Sitter "snällhet" i generna?

Samtalsforum med barnen i fokus
Skriv svar
maxikaxi
Inlägg: 139
Blev medlem: tis 21 dec 2004, 19:14
Ort: Nyköping

Sitter "snällhet" i generna?

Inlägg av maxikaxi »

Finns det "snälla" barn?

Vi är några mammor som brukar träffas regelbundet, och naturligtvis diskuterar vi våra små ögonstenar. Några av dessa mammor har barn som är ganska gnälliga och har frågat mig hur min son kan vara så lugn och nöjd varpå jag gladeligen berättar om våra rutiner. Jag fick då följande bemötande:

:arrow: man ska inte klistra sina egna rutiner på sitt barn, utan barnet ska hitta sina egna rutiner. Då mår barnet bäst.
:arrow: vissa föräldrar har ju tur och får barn som är snälla och lugna av sig själva
:arrow: att barnet sover hela natten är inget man kan påverka själv. En del barn börjar sova nätter tidigt och en del sent.
:arrow: Har man ett snällt och nöjt barn ska man inte uttala sig för man vet inte hur det är att handskas med ett barn som inte är det
:arrow: bebisar mår inte alls bättre av att vara i sin hemmamiljö

Vår son hade en jobbig förlossning och hade en oerhörd stark överlevnadsångest i början av livet, men med tydliga rutiner blev han världens goaste bebis. Jag och min man är ju supernöjda över att ha lyckats skapa en för vår son trygg tillvaro.

Jag är inte en person som talar om för andra hur de ska leva eller sköta sina barn, men när frågan ställs hur jag gör så klart jag svarar. Varför ska man få dåligt samvete för att man har ett nöjt barn?
Hugo 2004-08(kurad vid 4 mån)
Sofia 2006-12 (SM från start)
Petter 2009-04 (SM från start)
Erika 2011-10-03 (39+0)
skj
Inlägg: 19
Blev medlem: fre 04 feb 2005, 15:24

Inlägg av skj »

Hej :D

Tror helt enkelt att det är svårt att ta till sig att man själv är orsaken till att barnet inte är nöjt. Alla gör ju säkert så gott de kan med vad man tror barnets bästa för ögonen. Krävs lite mod att se att inse att man gjort "fel" och att man som förälder bär ansvar - samt ta detta ansvar.

Sedan tror jag oxå att barn är mycket olika. Vissa barn frågor mycket envist om vad som gäller i denna värld och uppfattas då oftast som lite jobbigare än de som förstår/accepterar (nästan) direkt. Mer eller mindre "jobb" för föräldern alltså. Men det handlar ju om personlighet och har inget med snällhet att göra.

" :arrow: Vissa föräldrar har ju tur och får barn som är snälla och lugna av sig själva"
Tror nog mer att vissa barn har tur som får föräldrar som är trygga och tydliga.

Tycker absolut att de som har nöjda och snälla barn ska uttala sig - de vet ju uppenbarligen hur man gör!
Gäst

Inlägg av Gäst »

8) Det sitter mer i generna hos föräldrarna...
marie-d
Inlägg: 564
Blev medlem: mån 20 dec 2004, 11:38
Ort: Stockholm

Inlägg av marie-d »

Hej!
Måste säga att jag nog märker stor skillnad på olika barns personlighet. Vad nu "snälla" barn är för något. Tempramentet är väldigt olika från barn till barn. Själv har jag en tempramentsfull ung man på 8 månader, som nog inte uppfattas som så "snäll" i andras ögon. Han visar sin vilja väldigt mycket både nu och då. Det kan uppfattas som lite gnälligt/skrikigt barn stundtals. Man jag ser det mer som om han är tempramentsfull. Självklart har föräldrarna också en viktig del när det gäller gnälligheten.
I vår föräldragrupp är det vissa barn som alltid ligger "snällt" på rygg under hela träffen utan gnäll medan min son alltid har vägrat ryggläget(nu kryper han så detta var innan krypningen).
marie-d
Inlägg: 564
Blev medlem: mån 20 dec 2004, 11:38
Ort: Stockholm

Inlägg av marie-d »

Hej!
Jag glömde skriva att jag tror "snällhet" ( i meningen inte vara skrikig och gnällig) delvis sitter i "generna". Vissa barn accepterar allt från dag 1 medan andra ljudligt protesterar.
maxikaxi
Inlägg: 139
Blev medlem: tis 21 dec 2004, 19:14
Ort: Nyköping

Inlägg av maxikaxi »

Självklart har alla barn, liksom vuxna, sina personligheter och det är ju underbart! Min lille son gillar också att höras! Med gnällighet menades att dessa mammor inte törs gå på promenad eftersom de är rädda att deras barn vaknar under turen. När de vaknar måste de nämligen upp i famnen och gungas för att inte gallskrika. De kan inte bestämma träff på dagen eftersom de inte vet hur natten kommer bli. De klagar över att barnen skriker, sover och äter dåligt. Jag undrar verkligen om det sitter i generna..
Hugo 2004-08(kurad vid 4 mån)
Sofia 2006-12 (SM från start)
Petter 2009-04 (SM från start)
Erika 2011-10-03 (39+0)
Gunzan
Inlägg: 78
Blev medlem: mån 28 feb 2005, 14:17
Ort: Lerum
Kontakt:

Inlägg av Gunzan »

Ja, både min man och jag har ett otroligt temprament och jag blir ofta arg och tjurig. Kan se vårt temprament i barnen men de är ovanligt lugna om man jämför med många andras barn som är högt och lågt på öppnaförskolan. Vi har inpräntat att när man äter så sitter man ner och jag har nu observerat min lilla sötsmurf Moa några gånger när vi varit borta på ÖF, hon är nöjd där hon sitter och sedan när hon är färdig så går hon iväg och leker. Jag behöver oftast inte tjata utan hon hör när det är dags att lyssna.

Vi har haft strikta regler från början men inom reglerna så är allt ok. De är enkla regler angående ätrutiner, vett och etikett samt sovrutiner. Vi hjälps åt mycket hemma och så mycket som möjligt skall man testa om man klarar av.

Jag skulle bli galen av att inte gå ut och kunna röra på mig. Vi fikar ute på caffé ca 1 gång i veckan och är ute och rör på oss minst 2 gånger varje dag. Vi åker tåg och buss och går är även i skogen.

Märker att de barnen som får saker serverat för sig blir grinigare än om man hjälps åt att göra. Många tittar konstigt på mig då jag säger att nu skall vi hem och sova middag men Moa måste sova för att klara av hela dagen utan att få för stora tröttutbrott. Moa är 3 år och sover helst 1,5 timme och somnar snabbt på kvällen vid 19.30. Märker att det finns barn i hennes omgivning som är vakna betydligt längre på kvällen och sover inte middag. De är så trötta så de orkar inte äns med sig själva.

Rutinerna är det som får vår familj att fungera fast andra tycker att vi är alldeles för stränga angående allt från sötsaker till uppetider. Men då vi känner oss själva så vet vi också vad som behövs för att må bra. Min man klarar inte av socker bra och jag måste få min sömn. Dessa saker har vi tagit fasta på då det oftast är genetiskt.

Här var det lite svammel från mig,

/Gun
Mamma till Moa -020405 och Leo -040514. Lever efter AW-principen eller borde man s?ga sunt f?rnuft ;-).
marie-d
Inlägg: 564
Blev medlem: mån 20 dec 2004, 11:38
Ort: Stockholm

Inlägg av marie-d »

Hej!
Min son gallskrek i vagnen de första 3 månaderna om han inte låg på mage och han skulle sova. Nu när han är 8 månader älskar han att åka vagn men det var hopplöst de första månaderna. Sitta på café gillar han inte. Faktum att hittills har han inte gillat att sitta speciellt mycket i knät alls. Det har faktiskt varit riktigt jobbigt. Bvc-träffarna har alltid slutat med att han blir jättearg(vissa gånger p.g.a.trötthet. Det är ett jättelitet rum där han knappt kan röra sig alls. Då det är så trångt med alla barn och mammor. Han har inte varit så intresserad av andra barn heller utan vill hellre upptäcka i lugn och ro.Han vill bara, krypa, klättra och upptäck. I förmiddags var vi ute på promenad i vagnen och han var hellycklig. Huvudet gick som om han kollade på en tennismatch. När vi kom hem igen tänkte jag att vi kunde sätta oss ute. Jag satt med honom i knät. I 5-10 minuter satt han där helt förundrad av fåglar, katter m.m. men sen blev han lite småsur. Han vill krypa och kättra. Jag släppte ner honom och han kröp fram till trappan och klättrade upp, ställde sig mot staket och kröp sedan ner igen. När jag skulle ta upp honom igen och sätta honom i knät blev han helarg men så fort jag släppte ner honom igen så visade han solskenshumöret. Börjar fundera på om jag gör något fel eller om han helt enkelt uttrycker sin vilja ganska högt och ljudligt.
marie-d
Inlägg: 564
Blev medlem: mån 20 dec 2004, 11:38
Ort: Stockholm

Inlägg av marie-d »

Hej!
Kan tillägga att han aldrig varit speciellt skrikig och gnällig hemma så länge han har fått mat, sömn, umgänge och mycket egen tid på golvet. Han har älskat och ligga och pula sedan han föddes.
Kristin
Inlägg: 1050
Blev medlem: mån 29 nov 2004, 17:22
Ort: Göteborg

Inlägg av Kristin »

Hej!

Vår son är inte heller ett knä-barn. Med ETT undantag - när han förra veckan var sjuk i magsjuka. Då somnade han så sött på vårt bröst och det har inte hänt sedan han var superliten (typ 1 mån). Vi stormtrivdes för det var så intimt, men det var jätteskönt att han blev frisk sen. Nu ålar han omkring och forskar som aldrig förr :D.

PS! När vi hade mamma/pappa-träffarna på bvc var plutten den enda som hördes. Alla andra bebisar låg i sina föräldrars famn eller lugnt på golvet (oftast sovandes), men plutten HAN var det krut i. Det har hållit i sig så det måste ju vara hans personlighet. Sedan tror jag att det är lite hur man är som förälder. Vi har aldrig burit mycket på honom. Han är van att "sköta sig själv" :D).

Kram
Kristin
Storebror f. aug-04
Lillebror f. aug-06
marie-d
Inlägg: 564
Blev medlem: mån 20 dec 2004, 11:38
Ort: Stockholm

Inlägg av marie-d »

Skönt att höra att det finns fler. Vi har inte heller burit runt honom o.s.v.
Gunzan
Inlägg: 78
Blev medlem: mån 28 feb 2005, 14:17
Ort: Lerum
Kontakt:

Inlägg av Gunzan »

Nej, något knäbarn har Moa aldrig varit. Hon har inte varit mycket för kel utan vill iväg och helst sitta och observera allt. Men min lillkille är mera för kel och kommer till mig för att få kramas och pussas vilket min tjej aldrig gjorde när hon var så liten, man fick liksom norpa dem i förbifarten ;-)

/Gun
Mamma till Moa -020405 och Leo -040514. Lever efter AW-principen eller borde man s?ga sunt f?rnuft ;-).
ia
Inlägg: 75
Blev medlem: fre 26 nov 2004, 17:44
Ort: AZ, USA

Inlägg av ia »

Men det har var ju en intressant trad! Jag har funderat mycket sjalv pa sistone om sant har. ..

Nu ar val bada vara barn "snalla" i omgivingens tycke. Gnallighet pa det viset som maxikaxi beskriver ar ju forfarligt jobbigt for alla inblandade (inklusive barnen) -- men det ar ju sa att manga foraldrar har det just sa, och skyller pa barnen... :evil:

MEN, det jag skulle komma till ar att vara tvillingar ar MYCKET olika i sina personligheter och hur mycket de "behover" komma upp i famnen. T ex om jag forsoker vara orubbligt centrum, som Anna beskriver i Barnaboken, och sa utforskar de pa egen hand runt omkring. Bada tva soker upp mig da och da for att sitta iknat, kramas och busas lite. Men om var lillkille gor det var 10e minut eller sa och undersoker metodiskt allt runtomkring dessemellan, sa behover var lilltjej lite kram och kontakt MINST 3 ggr sa ofta! Och hon ar den som blir otalig (och valdigt hogljudd!) i affarer, som vagrar sitta i vagnen for lange, vid matbordet, i bilen...

Jag tror ocksa att mycket sitter mycket i foraldrarnas gener, som kloka Mammut sager, dvs att foraldrar ger sa olika forutsattningar for sina barn i fraga om somn osv. Men personligheterna gor nog sitt till. Vara sma har ju samma rutiner, far lika mycket somn osv, men de tar sig valdigt olika uttryck anda. Kanske en pojke-flicka skillnad till viss del? Eller kanske hon s a s for hans "talan" sa att han inte behover saga till nar de tycker att vi varit lange nog i affaren? Kanske... ska bli intressant att se nar de blir aldre.

trevlig helg!
maria :D
Mamma till tvillingar fodda 20 april 2004. Sover som anglar O:) :wink: efter SHN-kur vid 4.5 manaders alder
marie-d
Inlägg: 564
Blev medlem: mån 20 dec 2004, 11:38
Ort: Stockholm

Inlägg av marie-d »

Hej igen!
Intressant ämne!
Barnens ålder har också väldigt stor betydelse. Jag ville inte heller gå ut och gå med min son i vagn vaket tillstånd när han var 0-3 månader. Han gallskrek och då menar jag verkligen gallskrek. Han gillade inte ryggläge i vagnen. Han låg däremot och sov flera lurar i sin vagn utomhus. Idag gillar han att åka vagn för det mesta men visar väldigt tydligt när han har tröttnat.
Skriv svar

Återgå till "Barnafostran"