Fram till att Isak var 3,5-4 månader gammal tyckte vi inte att vi hade några större problem med hans sömn. Isak var visserligen en väldigt vaken och aktiv bebis som hade mycket svårt att komma till ro dagtid, och som trots sin späda ålder kunde hålla sig vaken från tolvtiden på eftermiddagen till nio på kvällen. När jag ser på gamla foton så ser jag hans trötta ögon, men då förstod jag inte att han var trött och behövde HJÄLP att somna. Han har alltså hela sitt liv sovit minimalt - men när han väl somnade på kvällen så sov han i hela natten - han kunde med lätthet sova 9-10 timmar trots att han bara var någon månad gammal, och så fyllde han på med mer mat och sen så sov han några timmar till. Han sov från ca 21 till 9 varje natt. Dagtid väldigt lite, men de här supernätterna gjorde att det ändå funkade. Han funkade.
Så vid ca 4 månaders ålder började han tjorva och vakna och vilja äta massor om nätterna. Jag tänkte att det berodde på att han var så himla okoncentrerad under amningarna på dagen och att han helt enkelt behövde äta ikapp lite under natten. Så jag ammade på. "Det är en fas", tänkte jag - det går över! Och lille Isak vaknade oftare och oftare för att amma. "Det är för att han är en sån aktiv bebis", tänkte jag, "han behöver extra närhet och näring, han har inte tid med det här på dagen, han får ta igen det på natten nu. Det är ju bara en fas, det går över!".
Täta nattamningar blev så småningom snuttnätter. Maratonamningar nätterna igenom. Det är ungefär där vi är nu. Fyra månader har gått sedan den här karusellen började, och den snurrar för tillfället fortare och fortare. Jag vill av!
Jag har börjat med att försöka bryta associationen suga=somna, och det har börjat ge resultat nu på dagen och på kvällen. Natten är dock samma fortfarande.
Vi lägger Isak på kvällen vid 19-tiden. Innan får han ofta bada, och vi har en avspänd kvällsritual som dock kan bli lite väl kort emellanåt. Vi lägger honom när han visar trötthetstecken, men går ganska mycket efter klockan också. Efter pyjamaspåklädning och tandborstning får han en flaska välling i en fotölj i hans rum, och så läggs han vanligen ner i spjälsängen vaken, och så vaggar vi honom till sömns (vi har såna där tassar på spjälsängen) och sjunger. Han somnar vanligtvis jättefort, det är sällan problem att lägga honom. Han har hunnit bli väldigt präglad på sången, och det känns väldigt bra för oss att sjunga för honom.
Han somnar alltså. Frid och fröjd. Vi återgår till vårt.
Det är här någonstans det börjar. Efter en halvtimme vaknar Isak och skriker. Hjärtskärande. I ren panik. De senaste nätterna har han SKAKAT där han legat, som att han har riktig ÅNGEST. Det är nog den berömda separationsångesten - mamma var ju här när jag somnade, vart är hon nu??!!
Vi söver om honom, han sover en stund, och så vaknar han. Och vi söver om honom, han sover en stund, och så verkar han ha gått ner i djupsömn och fortsätter sova.
Ända tills vi ska gå och lägga oss.
Standard är att ungen vaknar när vi släcker lampan och sluter ögonen.
Då är jag i regel så trött att jag inte orkar gå emellan och söva om honom eftersom han ändå vaknar varje halvtimme typ, så då får han komma över i vår säng och sova resten av natten med oss. Allt för att få sova, liksom.
Jag har börjat försöka söva om honom utan bröstet nu. Det går bättre och bättre, men han har otroligt svårt att komma till ro utan. Och han vaknar ofta, ofta, ofta.
Dagtid var förut standard att han sov 30 minuter och sedan vaknade med ett illvrål och inte kunde somna om. Nu har jag genom att söva honom i vagnen och konsekvent vagna om honom när han vaknar med skrik lyckats förlänga hans sovtider till ca 1½ timme!
Så nu tycker jag faktiskt att sömnen dagtid fungerar suveränt. Men natten.
Ojoj.
Enda anledningen att jag orkat såhär länge är att jag kan sova medan jag ammar. Men nu börjar det ta ut sin rätt att inte få sova ostört, att inte kunna röra mig som jag vill, att inte kroppen får vila om natten! Biologiskt sett är det säkert suveränt att göra såhär, men jag är ingen stenåldersmänniska
Jag har förstått att jag måste göra något åt hans insomnande och hans sovande, och att det här faktiskt inte kommer att lösa sig av sig själv. För det är ju det jag har hoppats att det ska göra. Han kunde ju sova förut, varför kan han inte nu, liksom. Fast innerst inne vet jag ju att han inte har något som helst minne av att han sov förut, utan att det här är det enda han känner till. Han tror att det går till såhär i den här världen.
Men det känns så svårt att börja.
Vart börjar man?
Hur går man tillväga?
Jag behöver verkligen massor av pepp och coachning!
//Julia med lille Isak, 8 mån - alldeles nya i gamet, och mycket, mycket trötta.
När boken kommer så läser du tills ögonen blöder och läser lite till! 
8) 
Jag försöker rucka på sovschemat, men det är svårt! För en månad sedan var det perfekt med 1½ timme på förmiddagen och 1½ timme på eftermiddagen för honom, men nu är det för mycket. Vi funderar på om vi ska hålla honom vaken efter 14 för att han ska sova bättre på kvällarna, men vi vet inte? Vad tror ni?
7 Morgon. 220 ml välling. (Har precis slutat amma).
