Jag tycker att du gör helt rätt som nu vänjer henne av vid att ammas till sömns. Att fortsätta i smekmânadsvanor när hon blir större är inte att göra henne en tjänst, tvärtom. Vad hon lär sig i sâ fall är att hon inte kan somna själv, att sömnen inte är hennes egen. Jag tänker mig den egna sömnen som en fin gâva till mitt barn, det gör det ocksâ lättare att hâlla perspektiv (och attityd) om läggningen krânglar.
Mina tankar om dina tankar
Tâlamodet (det obefintliga
)Det är lätt att bli frustrerad när läggningarna krânglar, efter att man hunnit vänja sig vid lugna, tysta och snabba sâdana.
Men trösta dig med att det skulle ha blivit ännu krângligare ju längre du väntar. :thumbsup:Inte konstigt att hon inte lâter sig lugnas dâ'râTjorvan skrev:Jag står o buffar o funderar på att ta upp o amma!?
Skämt âsido, att buffa är inte bara en fysisk gest, det handlar om att förmedla lugn och trygghet med hela sin person (hjärnan och hjärtat inkluderat). Du mâste känna att du hjälper henne till ro, annars känner hon att du inte känner att du hjälper henne till ro. Läggningarna som sâdana
Lite grundläggande först.
När du lägger henne för natten, bestäm dâ att du verkligen lägger henne för natten. 8) Alltsâ mörker, ingen underhâllning. All eventuell inblandning frân din sida sker därefter pâ ett mycket sakligt och kortfattat sätt - ett betryggande sätt.Om du upplever att buffandet inte passar dig/henne, fundera pâ solfjädern. Med vâr Mellanbror var buffningen ett säkert kort, men vâr Lillebror tog inte alls emot den pâ samma sätt. Med honom var det bättre att buffa väldigt lite som markering (typ 2-3 buffar) och sen solfjädra lite längre. Men inte för länge. Flera gânger tvingades jag inse att jag nog solfjädrade mer för min skull än för hans, minns flera gânger dâ jag "tvingades" gâ ifrân (telefonen ringde eller liknande) och det enda som hände var att Lillebror drog en lättnadens suck och somnade - äntligen fâr jag vara i fred. Lillebror har alltid haft behov av att varva ner det sista själv, han kunde alltsâ gnöla lite utan att det var ett rop pâ hjälp. Sâ lite nerver till mamma
, vâga lyssna pâ hur hon lâter och var inte rädd att vänta lite och se vart det bär hän innan du gör nâgot överhuvudtaget.Maten
Skippa potatisen till att börja med tycker jag.
Dels är det inte det allra godaste när man vant sig vid söt bröstmjölk, dels är den svârare att smälta än annat (här fâr du nog be om förtydligande av nâgon annan, jag är inte särskilt välbevandrad i det matliga 
). Jag skulle râda att ge banan som start och sen när tekniken satt sig lite införa lite annat gott som sötpotatis och ärtor. Ett hett tips är att kolla in Johanna Westmans Andra mosboken, där har du massor av bra tips och goda, enkla recept.Har du läst i Barnaboken om introduktion av fast föda (kolla mitt senaste inlägg för sidnr)? Annas beskrivning av hur barnet kan tänkas uppleva det här med skedmat är underbar läsning.
I korthet, ett barn som är ordentligt mätt, är lagomt trött (utevistelse, fysisk aktivitet), har fâtt vara med ordentligt under vakenpasset/dagen och som läggs lugnt och odramatiskt (efter ett gott skratt) av en lugn och trygg mamma är ganska nöjd att fâ vara ifred och sova skönt. Polletten kanske inte ramlar ner direkt pâ stört, men jobba pâ lugnt och tâlmodigt - säkert (läs gärna här Säkerhet är trygghet, SHN pâ Safari), sâ kommer ni i mâl snarare än du tror.
Men är det inte så att man buffar för att lugna vid minsta pip de första nätterna för att sedan backa?( för att hon ska veta att man är där o hon blir trygg)
, vad det gäller mer mat och att somna på egen hand, med viss assistans från dig om det behövs. Det gäller att göra så lite som möjligt, bara ingripa när det verkligen behövs och låta tösabiten reda ut saker och ting på egen hand när det gäller att somna och somna om. Men det betyder inte att hon ska bli ledsen och känna sig övergiven, absolut inte. 
det tar lite tid och energi att kura, men det är sååååå väl värt det, för alla inblandade