Idag har himlen fått ännu en liten ängel, vi har lämnat väntrummet o tagit ett steg ut i det stora tomma vacuumet.....
Här ska vi bara vara o ta till oss det som hänt, sakta förstå för att så småningom gå vidare.
Fördelen med att ha gått igenom en stor sorg själv är att jag nu känner igen mina egna reaktioner o kan på sätt o vis både förutsäga o förbereda.
När jag fick meddelandet befann jag mej i en folksamling. Kroppens försvarsmekanismer slogs på o jag kände att jag måste hitta nånstans att sitta ner innan jag tar in det här.
Jag satte mej på en bänk mitt i vimlet, min värld stod stilla o runt den sprang massa människor omkring som om inget hade hänt.
Kände lite smått att panik kunde uppstå o funderade på möjliga flyktvägar. Det fanns två alternativ, ta mej ut mellan alla bara för att slippa undan, sätta mej i bilen o stå still eller bara köra.
Eller samla mej så gott det gick o gå dit jag var på väg för att uträtta ett ärende.
Kändes som att stå vid ett vägskäl med två vägar. Ingen av dem är fel att välja, men mitt val får olika konsekvenser. (Helst av allt skulle man vilja pausa o ta sej ut helt obemärkt, eller att en dörr med EXIT på uppenbarade sej mitt framför näsan)
Jag valde att samla mej o gå vidare, och det gick! Kändes som en bedrift.
När man har en stor sorg o förlust i bagaget öppnas den ju naturligtvis upp när nåt sånt här händer. Lyckligtvis har vi tagit oss igenom vår sorg på ett väldigt bra sätt, vi har bearbetat mycket o fått väldigt god hjälp av både släkt, vänner o proffesionella.
När vi körde hem från sjukhuset några dagar efter att vi mist vår lille pojke efter förlossningen så hamnade vi i BILKÖ!
Det var så fruktansvärt, vi var instängda, alla flyktvägar var blockerade! Det är lätt att panik uppstår då, men vi härdade ut o kom hem till slut.
Samma känsla kom över mej idag när jag satt på bänken, o så här i efterhand ser jag att jag valde samma väg som då för snart 7 år sen.
Det får mej att känna mej trygg, jag vet att jag kommer att klara detta, o jag vet nåt sånär hur.
Nu hoppas jag bara att jag ska kunna vara det stöd jag helst vill vara för min vän o hennes familj.
Imorron ska mina flickor få veta, 2åringen (snart 3åring) kommer att konstatera o kanske komma med nån fråga om vart hon flugit eller om hon kommer tillbaka sen.
4-åringen kommer att bli ledsen o berörd, men jag har sett på henne att hon är förberedd, frågorna kanske inte blir så många nu, kommer säkert fler sen o jag är beredd. Skulle tro att hennes storebror kommer att dyka upp i flera av våra samtal under morgondagen.
Har inga som helst krav på att hon ska visa sin sorg på det sätt som vi vuxna gör, hon får visa mej vägen.
Tack LO för dina tankar, det är nog jobbigt båda delar. Jag upplevde kravet på att sörja jobbigt o visade mej därför ståndaktig, så det går nog hand i hand många gånger.
/Therese