dominanta kompisar

Samtalsforum med barnen i fokus
Skriv svar
anna
Inlägg: 4645
Blev medlem: tor 25 nov 2004, 14:23
Ort: Ulricehamn
Kontakt:

dominanta kompisar

Inlägg av anna »

Hej!

Nu blir det kanske svårt att få fram vad jag vill fråga, men jag ska försöka...

Far i huset är bekymrad över Clara, som blir 4 år i maj.
Han tycker hon blir "överkörd" av sina kompisar i samma ålder, och är orolig över detta.
Hittills har jag slagit ifrån mig, och inte tyckt att han har rätt i det han säger, men nu har även jag börjat fundera...

Barnen är hemma med mig, och jag ser till att de får träffa andra barn (för Claras skull mest) c:a 4 ggr./vecka.
Per tycker att hon "lägger sig" för lätt, och går med på allt de andra säger.
Jag har ju hela tiden intalat i Clara "-Man slår inte - man klappar". (Tyvärr lär ju inte andra sina barn detsamma :cry: ) Nu är detta inte slagsmål det gäller, för slåss brukar dom inte, möjligtvis knuffas :roll:
En del av hennes kompisar är dominanta och tar genast ledningen i vad de ska leka. Clara hänger alltid på, och leker och är glad, som jag upplever det. Men hon tar sällan/aldrig egna initiativ till vad de ska leka.

Det har börjat inträffa på våra "mammaträffar" att någon av de andra tjejerna säger att Clara inte får vara med. Då står bara Clara ledset hängande, utan att varken säga något eller göra något åt det.
Vi mammor ingriper förstås med orden "-ALLA får vara med!!!"
Clara får vara med igen en stund, men sedan kan det hända igen.
Ibland kommer Clara och viskar till mig att hon inte får vara med, och då går jag omedelbart till den unge som sagt det, och tar ett snack mellan
4 ögon med det barnet.
Vi mammor ser ju inte alltid och till 100 % vad/hur dom leker, men det vi ser som inte är bra, avstyr vi förstås!
Borde vi vaka mer över dom?

Vad kan man göra för att Clara ska "ta för sig lite mer"?
KAN man göra något, BÖR man göra något?
"Är" hon bara sådan som person?

F.ö upplever jag Clara som en stark personlighet, som vet vad hon vill, och är orädd för det mesta. Lätt för att prata med okända nya människor, social och gó.

Kan tillägga att med lillasyster är Clara VÄLDIGT dominant, och vill inte släppa ifrån sig en pryl vissa dagar :cry:
Det bemöter jag efter råd jag fått av AW :wink:
Några vinklingar på detta?

kram anna
Mamma till Clara 7 maj -01 och Ida 9 april -03.
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

:D Lika lite som du (eller pappa, antar jag) vet hur hon skulle göra för att "ta för sig" mera, lika lite vet lilla Clara det själv. Det här är en värld som inte liknar den hon kände. Hon är mogen att utforska den - i småportioner - och det är förmodligen precis vad hon gör: utforskar, iakttar och lär sig. Hon blir säkert "aktiv" nog med tiden, men hon har ännu långt kvar till så pass gedigen kunskap om diverse sociala koder att hon kan "ta ledningen" själv, och jag tror inte hon gör det förrän hon helt enkelt vet hur man gör. (Jfr vuxna på en ny arbetsplats.) Jag får en känsla av att hon står tillbaka medan hon lär sig. Och det är inte litet att lära därute :cry:

Du ingriper gott när hon blir ledsen och även för berört utestängande barns skull, inte bara för Claras. Så borde alla göra (och gör inte, som vi vet). Men det är mycket svårt att i detalj bestämma innehållet för vad det än är man som förälder bestämmer formen åt. Vill du att hon ska träffa andra barn, vilket hon ju bör nu, väljer du alltså en form för det, som du gjort - men innehållet kan du inte, och bör du inte, styra utan överlåta åt Clara och barnen sådant det nu blir (naturligtvis med nödvändiga ingripanden, men bara om hon eller någon blir verkligt ledsen och måste få beskydd). Vad man kan göra om man är orolig är helt enkelt därför att inskränka själva "formen", att t ex avsätta två timmar i st f tre (eller vad man nu har), tre dagar i st f fyra etc. Och långsamt, i lilla Claras takt, öka på igen senare.

Detta kan tyckas som en paradox - i stället för att "lära" henne ta för sig (vilket inte går så bra, eller alls, se ovan) skulle jag alltså förespråka ett ökat beskydd, om och när ni oroar er, dvs en snävare form för det innehåll som av och till kan bli henne övermäktigt att ta in. Kortare lektioner, med andra ord :lol:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
anna
Inlägg: 4645
Blev medlem: tor 25 nov 2004, 14:23
Ort: Ulricehamn
Kontakt:

Inlägg av anna »

Hej!
Mitt tack försvann i rymden :-k

Nåväl, TACK, snälla, för uttömmande svar!
Nu förstår jag vad det är frågan om, att hon lär sig!
Jag drar ner på tiden på träffarna, så får vi se vad det ger.

kram anna
Mamma till Clara 7 maj -01 och Ida 9 april -03.
Jennie
Inlägg: 148
Blev medlem: tis 23 nov 2004, 23:54

Inlägg av Jennie »

Åh, nu fick jag förklaringen på något som jag funderat på länge...

Min äldsta son betedde sig ungefär på samma sätt när han bytte dagis vid ca 2½ års ålder. (pga flytt från annan stad) På det första dagiset hade han verkligen visat självförtroende och var lite av "ledare" 8) Men när han kom till det nya dagiset så blev han mer tillbakadragen och lät sig styras av särskilt ett barn, (som vi bor granne med som han kände lite grann innan han började där) som sade precis till vad han skulle göra och inte göra, som t ex: När min son vid matbordet bad om mer mat så sade då det andra barnet att nej, det skulle han inte alls ha och så sade då min son att nä, han var nog inte hungrig :cry:

Jag kände inte alls igen min lilla kille som var van vid att "ta för sig" av livet. Som tur var uppmärksammade personalen detta och minimerade tiden de två gossarna emellan och beskyddade på så sätt min son och jobbade med att han skulle få sitt självförtroende tillbaka, vilket gick rätt snabbt.

Jag tolkade det då som att min son fick större och ny konkurrens bland de andra barnen och att den andra killen tog på sig rollen som lite av en mentor :shock: eftersom han var den ende som kände min lilla kille... Men det är ju precis som du beskriver det, Anna, när man är ny på en arbetsplats så är man lite avvaktande, precis så var det ju för min lilla kille också.

Idag är han 6 år och låter sig inte alls styras av andra barn, han har utvecklat sitt självförtroende och kan vara rätt kaxig 8) om det behövs men har ett otroligt empatiskt förhållningssätt när det behövs!

Så låt du tiden gå an och gör som AW säger om att minska ned tiden.

*kram*
Mamma till två goa gossar födda -99 & -03.
shn-kuren införd julen 03 på yngsta med underbart resultat!!!
Humlan
Inlägg: 68
Blev medlem: ons 22 dec 2004, 15:21

Vår dotter...

Inlägg av Humlan »

har varit precis som du beskriver, ganska länge med. Upplever henne som en stark kavat och mycket modig tjej, men känsligare i grupp, stark själv. Nu är hon inte riktigt känslig i grupp men mycket intuitiv och lite reserverad, utan att vara det minsta feg om du förstår? Jag har precis som du väntat ut det, bekymmrat mig men det gick över/blev mycket bättre. Tänkte att det kanske är lite karaktäristiskt för första barnet? Många av dessa mer "dominanta" barnen kanske har äldre syskon? Sen har jag stärkt henne dagligen mycket medvetet då jag var orolig för att hon var känslig som ju leder till viss osäkerhet ibland. Det har faktiskt resulterat i att hon har fått en pondus i sig själv, hon vågar direkt (utan eftertanke kanske...) säga ifrån om någon annan är orättvis mot någon annan, däremot är känsligheten kvar om någon säger något mindre snällt till henne. Likadan är jag efter lite eftertanke, och det kanske gör en ännu mer ödmjuk? Men hon har lärt sig de sociala reglerna och anledningen till varför hon inte alltid är inbjuden i leken. Sen får man gå igenom fasen där man får säga till sitt "snälla" (du förstår säkert vad jag menar) barn att -men såå får du ju inte göra/säga, paff blir man när de testar allt det som de själva varit "utsatta" för. Som du lite beskriver Clara hemma kanske?
anna
Inlägg: 4645
Blev medlem: tor 25 nov 2004, 14:23
Ort: Ulricehamn
Kontakt:

Inlägg av anna »

Tack Jennie och Humlan!

Era svar styrkte mig, och jag kan nu "invänta att det kommer", istället för att oroa mig :D
Det är mest far i huset, som sagt, som varit orolig, men när jag började fundera på hur det verkligen är, blev jag också lite förvirrad.

Jag ser ju betydligt mer, eftersom det är jag som är hemma med barnen.
Ex: Jag och syrran tillbringar 1 hel-dag ihop en dag i veckan eller varannan med våra 4 barn.
Vi har några månaders skillnad på barnen.
Det mesta funkar fint under förmiddagen, dom sover middag, och sedan är det livat värre. Dom jagar varandra, trissar upp varandra, är högljudda m.m, men har kul :wink: Mitt i kaoset kommer Per hem, och tror att det varit så rörigt hela dagen :shock: Så är ju inte fallet alls.
Där är jag stark i att det funkar!

Däremot på "mammaträffarna" som Per inte är med på, går det till på mer dominanta vis, det var där jag tvekade.
Dessa kompisar till Clara har inga storasyskon, utan är knappa 4 år, och deras småsyskon är som min Ida, knappa 2 år.
Samtidigt måste jag säga att hon är mycket för att "försvara revir" när mammaträffen hamnar här hos oss :wink:

Nåväl, tack för responsen, jag släpper oron nu :D

kram anna
Mamma till Clara 7 maj -01 och Ida 9 april -03.
Skriv svar

Återgå till "Barnafostran"