Idag pratade jag med en mamma på ÖF som har en ettåring. Nu skulle hon börja jobba och så skulle pappan vara hemma ett halvår, sen skulle han börja på dagis. Och jag kände faktiskt inombords, helt ärligt: "Det är OK. Hon vet vad hon gör. Hennes son kommer att ha det bra på dagis. Han har föräldrar som bryr sig om honom och gör sitt bästa för honom." Det kändes liksom inte så farligt hemskt ångestladdat som jag har känt hittills när jag föreställer mig en 18-månaders inskolning... för första gången satt jag inte där och ville fräsa "är du inte klok, stackars ditt barn!" 
Man behöver visst inte säga precis vad man tycker alltid... 
Samuel är ju snart 17 månader, och om jag tittar på honom och tänker: "Jag har inget val. Jag måste jobba. Pappa kan inte vara hemma, inga mor- och farföräldrar finns i närheten. Han måste börja på dagis." När jag tänker så, så känner jag ändå att han skulle nog klara av det. Jag vet, det han först och främst lär sig är att bitas och slåss och göra bus. Men jag har inget val, och okej då, det får väl gå att leva med en sån unge. Han är ju ändå mitt barn fastän han också är dagisbarn.
Men jag är SÅÅ glad att jag inte är där nu! Och förhoppningsvis aldrig kommer dit! 
Vilken lyx det är at vara hemma!