
Måste bara tillägga en sak angående detta med lättväcktheten!

Alla barn är ju mer eller mindre lättväckta - vad som avgör är vad man gör om de vaknar! Om man då är med på deras noter och ta upp dem utan att ha gett dem besked och utan att få dem att somna om - då blir det bekymmer. Om man isället ramsar ner dem efter uppvaknandet så lär de sej att sova vidare - ljuden (eller rumppiller) till trots.

Omedvetet eller medvetet går man på tå för att inte väcka dem. Dessa orosvibbar känns ända in i barnahjärnan och det gör att de inte kan somna. På med radion, gå med elefantsteg och slamra på som en toka så ska ni se att det ger resultat! Känn hur ni tar er friheten att bara klampa på i livet utan hänsyn till varken ditten eller datten \:D/ . DET kallas attityd av självklarhet

! Det tar en liten kur på några dagar men det piffiga med detta är att barnet inte känner orosvibbarna längre utan tänker att "

vilken handlingskraftig moder jag har - wow, jag kan absolut lägga igen ögonen och lugnt sova

!".

När mitt barn numer tre kom hade (har) hon två storebröder som höll låda när hon skulle sova. Ja, de första månaderna gick det ju bra - men vid 3-4 månader så blev hon väckt av dem. Först fick jag samma känsla som ni har och var ute med de stora när hon skulle sova. Men så blev det dåligt väder och jag fick vara inne. Först hyschade jag dem osv men det var ju såklart ohållbart

. Då tänkte jag "Nej, vad tusan - nu kör vi!" Så ungarna fick låta hur de än ville (och de var med på noterna \:D/ ) och jag beredde mej på att ramsa dottern. Det var ett evigt ramsande första gången - hon vaknade "hela tiden"! Men jag ramsade på och bakstegade i takt med att tiden gick. Efter en sådan här kur på 2-3 dagar så kan jag meddela att hon kan sova igenom ett världskrig! Men visst - det tog en kur och mitt initiativ till att få rätt på hela saken.

Tro för inte ett ögnblick att era barn är "onormala" eller vad det nu kan vara. De är bara lite extra nyfikna och behöver således ÄN klarare besked om vad som gäller! Man ska akta sej för att ge sina barn egenskaper som de inte besitter och inte har en chans att säga till er att ni har fel. Det där med självuppfyllande profetior - ni vet

! Genom att icke ombedda tillskriva barnen dessa egenskaper frånsäger ni er ansvaret att som förälder leda barnet på rätt spår. Ansvaret ligger då istället på barnet och det är inte rätttvist mot någon! Stor ska leda liten - liten ska inte behöva leda stor
8) Det är i alla fall mina tankar!