Viljestark dam och förvirrad mamma....

[Irmasmamma]

Tack för svar, TorsMamma!

Faktum är att jag HAR så ont så att jag inte kan bära, så jag har gjort precis så, paktat och frågat hur hon tycker att vi ska lösa det hela.
Tyvärr funkar det inte, känns inte som att jag når fram till henne när hon redan hunnit bli ledsen (och det kan gå så fort!!)
Tyvärr är vagnen på tok för hög för att klättra i själv. Kanske dags att byta? Finns det låga, bakåtvända vagnar?

Ibland är det ju också så att vi behöver ta oss nånstans och då måste hon ju sitta i vagnen trots att hon helst vill gå själv.
Hur gör ni andra då?
Jag försöker såklart ha så lite måsten som möjligt, men vi skulle knappast komma ut ur huset om jag bara gjorde precis som hon vill. Hon brukar bli väldigt arg vid påklädning också, där har jag också svårt att nå fram just nu.

Usch, jag är så trött, är ju gravid också, vilket inte gör tålamodet och orken större
Känner mig som en rätt kass mamma just nu, särskilt idag när det blev stort utbrott både vid påklädning och promenad

[Sarisparis]

Kanske att detta är guldläge för en liten ätbar muta? Jag vill minnas att Luvisen hade torkad mango (ganska stora bitar) som vintermuta utomhus eftersom den var lätt att hâlla i handen och det tog lâââng tid att äta upp.

Usch, jag är så trött, är ju gravid också, vilket inte gör tålamodet och orken större

Var lite extra snäll mot er bâda sâ att ni kommer hem ordentligt och kan lägga er i soffan och klappa pâ lilla magen tillsammans.

[Irmasmamma]

Tack Saris! Ska testa muta nästa gång...det är som att jag glömmer att det existerar i de fallen!

Hjälp, den här dagen har varit riktigt tuff Först den omtalade promenaden och sen en annan jämnårig på besök som slet saker ur händerna på Irma, varpå gråtkalas utbröt. Såklart försöker vi hjälpa till och medla och ge nåt annat istället, men med den här påtagliga känslan av kränkthet hos Irma så hjälper det inte att hon får tillbaks grejen ifråga, utan allt är redan förstört verkar det som. Det är så jobbigt att se, jag är själv väldigt lättkränkt och blir så skraj att jag lyckats föra över det på henne redan...

Nån som känner igen detta?

[Alma]

Förutom muta för att sätta sig i vagnen så kanske själva vagnen kan bli roligare? Ståbräda brukar vara en hit. Ratt inte heller fel.

Träffar med jämnåriga: Man lider verkligen med sitt barn ibland, och gläds starkt när det funkar. Ibland kan man gå in som medlare, men det är som du berättar inte alltid det funkar. Men det som i stort sett alltid fungerar är medkänsla, att man visar den. Det är inte kul att bli av med sina grejer och att inte kunna försvara dem. Då är det bra att ha en mamma som förstår.

Det är visserligen en hel del i lek som man måste gå in och styra i, tycker jag. Dels när det tenderar att urarta i våld förstås. Och att berätta hur samspel går till, vad som funkar, hur man kan dela prylar och lösa konflikter. Men man kan inte förhindra att ens barn ibland är med om oförrätter och andra jobbiga saker.

Sedan kan det förändras så snabbt också, vad barnen upplever som oförrätter. Plötsligt kan den som alltid velat ha allt för sig själv gå omkring och dela ut till alla andra barn. Och den som lätt blir kränkt själv kan bli den som klappar andra bebisar på kinden när de blir kränkta.

[Irmasmamma]

Dags att damma av den här gamla tråden!

Nu är Irma 2 år och 1 månad och jag tycker mig skönja lite nya beteenden hos fröken.
Hon fick ju en lillebror för två månader sen och självklart är det en omställning, men från vår synpunkt så verkar det enbart positivt...hon pussar och klappar på honom, frågar efter honom när han sover och uppmanar mig att ge honom tutte när han skriker osv.
Så jag vet inte om det nya beteendet har med honom att göra eller om det är trots. Känns som om det vore lite tidigt med trots???

Ett typexempel är om vi kommer hem till mormor och morfar och mormor inte är hemma än, utan ska komma om en liten stund. Då får Irma smått panik och vägrar gå in genom dörren och står i trapphuset och gråter och skriker "Irma vänta på mormor här ute!!!" och är helt otröstlig.
Jag kör med avledning typ: "Mormor kommer snart! Vi går in och tar lite nötter (Irma älskar nötter) och gör i ordning för att mormor ska komma!" Det funkar inte.
Även lite fastare: "Grannarna får ont i öronen när man skriker i trapphuset! Kom in hit." (Och jag bär in henne - vilt sparkandes)
Väl inne slänger hon sig på golvet och skriker "Irma ligga på golvet! Mamma inte ta upp dig!" ("Dig" syftar på henne själv ) "Mamma inte ta fram nötter! Mormor ta fram nötter" osv.
I det läget vet jag inte vad jag ska göra. Det finns ju inget hon vägrar som jag kan förbjuda i enlighet med BB. Iofs, hon vill ju inte komma in, så det skulle jag ju kunna förbjuda, men är rädd att hon ska stå och skrika ännu mer i trapphuset.
Och när hon sen säger "mamma inte ta upp dig" m.m, så känns det så hjärtskärande. Jag hör ju verkligen hur hon ropar på hjälp men blir helt handfallen, det känns inte som i nåt av exemplen från BB. Och att jag blir handfallen blir hon ju inte särskilt hjälpt av... #-o
Dessa situationer lyckas oftast sammanfalla med att lillebror gallskriker av hunger, och jag blir tvungen att sätta mig och amma - och kan därmed sällan hjälpa Irma på nåt handfast sätt......

Hjälp! [-o<

[TorsMamma]

Hej, Du läser ju trotskapitlet i BB och där är många svar.

Ang, grejen utanför porten, vad händer om du bara kallt konstaterar att, OJDÅ, ja då får vi stanna här tills du kan gå in och vara trevlig typ. Sen VÄNTA ut situationen. Det känns som om du är lite otålig och vill ha en knapp att trycka lite på typ. Men vissa situationer kan vara typ. Det är helt ok, bryt ihop och säg till när du är klar, typ. Jag kan vänta.

Bara som exempel, Min son hämtar posten varje dag. Jag stannar bilen vid brevlådan och han kliver ut och hämtar posten under mottot VI MÅSTE HJÄLPAS ÅT. Sonen har ifrågasatt detta MÅNGA gånger genom att vägra gå ut ur bilen, jag stänger då snällt av motorn och VÄNTAR, jag väntar tills han sakta inser att livet stannar utan honom. Han MÅSTE hjälpa till, annars stannar världen. Det är denna insikt som är så viktig i och med trotsen tycker jag. Att de faktiskt MÅSTE bidra med sin del i ett sammanhang.

[mumintrollet]

Hej!!

Låter vääääldigt bekant allt som du beskriver vår dotter säger exakt lika "mamma inte hjälpa dig" och står ibland och gormar i trapphuset

Trotsaren frågar ju mer o mer efter gränser och "regler" och behöver även ett motstånd. Jag har tänkt det så att paktande och förebyggande av motgångar funkar prima i förtrotsen och ibland i vardagen men vissa saker kan man ju bara inte göra och vissa saker skalll mamma o pappa ha koll på och då blir det nej ibland.

Som trotskapitlet i BB o exemplet med pojken som inte vill gå hem o tillslut sätts i vagnen då mamma går hemåt. Målet att gå hem genomförs alltså på ett eller annat sätt och påverkas ej av barnets viljenycker..

Meddelar dottern här hemma att mamma inte får klä av säger jag bara jahaa och klär samtidigt av henne (det jag vet att hon inte ännu fixar, resten får hon sköta själv) vissa saker lyssnar jag alltså på och vissa funderingar får uppmärksamhet.
Samma sak gäller vid maten då hon säger direkt att hon inte tycker om det. Då låtsas jag vara super engagerad med att duka annat eller hämta nåt från kylslåpet eller diskutera med pappan. Då glömmer hon sin trotstanke o äter med god aptit.
Blir det helt kaos id bordet bärs hon ut i hallen med "skall du ropa får du ropa här och komma o äta då du är färdig".

Rop i trappan bemöts med samma sak - man ropar inte där utan hemma eller utomhus. O så bärs hon ut. Nuförtiden brukar hon skynda sig ut och står vid trappan och ropar av hjärtats lust "Jag ropa här!" Meddelar hon glatt

Som tillägg till Torsmammas tanke om att världen stannar upp utan insatsen så stannar inte mamma upp för varje viljenyck.
Så resonerar jag i alla fall