Tack för omtanke o kramar!
Begravningar är ohyggliga, speciellt när det är ett barn som begravs. Det framkallar så många olika sortes tankar, o förstås massor av tårar.
Här sitter jag 32år gammal o har varit på 2st barnbegravningar, varav det ena barnet var mitt eget
Är det vanligt
Sen finns det ju förstås en hel värld av människor där barnbegravningar är nåt man är med om varje vecka. Jag tänker på krigsdrabbade länder o där aids o andra sjukdommar härjar. Tänker man på dom så känner man ju sej nästan bortskämd.
Men varför
Varför varför varför
Jag vet ju att det inte finns nåt svar, ändå kan man inte låta bli att ställa frågan, om o om igen.
Hoppas man finner svaret andra sidan livet
Jag är ju en trogen änglamamma, dvs jag tror absolut att änglar existerar. Barn som dör måste bara BLI änglar, hur skulle vi som blir kvar annars orka överleva
Jag glömde skriva i förra inlägget vad som fick upp mej ur svackan den gången.
Jo en konstig blandning, en 5-barnspappa o Carola Sörgard
Lite samtal om de kära barnen med en som ger/gör allt för sina barn samt lite vaggvisor o sorgvisor av Carola.
Hmm...
Nu har i alla fall "tiden efter begravningen" kommit. En grå o lång tid, jag vet att det var tungt när vi gick igenom den. Men det är absolut nödvändigt att ta sej igenom den, en viktig del i processen.
På andra sidan tar det "nya livet" sin form, hur otäckt o skrämmande det än kan låta. Men när man närmar sej det så känns det faktiskt ganska skönt.
Jag har fått lära mej massor hittills om barns sorg, o det är så makalöst att följa en liten 5-årings sorg. Mycket som vi ser som problem o hemskheter är rena självklarheter.
Man kan många gånger lyssna till barnet för att veta vad som är rätt! En sådan trygghet!
Nu önskar jag bara att sorgearbetet för alla inblandade ska gå bra o att alla ska komma ut på andra sidan.
För min del hoppas jag på ny energi o kraft att återskapa våra trygga barn o vår fungerande vardag. Jag behöver kunna fokusera mej just nu. Får se hur det går imorron.
/Therese
