men om man lämnar henne lite ifred så kommer hon ned i intensitet ganska snabbt. Hon verkar liksom själv ha lärt sig att se det ovanifrån lite grann och konstatera att hon är arg och behöver ta sig ur det. Flera gånger har hon - efter att ha fått lite space - satt sig själv i arbete. Någon gång har hon självmant rivit telefonkatalog (tack Miniz! 
), och även sökt kramar själv för att hon har känt ilskan komma.Det som är fantastiskt är att den lättnad som man efter ett utbrott kan se på en treåring, kan sexåringen själv uttrycka verbalt. =D> Hon kan både analysera och resonera om hur det kändes när hon var arg, vad som gick fel, vad hon skulle vilja göra annorlunda etc, och hon kan tala om när det känns bra igen. Då säger hon "du är den bästa mamman i hela världen!"
och jag tror att hon just då menar det; tack för motståndet och hjälpen med att bena upp de dumma känslorna. Min sexåring är ju också en känslig typ (vilket är lätt att glömma när hon är så utagerande och aggressiv under sina utbrott) så en sak hon mår bra av är att jag också är känsligare. T ex tänkte hon bryta ihop imorse för att jag bad Lillebror hämta nånting, hon sprang efter honom och ville ta prylen ifrån honom, jag ropade att hon skulle låta honom hämta den, hon kom på sig (
) och ville att de skulle bära den tillsammans, han nekade och då blev hon arg (men gav sig inte på honom utan sprang in på rummet och stängde dörren). Jag gick efter henne efter att ha tagit emot saken från Lillebror och styrt in honom på tandborstningsbanan och så pratade vi lite: jag förklarade att hon som är så stor och kan så mycket 
måste låta Lillebror som är liten göra de jobb han klarar och inte ta dem ifrån honom. Hon var fortfarande lite upprörd men när jag tillade att jag inte älskar henne mindre för att Lillebror och inte hon hämtar Saken så var det som att hela hon mjuknade. Hon kanske helt enkelt behöver höra lite mer sånt?Det som fortfarande inte funkar så bra är hennes sömn: hon somnar ofta inte förrän kl 21 eller t o m lite senare (trots att hon kommer i säng kl 20 eller strax efter) och det är ju säkerligen därför hon regelbundet bryter ihop på eftermiddagarna. ](*,) Så det verkar tydligt att hon behöver komma till ro lite tidigare. Hon är inte heller glad att gå och lägga sig utan försöker ofta dra ut på det genom olika åltricks (vilket gör mig och Pappa Chokladkanin sura och irriterade så då blir själva läggningen också lätt en trist situation). Jag pratade med henne om sovsituationen igårkväll och då framkom det att hon är lite mörkrädd, så vi pratade om att man behöver blunda för att vila ögonen och att hon kan höra oss och känna sig trygg. Det verkade vara en ny tanke för henne och hon somnade rätt fort efter det, så kanske kan jag fortsätta trycka på just det.
Däremot är det svårt att få henne i säng tidigare, eftersom hon då underhåller Lillebror så att inte han kan somna (och han behöver VERKLIGEN sina 12 timmar, så det vill jag inte utsätta honom för). Efter deras massiva sömnfnurra i våras/somras var det skilda läggtider som blev lösningen, så antingen måste de fortsätta med det eller så måste vi ge dem varsitt rum....
Vilket vi i och för sig har plats för, men jag hade tänkt vänta med det tills hon börjar skolan.