vet inte om detta ämne ligger under rätt tråd, men på ett sätt handlar det ju om fostran i självbevarelsedriftens ädla konst
Vi bor mitt i Sthlm på en hårt trafikerad gata. Rör oss i kollektivtrafiken. Går i stora affärer. Då och då läser man om det Ofattbara, Otänkbara - att barn kommer bort, går vilse, kidnappas. Min första impuls är såklart att inte tänka på det (det händer inte oss!
) men nu skulle jag vilja förbereda min 4-årige son på hur han tar vara på sig själv i några olika situationer och hoppas på kloka råd från er. 1. Vi kommer från varandra i kollektivtrafiken. Jag, eller han, hinner inte av tunnelbanan och en av oss åker iväg
Förslag: Stanna kvar på hållplatsen alt åk till nästa hållplats och gå av där. Sitt stilla på bänk precis där du går av. Jag kommer och hämtar dig. Vänta på mig och prata inte med någon.2. Vi kommer ifrån varandra i en stor affär.
Förslag: gå fram till en kassa och prata med en tant som du tycker ser snäll ut. Säg att du tappat bort mamma/pappa och stanna med henne hela tiden tills jag kommer.3. Vi kommer ifrån varandra utomhus, på gatan, på en lekplats, i skogen...
Förslag: Sätt dig nånstans, var stilla, jag hittar dig. Va??? Känns lite tunt :-k Jag är en hönsmamma som verkligen inte låter sonen vandra av på egen hand, vill helst se honom nästan varje sekund men dels är han i en fas där han snabbt kan springa fram(iväg) till nåt han tycker ser spännande ut, dels måste jag ju släppa honom ur sikte vid nån tidspunkt och då måste han ju veta hur han ska agera om nåt händer? Har också beställt infoband (armband med namn och mobilnummer) som vi ska ta på honom när vi går ut.
Blir plötsligt rådvill... Kanske ska jag inte ta detta nu? Inte skrämma upp honom? Vad tycker ni och hur har ni gjort, och i vilken ålder?
Dina förslag är utmärkta - för äldre barn (sex, sju). Men en fyraåring håller man i handen vid varje steg i den röriga, farliga stan, precis som man får hålla en liten hund kopplad. En liten fyraåring kan aldrig släppas ur sikte annat än inom hemmets fyra väggar.
