Trots eller vad?

[Marsson]

Vi har en liten loppa som känns som om hon har kommit in i trotsåldern men jag blir lite förvirrad för hon är inte ens 2 år (hon fyller 2 i början av oktober). De senaste veckorna har det bara varit "jag vill inte" och "jag ska inte" kring allt som har funkat perfekt innan. Plötsligt får hon t.ex. för sig att hon inte ska tacka för maten eller att hon inte vill äta. Vi har använt metoderna som beskrivs i Barnaboken i trotskapitlet och det har fungerat precis som där står med resultatet en glad och lättad unge. Dock är hon väldigt envis så det räcker inte att man förbjuder och dukar undan en gång när hon inte vill äta. När hon får tillbaka maten vill hon inte ha den i alla fall varpå vi harförbjudit den igen. När maten har åkt fram och tillbaka en sju åtta gånger äter hon tillslut... Hon hittar även på egna saker som hon inte vill. "Jag vill inte ha på mig strumporna", säger hon och blir ruskigt arg, trots att ingen har sagt att hon måste ha dem på sig.

Till saken hör att hon har fått en lillebror för drygt 2 månader sedan. Hon tycker väldigt bra om honom, sitter på golvet och pratar med honom, ligger bredvid honom i babygymmet och tittar honom djupt i ögonen, klappar phonom försiktigt på huvudet när han ammas, står bredvid honom när vi träffar andra människor beredd att rycka in om de skulle vara dumma mot honom. Världens bästa storasyster med andra ord.

Vi har även mycket social delaktighet här hemma. Det är hennes uppgift att skölja disken, ladda tvättmaskinen, duka matbordet, bädda sängen osv. Ingen brist av den varan.

Min fråga är väl egentligen om hon har kommit in i trotsåldern såhär tidigt (det är inte förtrotsen, den har hon redan avverkat, det märkte vi ) eller om det är en reaktion på lillebror riktad mot föräldrarna. Hon har varit tidig med allt annat: gick tidigt, förtrotsen avklarad mellan ca 14-17 månader, pratade meningar på 3-4 ord när hon var 18 månader, slutade med middagsluren i samma veva (sover alltså inte alls om dagarna sen dess men väl 12-13 timmar varje natt), pratar nu om sig själv som jag istället för att använda sitt förnamn som hon gjorde tidigare och jättelånga meningar med bisatser och grejer (imorse när hon fick sin välling sa hon; "nu ska jag dricka upp min välling, sen är jag färdig"). Kan hon vara tidig med trotsåldern också eller är det något annat?

[TorsMamma]

Hej,

Har du läst om 2-åringen och "Kung över tillvaron". Jag tycker faktiskt det ändå passar in här (med en "krydda" av trots).

Vad jag menar är att NEJ; är jättevanligt att de lär sig att använda som just det kraftfulla ord det faktiskt är i denna ålder. Samt att de "tror" sig kunna "ALLT" men märker att det faktiskt inte är så lätt som de tänkt sig osv....

De är självsäkra och målinriktade.

Så sätt henne i arbete, med den självsäkerhet hon faktiskt har. Låt henne växa och frodas med alla dess utmaningar. Öka svårighetsgraden på uppgifterna just nu. Hon märker, vilket just 2-åringen gör, att man kan ta "kontroll" på vissa saker, man kan också kontrollera sin omgivning med mycket starka ord osv. Så försök ta TID på dig att göra saker. Låt henne sköta en massa själv. Säg inget.

Gå ut i kylan (ta med det hon behöver i vagnen) låt henne själv få erfarenheten att känna att OK jag BEHÖVER nog strumpor, skor, jacka, mössa. Hon är stor nog att börja göra den erfarenheter själv. Säg ibland, OK, jag väntar med lilla syster här utanför medans du tar på dig det du behöver. (ta med det hon kan tankas extra i vagnen) Att komma till förskolan en dag i pyjamas dör man inte heller av. Hon lär sig.

Ang. maten. Hon KAN eran akilleshäl. Tjata inte, ta inte bort och fram. Tacka Å hennes vägnar för maten och be henne lämna bordet och ät klart själva. 8) (hon får komma tillbaka EN gång) inte mer. Även här anser jag att hon är faktiskt stor nog att i värsta fall lägga sig hungrig en kväll om så behövs. Oftast får de ju en kvällsslurk innan natten och då kan man lägga i lite extra av vad det nu är.

I just ert fall skulle jag se över detta lite med "Ord". Visst hon är vokabulär och vältalig. MEN hon lär sig fortfarande språket. Min erfarenhet är att föräldrar med "vältaliga barn" gärna "pratar sönder dem". (om du är med?) Så tänk "handling" mera än ord. Visa i handling vad du menar och vill. Bekräfta i handling vad du säger!

Exempel. Du ser färdig ut med maten? Då kan du tacka och lämna bordet! Gå till henne och dra ut stolen och i handling visa att hon kan lämna bordet och köket helt. (hon får inte komma tillbaka mer än EN gång och sitta igen och inte heller komma in i köket igen efter det)

När man går ut. Säg ta på dig jacka och skor jag väntar på dig med lillasyster här utanför dörren. Gå ut och gör det du behöver utanför. Visa handling att hon är stor nog att fixa detta. Inget tjat, inte massa ord.

[Marsson]

Tack för svaret! Just det där med orden håller jag med om att det är jätteviktigt. Jag tycker nog att det mer eller mindre sitter i ryggmärgen sen hon var mindre att visa vad man vill samtidigt som man pratar så den biten tror jag vi har koll på för det mesta. Sen får man självklart påminna sig själv med jämna mellanrum att hon faktiskt inte är äldre än hon är. Det är lätt att glömma när hon kan så mycket.

Maten brukar vi inte tjata om men just den gången jag beskrev var hon vrålhungrig och behövde verkligen äta för att vara en dräglig människa. Jag tänkte mest på att i alla exempel i Barnaboken går det så enkelt medan vi har en riktigt envis filur att handskas med här (vilket jag i och för sig är glad för eftersom det kommer hjälpa henne i framtiden). Så det som i BB beskrivs en gång får vi göra 5 gånger...

Jaja, inget att gnälla över i alla fall. Även om det mest känns som om man bråkat en hel dag så räcker det med gonattpussen för att man ska glömma allt och inse hur glad man är att lilla loppan finns

[TorsMamma]

Härligt, tänk på att ALLT vi gör måste vi göra med "attityden" vår inställning. Känner hon din frustration kommer hon så klart att trigga dig där.

(jag har också en riktigt, envis sort, med mycket "frågor" som vi kallar det. Och jodå, vi måste också göra samma sak säkert 100 ggr för att det skall sjunka in. )

Jobba med positiv feedback, tänk att du skall säga 10 supersaker för varje 1 negativ sak. Kanske kan hon få lite mera uppgifter med syskonet att göra?

[Marsson]

Jo, attityden är absolut viktig. Sitt humör har hon fått efter mig så det är något som jag måste jobba med Jag har redan upptäckt att det bara blor värre när jag också blir sur så det försöker jag låta bli. Det blir lättare om jag tänker att jag måste vara hennes trygga hamn när det stormar. Tänker man att man gör saker för hennes skull blir det lättare att genomföra.

Vad gäller uppgifter med lillebror så har hon redan en massa sådana. Hämtar blöjor, hjälper till att torka rumpa, tappar upp badvatten, kör vagnen, stoppar in nappen när han är ledsen, stoppar om när han ska sova, hämtar snuttisar och gosedjur, väljer kläder osv. Vi försöker involvera henne i allt som man måste göra med honom. Som sagt så är hon väldigt stolt över och glad för sin lillebror

[TorsMamma]

Men det är ju bara så strålande vackert att man vill !!

Då tycker jag ni fortsätter på upplagd bana och jobbar vidare. Fnurror komma fnurror gå, men attityden bestå. 8)

Läs lite extra i BB om både 2 och 3 åringen är tipset.