisselfritt som möjligt med de andra. Det kan inte hjälpas - det är på ren svenska taskigt.

Klättrar han ur sängen ska han ledas tillbaka vid handen, klättra tillbaka i själv och sedan ramsas sakligt och trevligt medan du går ut. Får upprepas de möjligen hundra gånger som behövs, oförtrutet vänligt men bestämt, utan något som helst prat utöver den tillräckligt höga, glada ramsan x4, som ska ha sista ordet tills barnet somnar så gott. I övrigt ska han snarast förses med repstege, klätterväg och/eller idoga, dagliga besök på klätterställningar :wink: :lol:
extradarkchocolate skrev:Nåja, mer sömn (åt mamma) så torde jag vara på språng igen. Kanske jag kan skylla på att jag har hamnat lite på sniskan sen vår nyföding kom.
Hmhm, sover inte lilla barnet :?: Du vet var hjälpen finns :wink: :lol:

:heart:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
extradarkchocolate
Inlägg: 113
Blev medlem: lör 30 okt 2010, 19:38

Inlägg av extradarkchocolate »

Ja, tack för en välförtjänt men trevlig tillrättavisning.. :D
Jag har senaste Barnaboken och bläddrar i den när det behövs. Och annars också för den delen. Det känns skitbra att forumet finns som komplement så man kan få svar på mer konkreta funderingar.

Vart ska jag börja. Det stämmer ju så bra. Jag måste bli bättre på att kliva in i hans värld och tänka rätt. Och arbeta mer med mig själv såklart. Asch, det var skönt att få tunga ord för det som händer.
Nja, lat är du inte :roll: För all den ilska, vanmakt och irrtation du lägger ner tar sååå mycket kraft och energi :shock: Som du kunde ha till annat. Som t ex till att:
:arrow: visa
:arrow: lära
:arrow: leda
:arrow: hjälpa.
Tack. Så sant, så sant. Jag känner mig själv som ett barn som frågar i handling. Och med ditt svar så känner jag mig genast lugn.
Du uttrycker flera gånger dina farhågor att du begär för mycket, och det är riktigt - men inte ovanligt i dessa tider :shock: där små barn på något vis förmodas FÖDAS vetandes vår egendomliga kultur och alla våra konstiga regler för hur saker och ting ska vara, särskilt när de börjar kunna prata; då ska saken vara klar... (Vem som nu har hittat på det. Gud :?: )
Det gör de inte. De vet inte. De frågar, och de frågar i påståendets form och/eller i handling. Underlåter man att visa, lära, leda och hjälpa, måste lilla barnet på olika vis, varav inte alla är så i våra ögon förtjusande, TVINGA fram dessa SVAR. Som man med mycket större framgång och behållning kunde ge dem opåkallat, alltså förebyggande och guidande. Framförhållning överhuvud förenklar tillvaron kolossalt för alla parter.
Jag önskar att alla kunde tänka såhär om barn, att det vore mer regel än undantag. Då hade man sluppit göra massa misstag, eller man hade i varjefall kunnat luta sig på samhället istället för att vara tvungen att hitta egna vägar, som i många fall är helt uppåt väggarna.

Du kan jämföra med dig själv på en ny arbetsplats - och världen, hemmet, föräldrarna, "flocken", den alldeles nya för barnet okända världen, ÄR en ny arbetsplats för alla små barn - och tänka dig hur du skulle vilja bli bemött. Ska folk bara glo på dig och undra tigande om du tänker göra rätt eller fel, och sedan RYTA så fort du gör fel (för det gör du naturligtvis, eftersom du inte vet att det är fel) :?: Men aldrig någonsin tala om för dig, INNAN, vad som är rätt :?: Än mindre uppskatta din lärande lyhördhet :?: Aldrig visa dig :?: Aldrig leda dig :?: Aldrig informera dig ens om när det var kaffepaus eller mötesdags utan bara låta dig sitta där och försöka fundera ut allting själv :?:

På ett nytt jobb, vilket som helst, måste man kunna samarbeta med de andra som arbetar där. För att kunna det måste man få veta vad som gäller, just där. Vad är det gemensamma målet :?: Hur kan man gemensamt nå dit :?: Och vad kan och ska just DU göra för att dra ditt strå till stacken :?: (Det är här social delaktighet kommer in. Bland annat. Läs t ex om beduinlägret i "Det psykiska välbefinnandet" :wink: )
Det var detta jag allra först fastnade för. Flocken, och Beduinlägret. Jag återkommer ofta till, i samtal med andra om barnupppfostran, hur det skulle vara att vara ny på ett ställe och inte veta hur man för sig. Ofta blir svaret att, "Jamen han veeet att han inte får göra så!"
I ditt exempel ovan (tack för det :wink: ) behandlar du barnet som en liten trotsunge, och det är han inte (än). Vore han det, skulle du ANTINGEN ge din vänliga order ("Plocka upp det och lägg det på stolen, tack") och se till att den åtlyddes - med handen om handen och med hela äran åt honom efteråt - ELLER ställa en ren fråga ("Vill du plocka upp det och lägga det på stolen?") och i så fall vackert acceptera hans eventuella NEJ, som du ju då onekligen hade gjort fritt fram för, och stå för det. Och lugnt konstatera: "OK, då tar vi det senare." Och mena det. Då kan man vara "lat" med gott samvete, eftersom man har ställt en fråga som fått nej till svar, och man slipper genomföra det man inte orkar genomföra just nu. En rak fråga får besvaras med nej, och med all respekt :!:
Ett av mina största problem är nog att jag har behandlat honom som om han vore i trotsen. Och att han förstår hur allt ska gå till. Tur att han har sin pappa, som alltid gör städ till en lek. Och då går det hur bra som helst. Och han har aldrig läst Barnaboken, utan kanske istället litar till sin intitution.

Små barn gör som vi lär dem.

Nej, det är helt riktigt att det inte är mig det är synd om. Jag är vuxen och ska vara ledare och beskyddare. Och i de fall jag förvandlas till en martyr och en liten unge så får jag helt enkelt lägga band på mig. Säger jag.

Jo, minstingen sover nog ganska bra.
Har nästan ett schema på gång, men han är lite trasslig på kvällen och gillar inte att vagnas, gillar inte att buffas och gillar inte napp. Han vill gärna somna själv. Men på kvällen kan han inte det riktigt, än. Också har han svalt en del luft det sista och vart helt luftig i magen några nätter. Och storebrors nattpromenader som vi vuxna är dåliga på att göra något åt, som ofta leder till mamma och pappas säng. Där han väcks av lillebrorsan. Men det hör ju inte riktigt hit.. :)

Nåja. Tacksåhjärtansmycket. Det var precis vad jag behövde höra.
Hur tackar man egentligen för allt så att det riktigt känns in i hjärtat? Du får låtsas att det strålar kärleksenergi genom skärmen, helt enkelt. :wink:

:heart:
Skriv svar

Återgå till "Barnafostran"