Välkommen är du
Det har jag inte sagt förut
Har du Barnaboken 25 år (2008)
Den är "min egen" och den bästaste
Inte minst för att registret är så utförligt, så detaljerat. Registret kunde jag nu äntligen göra själv. Meningen är att man ska kunna slå på precis vad som helst, ord man har i huvudet kring sitt eget och/eller barnets beteende, och hamna på avsnitt i texten som kan inspirera, ge nytt ljus, ge perspektiv. Rekommenderas :thumbsup:
extradarkchocolate skrev:Jag säger: Plockar du upp det och lägger på stolen, tack!?
Han svarar: Nej.
Jag tänker: Jaha. (och använder inte Handen om handen.) Kanske är dumt, men jag är lat.
Nja, lat är du inte
För all den ilska, vanmakt och irrtation du lägger ner tar sååå mycket kraft och energi
Som du kunde ha till annat. Som t ex till att:
visa
lära
leda
hjälpa.
Du uttrycker flera gånger dina farhågor att du begär för mycket, och det är riktigt - men inte ovanligt i dessa tider
där små barn på något vis förmodas FÖDAS vetandes vår egendomliga kultur och alla våra konstiga regler för hur saker och ting ska vara, särskilt när de börjar kunna prata; då ska saken vara klar... (Vem som nu har hittat på det. Gud
)
Det gör de inte. De vet inte. De frågar, och de frågar i påståendets form och/eller i handling. Underlåter man att visa, lära, leda och hjälpa, måste lilla barnet på olika vis, varav inte alla är så i våra ögon förtjusande, TVINGA fram dessa SVAR. Som man med mycket större framgång och behållning kunde ge dem opåkallat, alltså förebyggande och guidande. Framförhållning överhuvud förenklar tillvaron kolossalt för alla parter.
Du kan jämföra med dig själv på en ny arbetsplats - och världen, hemmet, föräldrarna, "flocken", den alldeles nya för barnet okända världen, ÄR en ny arbetsplats för alla små barn - och tänka dig hur du skulle vilja bli bemött. Ska folk bara glo på dig och undra tigande om du tänker göra rätt eller fel, och sedan RYTA så fort du gör fel (för det gör du naturligtvis, eftersom du inte vet att det är fel)
Men aldrig någonsin tala om för dig, INNAN, vad som är rätt
Än mindre uppskatta din lärande lyhördhet
Aldrig visa dig
Aldrig leda dig
Aldrig informera dig ens om när det var kaffepaus eller mötesdags utan bara låta dig sitta där och försöka fundera ut allting själv
På ett nytt jobb, vilket som helst, måste man kunna samarbeta med de andra som arbetar där. För att kunna det måste man få veta vad som gäller, just där. Vad är det gemensamma målet
Hur kan man gemensamt nå dit
Och vad kan och ska just DU göra för att dra ditt strå till stacken
(Det är här social delaktighet kommer in. Bland annat. Läs t ex om beduinlägret i "Det psykiska välbefinnandet"
)
I ditt exempel ovan (tack för det
) behandlar du barnet som en liten trotsunge, och det är han inte (än). Vore han det, skulle du ANTINGEN ge din vänliga order ("Plocka upp det och lägg det på stolen, tack") och se till att den åtlyddes - med handen om handen och med hela äran åt honom efteråt - ELLER ställa en ren fråga ("Vill du plocka upp det och lägga det på stolen?") och i så fall vackert acceptera hans eventuella NEJ, som du ju då onekligen hade gjort fritt fram för, och stå för det. Och lugnt konstatera: "OK, då tar vi det senare." Och mena det. Då kan man vara "lat" med gott samvete, eftersom man har ställt en fråga som fått nej till svar, och man slipper genomföra det man inte orkar genomföra just nu. En rak fråga får besvaras med nej, och med all respekt
Kasta, släppa, kasta...
Vänd på steken och se med barnets ögon. Golvet är stort och vackert och en avställningsyta av rang, som dessutom illustrerar tyngdlagens liv och leverne 8) Gå in för, någon gång när du orkar och vill och inser din uppgift som ledare och guide här i världen - arbetsplatsen - att undervisa barnet i det strålande nyttiga och rätta i att "städa" saker och ting, så att de INTE ligger på golvet (och begär inte att barnet ska begripa VARFÖR INTE
) Ta då tag i uppgiften med ett inledande "Oj då", som om Saken ifråga hade hamnat på golvet av en olyckshändelse eller, rättare sagt, av misstag. Som bör korrigeras
Vilket du då gör förtjusande vänligt. "HÄR ska den vara!" och så lägger du den på plats, med barnets uppmärksamhet försäkrad. "Å, så bra, HÄR ska den bo!" Och framöver kan du sedan anspela vackert på detta. "VAR ska den bo någonstans? Var ska den SOVA? Var BOR den? Vet DU var den bor?" Och så vidare. Ni blir bundsförvanter - främst du
kring ett gemensamt lagarbete, i Sakens intresse.
Små barn gör som vi lär dem.
extradarkchocolate skrev:Han klättrar ur sängen gång på gång, och jag blir ARG. Gormar och stampar ut, smäller igen dörren och han blir rädd. Ja, det var ett sargat hjärta med stort samvetshål som gick in igen, kramade och fick ur mig att jag fick ont i foten. Inte arg, bara ont. Mamma är glad, ingen fara.
Skäms på dig
Ja, jag vet att du skäms, och det var en vacker räddning på slutet, även om den var förvirrande: man blir inte ARG när man har ONT, det vet till och med en tvåochetthalvtåring
MEN tänk på arbetsplatsen, återigen - du skulle inte vilja bli bemött så, bara för att du gjorde någonting som du tyckte du försökte vara duktig på, ville utforska eller bara fick lust till. Herre milde, om folk började gorma och smälla i dörrar och skrämde slag på dig för det
Det är inte dig det är synd om här
Det är inte ditt "samvetshål" som är det viktiga här, lika lite som du behöver en frejdig uppmaning att "tagga ner" för att få legitimerat att det är OK att bära sig åt mot ett barn på ett sätt du aldrig skulle stå ut med själv
Som tämligen ofelbart skulle leda till skilsmässa, om din man behandlade dig så illa, eller till massuppsägning på jobbet, om chefen hade mage att behandla sina anställda så illa
Det beteende du la i dagen, och gör varenda gång du skriker och gormar och blir okontrollerat ARG, utifrån vanmakt och negativa förväntningar, är och förblir oursäktligt gentemot ett så litet barn, som inte ens utmanar dig än, som inte ens har kommit i trotsåldern än - ett litet barn som bara frågar, i handling, efter den enkla, vänliga och hjälpsamma ledning du själv skulle vilja ha på en ny arbetsplats för att kunna arbeta, och samarbeta, så gnisselfritt som möjligt med de andra. Det kan inte hjälpas - det är på ren svenska taskigt.
Klättrar han ur sängen ska han ledas tillbaka vid handen, klättra tillbaka i själv och sedan ramsas sakligt och trevligt medan du går ut. Får upprepas de möjligen hundra gånger som behövs, oförtrutet vänligt men bestämt, utan något som helst prat utöver den tillräckligt höga, glada ramsan x4, som ska ha sista ordet tills barnet somnar så gott. I övrigt ska han snarast förses med repstege, klätterväg och/eller idoga, dagliga besök på klätterställningar
extradarkchocolate skrev:Nåja, mer sömn (åt mamma) så torde jag vara på språng igen. Kanske jag kan skylla på att jag har hamnat lite på sniskan sen vår nyföding kom.
Hmhm, sover inte lilla barnet
Du vet var hjälpen finns
) Lös det genom att hitta en plats där ni gör det roligt tillsammans istället.