Ny upplevelse, aggressivitet som yttrar sig i slag och spark

[Katarina-Mamma duracell]

Nu har vår son varit hemma på jullov sedan 18 december från dagmamman, och idag och igår har han börjat med något jag aldrig sett tidigare, eller upplevt heller för den delen.
Jag är en mamma som har ryggproblem, som ofta yttrar sig i migrän, vilket kan göra mig sängliggande allt från 30 min till en hel dag. Pojkens far har också varit hemma så vi har varit två som kunnat dela på lekande och hushållsuppgifterna i hemmet nu under julen. \:D/
I två dagar nu har jag haft migrän, och iom att jag är gravid så får jag just nu inte äta av min medicin, vilket i sin tur leder till sängligggande.
Nu till problemet, min son kan inte acceptera att mamma är sjuk så att säga.
Både igår och idag har han gått till attack mot mig när jag legat nedbäddad, han har hoppat på mig, sparkat mig och t.om slagit mig med en leksaksbil, både jag och hans far står handfallna, vad får honom att bli så arg ? Ingen går säker, varken jag, min man eller våra hundar.
:-s :-s Är det ett sätt att påvisa frustration för att inte få total uppmärksamhet eller är det avsaknaden av dagmamman och alla kompisar som kan stimulera bättre i lek som gör att han avreagerar sig på detta sätt?

Vi har tagit ifrån honom leksakerna som han kastat och slagit oss med, sagt att de får han inte tillbaka förräns han sagt förlåt, och då då får man genast en jättekram och puss och ett urgulligt maaaamma, eller paaaappa, beroende på vem det handlar om. Nu känns det som om detta blivit manipulativt, både från vår och hans sida, han slåss, säger förlåt som vi bett om och gör om samma sak igen.
Har barnaboken, men kan inte riktigt hitta vart jag borde läsa om denna typ av problem.
Snälla hjälp, för jag vet inte hur vi ska hantera detta. Vill inte bli en monstermorsa som låter sonen härja vilt, eller en superhitler som domderar och läxar upp sitt barn. [-X [-X
Jag tycker att som tvååring borde han förstå att man inte får slå eller kasta saker vare sig på människor eller djur.

[Jennie]

Du skriver att han är två år, är han prick två eller närmare tre? Är han närmare tre så kanske det är den beryktade trotsåldern som har börjat

Oavsett ålder, se det som frågor från hans håll = Får man göra så här? När han slår, ta då hans lilla hand och håll om den och visa hur man gör istället, alltså klappar fint. Beröm honom sedan för att han klappar fint =D> och säg Såååja, fint så där skall man göra med en attityd av självklarhet 8) Återgå sedan till det du/ni höll på med och låtsas som att allt är som vanligt

Försök att inte förmana eller göra långa utlägg om hur man INTE gör, det går liksom inte in ](*,) Särskilt inte när andra hör på.

Jag vet att man blir sååå arg när ens eget barn slår, men man får försöka att tänka på att det är som sagt frågor från barnet om hur man skall bete sig

Lycka till!

[Gäst]

Han undrar nog vad man gör med en mamma som ligger i sängen - helt annorlunda mot vad han är van vid och haft förmågan att tänka till om förut. Kanske ska man slå lite på henne ? Ja, då händer ju något i alla fall !

Följ Jennies råd och lägg till "vad man gör med en mamma som är krasslig?". Man kan ge henne en tidning, lite vatten, puffa till kudden, visa en bok, sjunga för, klappa på pannan, fixa en macka till och servera vid sängen. Så som man gör när barnen är sjuka! Be faderskapet instruera!

Läs på om Trotsåldern i Barnaboken och om hans ålder - du kan passa på att läsa om 3 åringen också - om du orkar!

Glöm alla andra tankar du nämner för de för INGET gott med sej! Vad som hjälper är att i möjligaste mån förutse och HINDRA samt i HANDLING visa hur man beter sej olika situationer. Detta i form av ren information och saklighet - spetsad med humor och uppskattning när han gör rätt !

I övrigt - be faderskapet ta sonen i bruk till annat (som du vill ha gjort ).

Lycka till!

[anna]

Hej!

Reagera som olyckshändelser "Ojdå, råkade du slå på mamma?"
Visa honom till saker han FÅR slå på.
T.ex sängen. "DÄR får du slå, slå ALLT vad du orkar "

anna

[Katarina-Mamma duracell]

Tack för era svar, precis så har vi gjort. Dvs att visa vad man gör istället, klappar fint osv, men det har väl inte gått in ännu antar jag.
Angående ålder så är han just två, fyller det i februari, så det är ju inte snart i treårs trotset, för i sådanafall är han tidig med det med. hjälp!
Han får hjälpa till med det mesta hemma, han har som sin uppgift att hjälpa till med att duka bordet när familjen ska äta, och han får även hjälpa till att städa och bädda var dag. Dessutom är det han som ska hjälpa till när pappa varit ute med hundarna och tassar och päls behöver torkas. =D> Ibland får jag känslan av att andra tycker att jag låter mitt barn göra aldeles för mycket, [-X men jag tycker att små barn också kan klä sig själva och borsta tänderna med lite hjälp osv, en tvååring är ju inte helt hjälplös.
Vi älskar vår son, och vi känner oss helt bestörta när han går till attack, men det kanske går över om vi fortsätter jobba med att vara snäll istället för att slå.

Vi får kämpa vidare
Tack så länge!

[Gäst]

Det tar ett antal gånger innan det sitter! Räkna att det är en liten "man slår inte - man klappar-kur" på ett par veckor! Försök att avdramatisera och ta det för vad det är - undvik att ta det PERSONLIGT! För det är det minst av allt!

[Susanne*]

Hej
Funderade lite på det där lilla ordet förlåt.

Vad jag har lärt av Anna och enligt min erfarenhet så ska man inte tvinga fram det innan barnet är moget att förstå vad det är det säger. Är först någon gång efter trotsåldern som man kan förvänta sig ett "rätt" förlåt. Framtvingat utan förståelse blir det ett spel och för inget gott med sig. Att visa i handling samt konsekvens är ju egentligen samma sak men utan skuld. Förlåt är bara det sista att barnet ska förstå vad det gjort fel samt ångra och det tar lite tid att lära sig...

Anna säger att "ingen uppfostran" innan trotsåldern utan visa i handling hur man lever detta livet. För mig gäller det även ordet förlåt

Läs om Annas sista barn, Lillan, som begick de tre dödssynderna vid 5 års ålder...stula, slåss och ljugas. 8)

För mig är detta viktigt. Kanske för min kära make har mycket svårt för detta lilla ord... 8) Någon han själv tror beror på det ständiga framtvingandet av ordet.

Anna har skrivit om detta men jag hittar det inte just nu. Hittar heller inte de "rätta" orden just nu...liten docka med hög feber inne i sovrummet... Så...lite rörigt...Någon annan kanske har en intressant aspekt?

Sköt om er
Susanne

[Kit]

Nu till problemet, min son kan inte acceptera att mamma är sjuk så att säga.

Nej, vilken liten tvååring kan det? Att under pågående migränattack vistas i samma rum som liten livsglad tvååring , är det över huvud taget möjligt? (undrar en migräniker sedan 30 år)

Vanligtvis brukar migrän upphöra under graviditeten, så du har verkligen osis. Jag trodde att Imigran var OK?

Undrar om inte faderskapet helt enkelt får ta över i liknande situationer?

[Katarina-Mamma duracell]

Hej allihop!
Ville bara säga att nu börjar vi få grepp om hur man tar hand om mamma, lämnade en liten rapport på våra guldkorn, och nu blir både mamma och pappa ompysslad på dagarna. t.om hundarna och mjukisdjuren omhändertas med samma iver, så jag tror att hans frågor fått ett bra svar

[annawahlgren]

Tack alla ni så kloka

Det är inte särskilt roligt när en liten unge som man älskar över allt på jorden helt kallblodigt klappar till en. Första gången det hände mig gick jag till psykolog. Ha Måste inte barnet vara kolossalt olyckligt och hata mig förfärligt när hon kunde ge mig ett brakslag i ansiktet vid åtta månaders ålder och jag precis böjt mig ner för att pussa henne Psykologen sa: "Äsch, hon bara testar." Och började prata om min handstil

Testar vadå tänkte jag men lät mig nöja. Fel på ungen var det i alla fall inte. Inte på mig heller, tydligen. Så det var en klok psykolog Jag lärde mig strax att bara haffa de små händerna, hålla undan dem och ge barnet den puss på näsan jag hade tänkt mig i alla fall. Utan att ändra en min. Och sedan hände det aldrig mer.

Jag lider med dig för din migrän och ditt trista sängliggande. Men barn går alltid med på det som är nödvändigt för de vuxna. På gott och ont. Det gäller "bara" för dig att beklaga att du är så sjuk, så sjuk, har så ont, så ont (och peka var). Ge lite tid och tålamod, så ska du få se hur barnet försöker hjälpa dig. Tänk på barn till blinda och/eller rullstolsbundna föräldrar, hur de fixar och sköter allt, och med sådan glädje över att kunna göra nytta Så det är den berömda Attityden det handlar om, helt och hållet. This is life. Så här är det. Vi behöver varandra. Du mig, jag dig. Tala om, lär ut, be om hjälp, tacka, uppskatta

Hans "attacker" är frågor. Oro. För dig, av kärlek, men också för honom själv, eftersom du är hans överlevnadsgarant, och hur duktig är du på det där i sängen Pappa ska lära sig att betryggande ladda bössan för vargen, och du ska förmedla en lugn attityd av sälvklarhet. Folk bir sjuka ibland men snart bra igen Det är inget konstigt med det. Der är bl a just det han "frågar" efter.

[Katarina-Mamma duracell]

Tack alla ni så kloka

Det är inte särskilt roligt när en liten unge som man älskar över allt på jorden helt kallblodigt klappar till en. Första gången det hände mig gick jag till psykolog. Ha Måste inte barnet vara kolossalt olyckligt och hata mig förfärligt när hon kunde ge mig ett brakslag i ansiktet vid åtta månaders ålder och jag precis böjt mig ner för att pussa henne Psykologen sa: "Äsch, hon bara testar." Och började prata om min handstil
.

Tack Anna, det värmde att höra dina ord, för precis så kände jag mig, jag måste förstört mitt barn totalt, eftersom det helt kallblodigt lappar till mig. Skönt att höra att fler fått dessa kluvna känslor.

Nu har vi gått i klappafint kur under en vecka och nu är allt lugnt och harmoniskt hemma igen. och självförtroendet ökade markant, hejja, jag var ingen hemsk mamma! Vilken lättnad! [-o<

Så nu känns hela vår tillvaro lugn igen, vi sover hela natten, jag som när vi började läsa barnaboken mer eller mindre trodde vår rådgivningsdam, att vår lösning var medicinering, nu vet jag attt det inte behövs, man kan sova ändå
Så nu vet jag hur jag ska göra när lill*n kommer till världen, barnaboken ska läsas, och läsas igen, shn kurens verktyg ska finnas från börrjan denna gång, Attityd och självklarhet!

TAck, och åter tack för att det finns mammor som Anna Wahlgren, som ger oss hjälp i rätt riktning precis i rätt tid.

[annawahlgren]

Så skönt att höra Du är på rätt, lugnt spår Det är den beramade Attityden av Självklarhet, som fungerar i alla väder. Den betryggande vargfria

Ingenting finare finns väl än att få hjälp av sina små barn, när man sakligt och lagom ynkligt faktiskt behöver det

[annawahlgren]

Och tack för dina underbara ord, glömde jag att säga De värmer så.