vet inte om detta ämne ligger under rätt tråd, men på ett sätt handlar det ju om fostran i självbevarelsedriftens ädla konst
Vi bor mitt i Sthlm på en hårt trafikerad gata. Rör oss i kollektivtrafiken. Går i stora affärer. Då och då läser man om det Ofattbara, Otänkbara - att barn kommer bort, går vilse, kidnappas. Min första impuls är såklart att inte tänka på det (det händer inte oss!
1. Vi kommer från varandra i kollektivtrafiken. Jag, eller han, hinner inte av tunnelbanan och en av oss åker iväg
2. Vi kommer ifrån varandra i en stor affär.
3. Vi kommer ifrån varandra utomhus, på gatan, på en lekplats, i skogen...
Jag är en hönsmamma som verkligen inte låter sonen vandra av på egen hand, vill helst se honom nästan varje sekund men dels är han i en fas där han snabbt kan springa fram(iväg) till nåt han tycker ser spännande ut, dels måste jag ju släppa honom ur sikte vid nån tidspunkt och då måste han ju veta hur han ska agera om nåt händer? Har också beställt infoband (armband med namn och mobilnummer) som vi ska ta på honom när vi går ut.
Blir plötsligt rådvill... Kanske ska jag inte ta detta nu? Inte skrämma upp honom? Vad tycker ni och hur har ni gjort, och i vilken ålder?