Käraste Kristin.
Vet inte om du räknar mig till katergorin hårdingar, men jag tror nog jag ändå tillhör dem som har lite mer attityd än du, så jag tänker delge dig hur min dag varit idag så får du lite perspektiv kanske.
Dagen började med att lille E vaknade vid 06.30 (som alltid i princip sedan han var förkyld, morgon 07) och började skrika direkt. Jag - öm moder - vaknar numera alltid strax innan honom och ligger och lyssnar efter när han börjar röra sig inne i biblioteket för att hinna störta in och göra gomorrron FÖRST!

(Försöker få honom att vakna senare).
Jag ramsade en gång och till min stora förvåning bet den direkt och han var tyst fram till fem över sju då jag väckte honom, jag somnade aldrig förstås, lyssnandet var ju tvunget fortsätta. ( : oops: )
Förmiddagsluren vaknade han efter 45 minuter (har gjort så några dar nu) och var arg och ledsen och gnölade och skrek med korta tysta intervaller emellan under minst 20 minuter. Jag ramsade några gånger och kickade uppenbarligen igång honom flera gånger med bekräftelsen också - vill alltid få med den när han skrikit en del - men efter 25 minuter stod JAG inte ut längre utan gick en promenad med vagnen för att han skulle somna om igen. Han var tyst under rullandet men skrek så fort vagnen stannade. Tog upp honom prick på tiden därför att jag då kommit fram till kyrkis. Var på stor&liten under hans vakentid och han var jättenöjd.
Somnade genast på minuten vid nästa lur men vaknar efter 45 minuter, arg. Skrikit stötvis med mutter och tystnad om vart annat i nästan tjugo minuter och nu först har han somnat om, ska sova 1,5h. Ramsade några gånger väsentligen utan effekt (han lät mest arg) men han tog bekräftelseramsan sedan han fått tystna på egen hand.
Själv mår jag inte bra när det blir så här, det skär i hjärtat när han skriker, men jag vet ju att jag bara ska göra som jag alltid gör, att ta upp honom gagnar absolut inte varken honom eller mig, eftersom han då blir trött och grinig och schemat går alldeles på sned. Själv blir jag som tokig av att avvakta medan han hojtar, kan bara inte koncentrera mig på nåt annat överhuvudtaget, men det är ju faktiskt MITT PROBLEM och dom får jag lösa själv. Jag tror egentligen inte att lille E verkligen BAD om hjälp en enda gång idag utan han lät mest arg, men jag ramsade för att jag själv behövde det, alltså känna att jag gjorde nåt. Det är säkert fel men vi är ju alla människor.
Jag har vid det här laget insett att ju mer jag själv står ut med att backa och avvakta, desto snabbare lugnar han ner sig, vissa dagar står jag bara inte ut men jag motstår mina egna impulser att göra nåt dumt.
Vad vill jag då ha sagt med denna svada? Jo, att jag har full förståelse för att DU mår uselt men jag tror inte att våra söner gör det. De frågar mer vissa dagar och som bra mödrar så svarar vi på samma sätt som vi alltid gör och det ger tryggheten så att de efter några dar slutar fråga igen. Det tror jag iallafall! Uppehåll attityden du, det fixar du!

Lycklig och tacksam mor till Lille E 2/8-04, lilla A född 16/8-07. TACK Anna för att du räddat vår familjefrid, om och om igen!