Maken och jag har tänkt. Och diskuterat. Och funderat. Och vi har kommit fram till följande (självklara) faktum:
1. Skalman ska få ett syskon någongång och
2. Det ska förhoppningsvis ske inom 2007.
Vi ska bygga ett garage i sommar, så vi tänkte börja försöka till våren. På så vis slipper jag gå omkring och försöka bygga garage med stor mage, men bebisen kommer ändå rätt så nära. Skulle det inte vara för garaget hade jag varit gravid för ett halvår sen, "bebisnerven" har ryckt ända sedan Skalman var alldeles ny...
Men ändå... Ändå finns det små orosmoln. Förlossningen, till exempel. Min förra förlossning var ett helvete,
led av för höga levervärden och nästan-havandeskapsförgiftning, sattes igång med hjälp av piller och sprängning av fosterhinnorna, hade värkar i 25 timmar utan att något hände och till slut blev det kejsarsnitt - tack och lov, för jag var helt slut och hade tappat kontrollen totalt de där sista 12 timmarna. Det som var värst var att ständigt få höra att "inget händer här nere, du är öppen EN centimeter"... 
HOPPLÖST! 
Fattar inte hur jag någonsin ska våga ge mig in på att föda vaginalt igen. Helst skulle jag ta kejsarsnitt, men det känns lite... fegt
och dessutom är inte läkarna sådär jättepigga på att bevilja planerade snitt häromkring. Jag är alltså en aning förlossningsrädd, kort sagt.Och sen, då. Jag antar att jag har blivit lite påverkad av omgivningens "vänta bara"-kommentarer: Först hette det "Vänta bara! När bebisen väl är född kommer du att önska att h*n kunde krypa in igen!"
(Hur kan man ens säga något så urbota korkat?) 
Sen blev det "Vänta bara! När han lär sig krypa kommer du att önska att han aldrig lärt sig lyfta på huvudet!" Gaah! Vidare i samma stil, ända tills olyckskorparna fattade att Skalman är ett "snällt" barn och inte kommer att ställa till desto mera bekymmer för sina stackars föräldrar. Då byttes taktiken, och nu: "Vänta bara! När nästa baby kommer får du inte en enda lugn stund, aldrig mera egentid, och du kommer att önska att du aldrig fått nummer ett ens!Jag påpekar förstås att de som kommer med ett enda "vänta bara" till vänligen får dra till ett varmare ställe. Men jag kan inte hjälpa det, tänk om det verkligen blir så hemskt som de förutspår, trots Barnaboken!?
Summa summarum. Finns det andra här på detta forum som längtar, våndas, oroar sig och helt enkelt inte vet varken ut eller in? Kom an, låt oss diskutera bort våran oro och påminna varandra om hur underbara bebisar är, trots trista förlossningsminnen och jobbiga kommentarer!
"Skalman" 
Finns det något slags internet-kurs? Eller om man skulle starta en kurs 
Nu närmar det sig!