Viljestark dam och förvirrad mamma....

[Irmasmamma]

Hej alla fina forumvänner.

Nu behöver jag era kloka synpunkter! Vi har kört fast lite här hemma

Irma är nu 15 långa månader gammal, en härlig, temperamentsfull och väldigt rörlig ung dam
Hon blir väldigt upprörd om saker inte går hennes väg, och jag tillämpar såklart BB-måttot "inte hindra annat än vid livsfara" och använder ALDRIG ordet "nej".

Jag går bet i några situationer (som vi för tillfället är i väldigt ofta ).
Irma är fortfarande väldigt oral, och vill helst småäta konstant. Hon äter som en häst vid måltiderna, har svårt att föreställa mig att det skulle kunna gå i mer (hon är dessutom en väldigt nätt liten dam!). Ändå verkar hon aldrig få nog av "snacks" mellan målen. Alltså typ nötter och torkad frukt. Hon står vid skafferiet och hojtar tills jag lyfter upp henne och hon får ta för sig. Ibland funkar det att avleda med nåt skoj, men inte alltid. Dessutom är jag ju lite emot att "underhålla" henne, så att sätta sig och hitta på nåt lekaktigt för att avleda känns helt fel. Och att säga typ "Åh, kan du komma och hjälpa mig med det eller det..." funkar tyvärr inte alls.
Jag får inte riktigt ihop detta med att inte hindra och inte "grumla glädjen" som Anna skriver, men att heller inte äta mellan målen!?
Nån som har nåt tips här? Om hon står vid skafferiet och sträcker sig upp så är det väl min skyldighet att lyfta upp henne, eller?!?

I andra situationer har hon de senaste veckorna börjat "bryta ihop" totalt när jag försöker visa med handen om handen hur man ska göra. Som idag när vi var och handlade, hon fyllde korgen med typ 30 paket nudlar (hua! vi som inte ens äter vete... ) och när det var dags att lägga tillbaks dem i hyllan var det stor katastrof! Fast jag inte alls framställer det som tillrättavisande.... Mer: "Ok, härligt, härligt! Nu lägger vi tillbaks alla nudlarna i hyllan en efter en, kan du hjälpa mig? Det blåa paketet ska vara här!" osv... Men det blir skrik, panik och stora tårar som rullar ner för kinderna, jag får känslan av att hon känner sig otroligt kränkt.

Ett annat exempel från dagen: Hon ville prompt släpa sin snuttefilt på golvet i köpcentret. Jag sa "Nu lägger vi tillbaks filten här i vagnen, den bor här! Åh vad mysigt den har det här, så kan du mysa med filten när du sitter i vagnen!" Men det blev samma sak här, som att jorden gick under.

Jag känner mig helt handfallen, vet inte vad jag gör för fel.
Nån som känner igen sig?
Borde ju vara rätt att visa och vägleda, eller hur? Utan tillrättavisningar... Men hur gör man när det ändå tas emot som sådana? Och när liten är så viljestark att hon nästan går sönder av ilska när saker inte blir som hon tänkt? (Undrar vem hon ärvt det av, förresten... 8))

Tankar, någon?



Ps. Vi tillämpar väldigt mycket social delaktighet, gör allting tillsammans, alla sysslor i hemmet och utanför. Ser alltid till att ge liten uppgifter och utmaningar och få henne att känna sig behövd...

[TorsMamma]

Hej

Min sons aptit sjönk faktiskt aldrig förrän vid 3 års ålder, så vi kunde också ha snacks mellan målen. Det bästa som jag då gjorde var att ge ett helt äpple som man kan gå runt och knapra på i flera timmar med sina små händer. Se det som bättre än att man har barn som går med napp istället eller fingrarna. Man behöver sysselsätta tänderna en tid till. Då är äpple en ganska bra sak tycker jag.

I affären, ha en mapp med bilder på saker ni skall ha och låt henne leta upp dessa saker, som mjölk, smör osv... då har hon ett uppdrag och måste inte hitta på egna.

Jag hade liksom också blivit ledsen om jag hittade saker jag skulle ha och sen behöva lägga tillbaka dem, då kan det vara bättre och liksom säga, en annan dag, nu skall vi leta efter.....

Det är mina korta tankar.

[videunge]

Ang snacks i skåpet...

i ett tillfälle när hon inte ser, flytta det hon vill ha någon annanstans. när hon sen vill upp, lyft upp och var oerhört förvånad när du konstaterar att snacksen är BORTA! så muttrar ni tillsammans över det och sen gör ni något annat.

kram

[Alma]

Ett svar till, i all hast!

Du verkar jobba på jättebra! Att man blir besviken är något som man också måste få uppleva. Klart att det inte bra om det blir katastrofläge, men om det nu hamnar i detta så kan man pakta i det också. Att visa att man ser och förstår besvikelsen, att den är OK. Usch ja, du ville hellre ha kvar alla i vagnen ja, och jag vill lägga tillbaka. Arg är du ja. Nä det tycker du INTE var bra.... osv. Och sedan fortsätter man antingen tillbakaläggande eller avbryter och lägger tillbaka när det inte märks och sedan är det borta, ojdå. Om det blir katastrof med förlusten kan man pakta i det också.

Med mat skulle jag vara nöjd och ge snackisar mellan målen om barnet också åt bra under måltiderna. Men så har jag en son som äter som en mus också och har lite svårt att förstå att det skulle vara problem med motsatsen! Varför begränsa matintag om måltiderna funkar? Är det för tänderna? I sådana fall är det väl bara att se till att snackisar inte är russin och andra sötsaker? (Som sagt, jag har bara erfarenhet av musätande...)

Annars tycker jag inte att man behöver införa så många principer kring mat, annat än att det ska vara så lustfyllt som möjligt och hyfsat regelbundet med huvudmålen (om det funkar, här äter vi flera mellanmål istället för huvudmål eftersom det går lättare och är roligare). Ibland kanske man tycker att det blir bra att lyfta upp och hjälpa, ibland inte. Ibland kanske det funkar att avleda, ibland inte.

Kanske kan något ätbart till och med få vara tillgängligt där hon kan nå det själv? Och sedan är det slut, ojdå. Vad ska vi göra? Slut!

Handen om handen tycker jag är ett bra verktyg, men verkligen ett som måste användas med fingertoppskänsla. När min son varit i protest eller har varit arg har det inte funkat bra att använda det. Däremot när han gjort fel och har öppenhet för att ta emot hur man egentligen borde ha gjort.

Annas beskrivningar i Barnaboken av ett- och tvååringen är bra att gå tillbaka till. Om jag inte minns fel så är det utforskaren och erövraren hon beskriver där, ungefär. Fantastiska beskrivningar som också gör att man förstår att det att behöva lägga tillbaka det man med tanke och möda bidragit till att införskaffa, inte känns något vidare. Prova att tacka och ta emot och sedan knussla tillbaka dem istället när det inte märks... Tids nog märker hon vad ni äter och inte i hushållet, och hur många paket av detta som behövs.

[Cony]

Hej!

Vi har ju dårå Bobo som är sådär 15 dagar yngre än Irma, och jag känner igen det du beskriver.

Vad gäller småätandet kör vi morot och äpple, allt som ser ut att gå att äta är "GOTT GOTT GOTT" enligt Bobo. (Och allt som har minsta tendens till att eventuellt kunna brumma, eller har nåt som kanske möjligen med mycket god vilja liknar ett hjul, är en "BILL!!!!", bara så ni vet....) Så det blir väldigt mycket "ja, okokt ris är jättegott, men här har du en morot!"

Jag försökte skriva lite om hur vi gör med "utbrott", men det blev inte bra, jag bara framstod som galen. Men jag brukar iallafall trolla bort saker när jag märker att det börjar bli ett problem (som snuttefilt som prompt ska ner på golvet). Saken bara försvinner och sen är den borta, och tillsammans får man oja sig över detta faktum, och hitta lösningar. Hur saken sen kommer tillbaka vet ingen, plötsligt är den bara återuppstånden när det passar sig. Det är mitt bästa/enda trick och för Bobo funkar det. För vår del handlar det nog om attityden, jag har lite svårt med den om jag vet att det finns ett alternativ, försvinner en sak så försvinner den ju, och vi måste lösa det på annat sätt. På Bobo funkar bekymrat paktande sååå mycket bättre än om man försöker vara hejsansvejsan och avleda/muntra upp.

:-k Jamen, typ... (Babblade jag bara nu?)

Torsmamma: Bilder på varorna! Superkul idé ju. Tack för den, säger jag.

/Cony

[Irmasmamma]

Åh, tack alla ni fina!!
Upptäckte först nu att jag fått så många härliga svar!

Det här med att trolla bort försöker jag med en hel del, men det funkar tyvärr oftast sådär eftersom kära Irma verkar ha falkblick och ögon i nacken och lite varstans

Att ge efter för småätandet var onekligen en ytterst lockande tanke...vilken nöjd tjej jag skulle ha då. För ätbara mutor funkar nämligen ALLTID, i alla typer av svårlösta situationer... Varför jag tvekat är dels för tänderna (tandläkaren sa att de alltid bör vila minst 2 timmar mellan varven ) och dels för att jag är rädd att jag på nåt vis grundlägger ett osunt ätbeteende....men jag vet inte...
Sen har jag också svårt att komma på nåt snacks som faktiskt är ok att äta hur mkt som helst av. Torkad/färsk frukt känns verkligen inte ok, varken för tänderna eller magen. Nötter är ju bättre för tänderna (och ofelbart attraktiva ) men dock rätt tuffa för magen i större mängd. Sädeslag och baljväxter äter vi inte, så majskrokar, kex eller riskakor är också nej tack.
Nån som har nån idé? Kokoschips körde vi ett tag, men det har liten tyvärr tröttnat på nu... Soltorkade tomater är en hit tycker Irma, men det är ju mkt syra i....hrm.... :-k Detta verkar mer bli en diskussion för Barnakropp

Alma: Du har en mycket intressant poäng. Klart känns det föga trevligt för liten att behöva lägga tillbaks grejerna hon så omsorgsfullt plockat!!
Det känns hemskt att ens tänka tanken men jag hittar liksom inget alternativ....att lägga tillbaks i ett obevakat ögonblick finns inte på kartan, några såna ögonblick existerar nämligen inte med denna tjej Och att köpa 20 pkt nudlar...mja...känns också sådär.
Men jag ska öva på detta, och absolut anamma ditt tips, TorsMamma, att ta med bilder på sakerna! Jättesmart och roligt ju!! =D>

Kram till er alla!

[Alma]

Småfnissar här. Din tjej verkar vara ett härligt matvrak. Att soltorkade tomater inte kan ges i för stora lass... wow. Det ger en fågelungemamma något att bita i!

Tandläkaren sade också ett och annat till oss som absolut inte fungerade. TRE timmar mellan målen skulle det vara och absolut ingen ersättningsmjölk när han var bebis och fick de första tänderna. Hade vi följt det rådet hade vi haft ett skelett till unge idag. Gärna friska tänder, men helst i en levande kropp också... Ungefär samma hade jag nog resonerat om mitt barn ville äta hela tiden och matmutor kunde göra vardagen glad.

Regelbundna måltider och mellanmål är säkert bra. Men att småäta är inte illa för kroppen, bara man ser till att få i sig det man ska. Många skulle säkert inte hålla med mig, men om man har en fågelunge eller ett matvrak så får man försöka kombinera regelbundenhet OCH flex emellan...

Om man kunde skilja tändernas behov från barnets och från den sociala situation som tänderna befinner sig i (som tandläkarna ofta gör) så är det säkert bra med mat så sällan som möjligt.

Så gjorde vi:
Med tanke på tänderna införde vatten som dryck i roliga former. Finaste glasen dricker man vatten i, roligaste sugrören, sugkopparna, och ibland "saft" som består av en gurkskiva, äppelbit eller liten apelsinbit i glaset. Så sker "munsköljning" då och då vid mellanmålen, resonerade jag.

Vad kan man äta i mängder? Ingenting under lång tid tror jag, och dessutom tröttnar man ju. Vad tror du om att göra små finurliga och knåpiga tygpåsar, askar med lock ed och lägga blandningar av det ena och andra småsnackiset i? Tre-fyra olika behållare, kanske en röd, en blå osv som hon får leta efter och pilla upp själv? Eller ha på lite halvbesvärliga ställen som tar en stund att ta fram själv?

I affären med 20 nudelpaket hade jag detsamma som du - ofta gick det inte att lägga tillbaka obevakat. Jag fick deala, byta, trolla, ge nya uppgifter, be honom ta ned stora toarullpaket istället mm, lägga tillbaka på fel ställe och låta honom rätta mig mm - och när det inte funkade ta tid för att ta emot sonens besvikelse på att jag inte uppskattade hans insats och lade tillbaka det han "köpt".

Jag tror att du ger dotran din en massa uppskattning för hennes bidrag till vardagsbestyren, får en känsla av att där har du ett bra kapital att ta av. Ibland kan du ge henne bekräftelse också på att du finns där när hon blir besviken och arg på dig?

[Clara Cecilia]

Alma,
så klokt och fint skrivet. Att vara där och ta emot besvikelsen - det har jag fått öva på.
Inte med nummer 1 utan med nummer 2. En helt annan person.



Clara

[TorsMamma]

ok, snacks som är mera LCHF anpassat gissar jag? oststavar, inte riskakor eko?, morotsstavar, hel morot, lär ju ta ett tag att äta.
Jag tror ju inte du kommer ha ett barn som måste småäta i all evighet, utan runt 3 år brukar man bli mera tvungen att styra upp mera. Sen att de råkar få i sig 70% av måltiden på social delaktighet är ju en annan femma. 8)
Gurkstavar?
Nötter vill man vara försiktig med och det fick sonen bara äta sittandes still. För råkar de få så mycket som en smula nöt i lugnorna kan inte lungorna göra sig av med det utan det måste opereras bort.

[Irmasmamma]

Småfnissar här. Din tjej verkar vara ett härligt matvrak. Att soltorkade tomater inte kan ges i för stora lass... wow. Det ger en fågelungemamma något att bita i!

Hihi!! Ja, kanske har jag ett lyx"problem"....den här donnan gillar verkligen allt (men det ska smaka mycket )

....och när det inte funkade ta tid för att ta emot sonens besvikelse på att jag inte uppskattade hans insats och lade tillbaka det han "köpt".

Jag tror att du ger dotran din en masa uppskattning för hennes bidrag till vardagsbestyren, får en känsla av att där har du ett bra kapital att ta av. Ibland kan du ge henne bekräftelse också på att du finns där när hon blir besviken och arg på dig?

Håller med Clara Cecilia, verkligen klokt och fint skrivet! Fick nästan en liten tår i ögat.... Ska verkligen ta med mig det.

ok, snacks som är mera LCHF anpassat gissar jag? oststavar, inte riskakor eko?, morotsstavar, hel morot, lär ju ta ett tag att äta.
Jag tror ju inte du kommer ha ett barn som måste småäta i all evighet, utan runt 3 år brukar man bli mera tvungen att styra upp mera. Sen att de råkar få i sig 70% av måltiden på social delaktighet är ju en annan femma. 8)
Gurkstavar?

Haha, exakt så är det!! 8) Får leva med det ngt år till då, helt enkelt!
Grönsaker går bra, men jag tänker på syraattacken där också (typ morot, paprika), men antar att jag får släppa det där med tänderna just nu. Vatten dricker hon ofta och mkt så lite sköljning blir det iaf. Oststavar kör vi ibland, men inte för ofta, för det skulle lätt gå ner en halv ost på en gång om liten fick bestämma

Nötter vill man vara försiktig med och det fick sonen bara äta sittandes still. För råkar de få så mycket som en smula nöt i lugnorna kan inte lungorna göra sig av med det utan det måste opereras bort.

Gulp, det låter läskigt!!! Trodde det bara var sätta i halsen-aspekten att tänka på! Men vadå, om en enda nötsmula är så farlig för lungorna, borde inte även smulor från mjukare mat vara nästan lika illa då?!?

[TorsMamma]

Nej, om jag har förstått det hela rätt så kan kroppen bryta ner all annan föda men inte nötter.

Ok, lite revidering, inte all föda. Men du kan läsa lite mera om det här.

http://hd.se/familjeliv/2011/08/27/se-u ... stoppar-i/

Så jag är jättenoga med att man sitter ner och äter nötter tills man är klar.

[Alma]

Många tandläkare verkar ha tunnelseende när det gäller barn.

Barns tänder sägs inte tåla mer matberöring än med 2 eller 3 timmar emellan, och knappt ens då. Hur tänker sig dessa tandläkare att barnakroppen sitter ihop egentligen? Hur kul blir tänderna om ungarna inte äter?

Barn ska inte äta för att deras tänder inte ska "attackeras" av syre. Vad tusan fick de tänder för då? Och varför mjölktänder, som ju dessutom sedan ska bytas ut?

Vad jag vet så har också barns tänder emalj. Skulle denna vara så känslig för "morotsattacker" att de inte får äta dem mer än varannan timme???

Holistiska perspektiv hos tandläkare efterlyses, där också tändernas ägare och kroppen de sitter i finns med i analysen! Munholistiskt perspektiv kanske det bör heta.

Strunt i gurk- och morotsstavars "syreattacker" på tänder. Kolla ned i magen och känn vilka syreattacker som pågår där i strid med ungens humör dessutom, om magen blir tom!

[Sarisparis]

Vad mânga fina svar du fått! :thumbsup:

Har du kollat pâ trådarna om förtrots bland favoriterna här pâ Barnafostran?

[Irmasmamma]

Tack igen för alla fina svar!
Jag har läst på om förtrotsen och förstått att oavsett vad det är Irma genomgår just nu så är det bästa att fortsätta som vi gör. Pakta och avleda, jobba mycket tillsammans och ha kul! :thumbsup:
Och kanske hålla något lösare på de principer jag tänkt hålla hårt på, som att alltid äta med haklapp, sittandes i stolen, inget småätande mellan målen osv.
De senaste dagarna har vi låtit henne styra sånt mer själv och hon är verkligen tusen gånger nöjdare!!! Och jag slipper hela tiden känna att jag gör nåt dumt som ibland ger henne snacks/mutor...

Nu har vi ett återstående problem som jag fortfarande inte riktigt vet hur jag ska hantera:
Varje gång hon sätts i vagnen efter att ha fått gå själv blir det ramaskri. Jag försöker pakta, avleda mm. men hon verkar verkligen känna sig kränkt. Hon får gå så mkt själv som möjligt, men i detta väglag så slutar det oftast med efter en stund att hon vill bli buren och det finns inte som alternativ i min värld. Och då blir det följaktligen vagnen.
Hon brukar vara ledsen och arg under tiden jag spänner fast selen men sen är det över på max en minut, men det känns ändå kasst att behöva tvinga henne!

Nån som har några kloka råd här?

[TorsMamma]

Mitt tips ang. bära, och inte....

jag hade så pass ont i ryggen att jag faktiskt inte kunde bära, sonen fick antingen gå, eller åka vagn. Kan hon klättra i vagnen själv?

Tänk attityden du måste ha om du hade så ont i ryggen att du inte kunde bära? Man paktar och säger typ, ojdå, mamma har så ont i ryggen att hon inte kan bära, hur skall vi göra då?