Vi är några mammor som brukar träffas regelbundet, och naturligtvis diskuterar vi våra små ögonstenar. Några av dessa mammor har barn som är ganska gnälliga och har frågat mig hur min son kan vara så lugn och nöjd varpå jag gladeligen berättar om våra rutiner. Jag fick då följande bemötande:
Vår son hade en jobbig förlossning och hade en oerhörd stark överlevnadsångest i början av livet, men med tydliga rutiner blev han världens goaste bebis. Jag och min man är ju supernöjda över att ha lyckats skapa en för vår son trygg tillvaro.
Jag är inte en person som talar om för andra hur de ska leva eller sköta sina barn, men när frågan ställs hur jag gör så klart jag svarar. Varför ska man få dåligt samvete för att man har ett nöjt barn?