Jag ska åka bort om två veckor och nu inser jag (med makens hjälp) att den "lilla" resan (retreat långt hemifrån tors kväll - sön morgon) kommer att innebära att jag är borta från Samuel (1,5 år) i nästan en hel vecka!!! #-o
Åker onsdag em, och han och pappa åker också bort samtidigt på egna äventyr (hälsa på släkt mm) så de inte kommer hem förrän tisdag lunch!! 
Själv trodde jag att vi skulle få träffas några timmar på söndagen också men nu verkar det inte bli så... 
När biljetterna till de olika resorna bokades tänkte ingen av oss på att det blev fler och fler dygn "i onödan" utan mamma för Samuel. Fick ganska mycket ångest när jag insåg det eftersom det skulle kunnat undvikas med lite tankeverksamhet från vårt håll. Nu undrar jag helt enkelt om jag ska kräva (på något sätt går det säkert även om det inte blir populärt) att få träffa honom på lördagen eller söndagen (tidigare går det inte pga min resa) för att på något sätt lindra skadan eller om jag överdriver och det inte alls är någon fara? Kanske rentav sämre att träffas bara några timmar och sedan skiljas igen?
Till saken hör förstås att pappan är världens bästa, Samuel har superbra anknytning till honom eftersom han varit pappaledig på heltid hela hösten och vi nu delar 50-50 och har Samuel hemma. Därför tänkte jag ju att bara han är med EN av oss så tar han ingen som helst skada, men nu när jag läser om mammas betydelse blir jag orolig att det ändå ska göra honom väldigt ledsen och orolig. Han har ju trots allt träffat mig nästan varje dag i hela sitt liv (har varit borta två dygn i sträck tidigare) och efter en lång dag på jobbet är han förstås jätteglad att se mig! Det skulle inte förvåna mig om han saknar mig även när han är med pappa, liksom. Han är en känslig själ och jag känner själv att det ju var typ tors-sön jag skulle vara borta och inte ons-tis...det känns för länge. Jag hör att jag nu ger mig själv svar, det är inte meningen utan jag undrar verkligen, en del av mig är helt säker på att tiden kommer att gå fort och att det kommer gå jättebra och vara helt som vanligt när vi ses igen, men den andra delen tvivlar och har lite ångest.
Vad säger ni, är det ok eftersom han är med älskade pappa eller bör jag krångla och bli "hönsmammig" angående detta? Vad säger ni i så fall om att försöka sammanstråla bara några timmar och sedan skiljas igen, är det ännu värre?
Hur kunde jag tro att jag skulle vilja vara borta från min lilla älskling såå länge?!?
Don´t even get me started när det gäller barnvakt vid förlossningen i sommar...
Hjälp mig tänka!!
/Ylva
8)