Jag har under 2-3 veckors tid lagt min äldste son kl 12:00-13:00 för att sova middag. I början var det lite körigt. Han sprang upp 2-3 ggr oftast innan han gav sig. Det hände att han sprang upp 10ggr också vid några tillfällen. Nu har det fungerat väldigt bra under ca 1 vecka. Han har gladeligen lagt sig för att sova. Och till och med sagt att han inte ska vara ledsen och gnällig. (Det är ingenting som vi har sagt till honom när det gäller sovning, att han inte ska vara ledsen och gnällig.) Det har jag inte riktigt veta hur jag ska bemöta.
Jag vill inte att han ska sluta skrika, gråta och vara ledsen för att ”vara snäll”. Jag vill att han verkligen ska VILJA sova. Att han ska känna sig trygg och glad. Inte känna sig ledsen utan att visa det. För är man ledsen så tycker jag att man ska visa det. Målet är ju att han inte ska känna så när han lägger sig.
Kvällsläggningen fungerar jättebra.
Han är nu snorig och har några konstiga prickar på kroppen. Så han är allmänt missnöjd och har varit det i några dagar. :-& (Ska ringa rådgivningen idag)
Idag när jag skulle lägga honom så sprang han upp minst 30 ggr.
Äldste sonen försöker hela tiden att prata med mig. Han vill att jag ska förstå honom, han vill sova i pappas säng (våran säng), han vill läsa bok, han vill inte sova. Jag försöker att bara ramsa honom. Han vill att jag ska sitta bredvid hans säng inne i rummet. (Där satt vi alltid innan lillebror och han delade rum) Jag säger att jag sitter utanför. När han börjar undra vart pappa är och vill åka till honom (han är på jobbet) så brister mitt hjärta. Jag känner att allt han vill är att jag ska prata med honom, förstå honom, men jag bara lyfter tillbaka honom och ramsar. Gör jag fel?
Till slut så pratade jag med honom, sa att;
”jag vet att du vill att jag ska sitta därinne, men det går inte för lillebror vill att jag ska gå ut, han kan inte somna när jag är här inne. Det går bra att jag sitter utanför. Jag vet att du kan somna då, för det har du gjort så många gånger nu.” Jag försöker hela tiden att låta normal på rösten, även när jag ramsar.
Då svarade han okej. Lugnade ner sig och jag kunde gå ut. Han somnade nästan på en gång.
Vad gjorde jag för fel? Ska jag försöka förstå honom från start eller ska jag inte prata med honom?
Det här med pappa är känsligt, för jag vill att han ska känna sig trygg med MIG. Jag vill inte känna mig som elaka tanten och sen när pappa kommer hem så blir allt bra.
Det blev långt det här…
Tacksam för svar!
Kram
Linda
Ps. Vi gjorde ett misstag när vi bytte till vanlig säng tror jag, men han har faktiskt vuxit ur sin spjälsäng. Det tog i och small när han vände sig så han vaknade. Och nu är han så stolt över sin säng. Visar den för alla som kommer och hälsar på. Ds.