Jag har krympt världen!

[Isobel]

Jag måste ju bara berätta!! Jag har krympt min dotters värld och nu är vi nöjda och glada båda två.
Vad jag gjorde? Jag köpte den där vagnen jag skrev om här för ett tag sen
http://annawahlgren.com/phpBB2/viewtopic.php?t=665 och igår var vi ute på premiärtur Det var underbart att kunna se varandra igen vid promenaden och min dotter var såå nöjd, inte gnällig och rastlös som innan.
Jag har verkligen förstått att världen måste få vara liten innan den blir stor, och kommer verkligen att hålla på det i fortsättningen.

Dessutom hade säljaren fel, det gick visst att vända på sittdelen! Så vill Iza åka framåt när hon blir äldre så är det inga problem.

[Louise]

Så himla bra. Ju större barnen blir desto mer samtal kan man ju ha. Tänk vad gott om tid man får att samtala ostört med sitt barn på väg till affären eller biblioteket eller vad det nu är, när man kan se varandra.
Louise

[lill]

Min egen mamma har alltid sagt att just ogonkontakt ar sa jatteviktigt for sma barn, att barn tolkar varlden genom deras foraldrar och behover kunna se deras ogon och ansikten for att veta om omvarlden ar OK eller om barnet behover oroa sig. Hon tycker att barnvagnar dar barnet sitter vant framat, utan mojlighet att kunna se in i sin foralders ogon, ar ett riktigt ofog.

Och nar jag ser sma bebisar i framatvanda vagnar segla genom varuhus utan nagon som helst mojlighet till kontakt med sina foraldrar sa tycker jag allt att hon har ratt. Hur ska bebisen veta om gubben som bojer sig ner mot vagnen for att halsa ar laskig eller snall om hon inte kan se hur mamma reagerar pa honom?

Och, sager hon, gamla sjuksyrror vet att det basta sattet att halla en bebis lugn ar att se till att den alltid kan se mamma - och ser man en erfaren "babyhandler" halla i en lite orolig bebis sa nog marker man att de aldrig tar bort den fran mamma eller ens vander den bort, utan ser alltid till att peka pa mamma, visa att hon finns kvar och tycker allt ar som det ska, och haller bebisen vand mot mor.

[Isobel]

lill: Javisst är det så!! Du har så rätt!! Efter ett par turer ute med vagnen kan vi inte säga annat än att det är såhär det ska vara!! Vi är skitnöjda alla tre!
Det enda är att jag bannar mig själv för att jag inte insåg det tidigare

[annawahlgren]

Skriver under på allt - och så ljuvligt berättat, Isolde! - och hoppas jag inte låter alltför motsägelsefull i mitt svar till kokos

Jag har alltid sett ögonkontakten som självklar när man begår stora världen med ett litet barn. Jag har velat ha den själv minst lika mycket som barnet Men på promenad i naturen, i en lugnare värld, en vackrare värld har jag tagit barnet på armen och vänt det utåt, eller vänt vagnen framåt. Likaså när (den lite större) älsklingen krumbuktat sig vilt för att själv försöka vända sig framåt och se världen ansikte mot ansikte, väl vetandes att jag fanns där. Då har jag hållit uppsikt och kontakt lite mer diskret, för att inte tränga mig på i DEN upptäcktsfärden, men ju funnits där så fort barnet sökt mig för att fråga eller "rapportera"