Nej, du är verkligen inte ensam. Jag tror att det är ungefär 10 % av nyblivna mödrar som drabbas av det som kallas för förlossningsdepression, dvs nedstämdhet efter förlossningen som inte går över på ett par månader utan istället fördjupas.
Jag drabbades av depression när mitt första barn var bebis.

Jag förstod det inte själv först, det var ju normalt att vara ”trött” när man hade en bebis, och ledsen kunde man ju bli av hormonförändringar och dålig nattsömn... När jag började fundera på att kliva ut framför en lastbil med barnvagnen

, då blev jag rädd och förstod att det måsta vara något allvarligt fel! Huvva så hemskt det blir när man skriver ner det!
Vad som var orsak och vad som var verkan har jag fortfarande inte klart för mig. Jag hade en jobbig förlossning och hade det jobbigt med amningen, men jag vet inte om amningen blev jobbig för att jag mådde dåligt eller om jag mådde dåligt för att amningen var jobbig…

Och det är ju inte heller säkert att det finns några såna förklaringar. Allt i kropp och själ hänger ju ihop på ett väldans invecklat sätt, och att vara gravid, föda och bli förälder innebär ju stora stora förändringar i kroppen och hormonerna och livet i största allmänhet.
En sak som är säker är i alla fall att det inte bara är att ”rycka upp sig” och ”ta tag i problemet”

För mig började det lätta när jag hade hört doktorn säga ”Du har fått en depression”. Jag fick ett namn på det jag upplevt som ”trötthet”, ”håglöshet”, ”meningslöshet”, ”värdelöshet”… Jag kände mig inte så ”knäpp” längre, jag förstod att jag inte var ensam om detta. Min doktor hävdade att jag var tvungen att sluta amma för att kunna ta medicin, av andra har jag sen hört att det inte alls hade varit nödvändigt. Nu gjorde jag det i alla fall, och eftersom amningen till stora delar hade varit en plåga, så blev ju livet mycket enklare bara av det. Och så blev det vår och bebisen (vid det laget nästan ett halvår gammal) började sova bättre (tyvärr visste jag på den tiden inget om SHN-kuren…) så livet blev värt att leva igen på något sätt. Och jag behövde aldrig någon medicin. Man jag tror inte att man ska vara så rädd för att ta de där tabletterna, de kan vara en hjälp att ta tag i vad det nu finns för andra problem, en start, liksom.
Och du - det behöver inte alls bli likadant andra gången

! Jag var jätterädd innan mitt andra barn föddes att jag skulle ”dyka i” igen, men allt har gått bra med både förlossning, amning och psykiskt välbefinnande.
Det är väldigt tråkigt att depression i samband med förlossning och amning och föräldraskap fortfarande är så okänt och tabu och skuldfyllt. Det borde pratas mer om det så att det blir känt och inte så konstigt! Egentligen är det väl inte konstigare än foglossning eller bristningar eller ryggskott?!! Så tack för att du vågade ta upp den här tråden! Jag önskar dig lycka till på vägen ut ur mörkret! Kram från en som varit där!
