Med Barnaboken brevid kudden: Ett familjedrama i många akter

[chokladkaninen]

Hej allihop!

Min Bebbo (nu 7 mån) har sedan länge sin alldeles egna tråd på SoS och jag har ofta tänkt att jag skulle vilja starta en specifik tråd om Storasyster för att få lite andra - kloka perspektiv på olika frågor kring henne. Men, nu när jag äntligen gör slag i saken har jag kommit fram till att det nog är familjen som helhet det kommer att handla om, samspelet i vardagen liksom de mer extrema situationerna. Välkomna ombord!

Familjen Chokladkanin består av:
Mamma Chokladkanin, 29 år och stark semla
Pappa Chokladkanin, 30 år och känslig muskelbyggare
Storasyster, 2 år och 4 mån, verkar vara en känslig semla
Bebbo, 7 mån, och det ska bli skoj att se vilken personlighetstyp han utvecklar. Men om jag redan nu får våga mig på en gissning tror jag på en stark muskelbyggare.

Så, ni som vill och orkar följa oss och råda oss : Välkomna ombord! Det här blir ett drama i förmodligen ganska många akter....

[Ewa]

Välkommen själv

Det här låter som spännande följetong på gång... :thumbsup:

[chokladkaninen]

Första akten: Ensamlekens återkomst

Det fantastiska har hänt! Mamma Chokladkanin har äntligen fått ett jobb! =D> :-({|=

För Pappa Chokladkanin innebär detta en ny uppgift: Att ensam ansvara för Bebbo och Storasyster dagtid. Pappa Chokladkanin var aldrig föräldraledig när Storasyster var liten, och sedan Bebbo föddes har både Mamma och Pappa Chokladkanin varit hemma nästan jämt. Det är förstås en lyxtillvaro - men innebär också att man kan smita från kravet på att strukturera sina dagar.

Alltså är struktur det första som nu krävs. Mamma och Pappa sätter sig ned och totar ihop ett schema som kan följas av en förälder med två barn. Och upptäcker att en sak som skamligen har åsidosatts i detta hushåll har varit ensamleken. Men nu, jädrar!

Kl 7.30 vaknar båda barnen. Mamma ammar Bebbo, byter hans blöja och sätter honom sedan i spjälsängen tillsammans med div leksaker såsom en klosslåda, en leksakstelefon med knappar som blinkar och spelar musik, några skallror, en speldosa, en prasslig tygbok med fingerdocka och en aktivitetsbräda med olika reglage att snurra på och dra i. Pappa sätter Storasyster på pottan och ställer sedan fram en mugg varm mjölk och ett gäng leksaker på det runda bordet i barnens rum åt henne. Bland leksakerna märks: en leksakstrumpet, pussel, böcker, kritor + papper, playdoh, en snurra och klossar. Mamma rusar sedan till tåget, och efter en dryg halvtimme bryter pappa ensamleken för Storasyster och tar med henne för att äta frukost. Bebbo får leka vidare tills han somnar.

Efter ett par dagar med ensamlek kan följande tendenser noteras:
Storasyster säger: nej nej, vardagsrummet! Men ändrar sig när hon får hjälpa till att välja ut morgonens leksaker och dessa dukas upp på bordet i hennes rum.
När Storasyster tröttnar på ensamleken vill hon sitta på pottan (vilket hon ju har gjort precis innan). Mest ett sätt att kalla på pappas uppmärksamhet, eller?
Bebbo, som brukade sova morgonlur under utevistelsen som sker lite senare på förmiddagen, har tagit några morgnar på sig att förstå att luren numera infaller snart efter frukosten, och behövt hjälpas till ro lite grann. Å andra sidan har han varit mäkta belåten när han har vaknat efter sin nya, tidiga morgonlur och fått ut mer av sin utevistelse.
Bebbo är för liten för klossar.
Storasyster är för liten för trumpet...

Frågor:
Bör vi ta Storasysters (uttalade och outtalade) ovilja på allvar?
Hur ser ni på "för svåra" leksaker? Min spontana tanke är att de kan ha dem och så småningom kommer de på ett sätt att leka med dem. Men å andra sidan kanske det bara förtar nöjet att ha dem framme som inventarier innan tiden är mogen?
Hemliga påsen Vill vi gärna ha! Men vad har man i den? Och vad ska man ha för påse? Bebbo har bara två ynka små tänder så ätbara grejer är svårt, och givetvis ska han inte ha tygpåsar med snören. Kanske en ask? För Storasyster är en necessär med dragkedja lagom svårt att öppna, men vad ska man stoppa i den? Förslag?

Just nu känns ensamleken som ett lovvärt men kanske lite överambitiöst projekt. Hur får vi den att sätta sig och bli ett omtyckt och icke-ifrågasatt inslag i rutinen?

[chokladkaninen]

Just nu känns ensamleken som ett lovvärt men kanske lite överambitiöst projekt. Hur får vi den att sätta sig och bli ett omtyckt och icke-ifrågasatt inslag i rutinen?

Fråga: Ovanstående känsla kvarstår. Idag klagade Bebbo nog nästan lika mycket som han lekte - fast det är inte säkert; tiden känns ju längre när det gnälls än när allt går bra. Jag börjar redan fundera på om vi inte borde lägga om schemat så att Bebbo, Storasyster och pappa äter frukost tillsammans (inkl social delaktighet i form av att duka undan frukosten) när jag har sprungit till tåget, och sedan ha ensamlek. Då skulle morgonskiftet bli lite längre (och kanske intressantare ) för Bebbo - men å andra sidan skulle de komma ut senare, och det skulle hänga helt på pappas dagsform ifall ensamleken ens blev av. Vad tror ni?

[Ewa]

Hej hej!

Ja, lite mer struktur för att få dagarna att flyta bra är inte alls så dumt. NÄR och OM ni ska ha ensamlek kan dock bara ni själva bestämma. Och egentligen tycker jag Annas råd under Bekymmer? Sysselsättning är så kompletta som de kan bli. Jag har inte mycket att tillägga egentligen. Men några tankar kan jag bjuda på :

Ge nyheter minst 1 vecka innan man utvärderar
Ensamlek går att ha när på dygnet som helst, höll jag på att säga. Vi har haft på eftermiddagen, efter vilan, i flera år. För det har passat oss bäst. Så där får man utgå från vad som passar en bäst.
Leksaker kan med fördel fördelas över 3-4 lådor som alternerar, med 2-3 dagar per låda, innan byte. Hemlig påse kan innehålla allt som bjuder på en liten överraskning: tidning, bok, häftisar, spelkort, foton, bubbelplast (för stortjejen förstås, och inte påse så att risk för kvävning uppstår, ja, du förstår), virknål och lite garn...

Leksaks/Pryltips finns i ett par trådar, kanske kan det ge ytterligare förslag:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 284#157284 (med trådar i tråden)
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... ?=&p=67355

Kram Ewa

[lilla mia]

heje!

vad roligt att du tar upp just detta med ensamlek. jag följer er gärna!

har precis bestämt mig jag med för att få till ensamstunden här hemma med lilltjejen.

fram till nu har jag plockat upp för amning direkt på morgonen och sen har hon ensamlekt i min säng bredvid mig när jag halvsover vidare i en halvtimme. roligast är det förståss när storasyster är med och underhåller.

jag har helt enkelt varit för lat att gå tilbaka med henne till sängen för att ha ensamlek där.

så igår bestämde jag mig för att köra igång- igen. denna gång sittandes. vid mina tidigare försök har hon legat ner. direkt när jag lämnar rummet så börjar hon stortjuta. igår ville hon inte alls. blev tyst så fort jag kom tillbaka.

idag blev hon exalterad av de nya sakerna och började genast plocka med dem men blev igen jätteledsen när jag vinkade hej då!
men 5 minuter fick vi nog till och då var det några tysta sekunder emellanåt.

jag tror 8-månadersångesten är på väg så känner mig lite tveksam om detta är fel tidpunkt att introducera mitt nya projekt. men jag ska ge det en vecka iaf.

kram!

[chokladkaninen]

Hej igen!

Eva: tack så mycket för alla tips! Jag lyssnar så öronen flaxar och har visserligen överlåtit det mesta av genomförandet på Pappa Chokladkanin under veckan som gått men jag ska utvärdera nu till helgen när jag kan se med egna ögon hur det går.

Lilla Mia: Kul att ni också jobbar på samma sak, vi följs visst åt i allt möjligt! Har du ensamlek för Storasyster också? För här tycker Bebbo att det ger en extra poäng att Storasyster leker vid sitt bord. Får man titta på henne när man blir frustrerad så glömmer man ju snart frustrationen. Ibland kommer hon fram till hans säng och visar något också, en pusselbit, en plockform eller en bild i en bok: Titta, gurka!

OK. Nu laddar jag för:
Andra akten: Syskonkärlek - eller inte

Storasyster verkar gilla Bebbo. Nästan jämt. Men det hindrar inte att hon tidvis är ganska hårdhänt mot honom. Jag inser ju att hon bara är 2 år och att begreppet empati inte riktigt har satt sig än, men jag behöver lite handfasta idéer om hur vi ska få henne att sluta kliva på honom, slå honom och sparka på honom.

Jag har läst den strålande klistrade syskontråden, och försökt ta till mig den. T ex det där om att småsyskonet fungerar som en fjärrkontroll till föräldrarna var klockrent hos oss. Och rådet om att berömma henne för hennes skicklighet med lillebror funkar också bra, i ca 75% av fallen. Men så, rätt vad det är, är man trött, och reagerar för sent och fel, och så blir det: Var försiktig med Bebbo! Istället för: Åååh, tänkte du klappa Bebbo och räcka honom skeden han har tappat, vilken fin idé! Varvid hehe:t glimmar till i hennes ögon, och så trycker hon till lite hårdare med foten istället. Och blir förvisad till sin säng.

Inte så konstruktivt.

[Ewa]

Varning - liten 2-åring är för liten för förvisning . Som aldrig någonsin är det första man tar till på ett större barn heller. Man VISAR. Och VISAR. Om och om igen. Hur annars ska man lära sig En liten 2-åring har ingen koll på konsekvensen av att sätta foten på fel ställe. Mer än att det blir ett väldans rabalder möjligen. Fånga henne och behandla som den olycka det var, och VISA VAR fötterna kan ta sig fram nu när det ligger småsyskon lite här och var, HUR man kan göra småsyskon glada när de möjligen blev en smula tilltufsade. Att få lämna rummet lär man sig INGENTING på.

En trotsande 3+-åring som fortsätter att göra tokigheter när man HAR visat upprepade gånger, kan för sin egen och andras skull behöva visas att man får sparka, boxas, skrika i ett annat rum en stund tills man är färdig och kan vara med igen. DET är förvisning. Men först då. Och först sedan man först visat hur man faktiskt gör. Och inte som straff med vidhängande skuld och skam, utan som en ren konsekvens för att man inte kan låta bli att sparka på olämpliga objekt, och behöver bli visat lämpligare objekt för sitt sparkbehov (som en boll eller kudde då, t.ex). En milsvid skillnad är det mellan det Anna benämner förvisning och det Nannyprogram och andra kallar "time out" och som skuldbelägger barnen istället för att i positiv anda vägleda barnen i hur vi människor beter oss mot varandra här i världen.

[lilla mia]

hejehej!

chokladkaninen! funderar kring din idé med att ha storasyter i rummet. då kan jag lova att hon skulle hålla tyst. men då blir det ju inte ensamlek?!
eller?
meningen är ju att hon ska kunna vara själv i rummet och leka? utan oss? eller tänker jag fel?
storasyter har slutat med ensamlek men skulle jag sätta henne med pärlor eller papper och penna så skulle hon så klart roa sig en stund.
men tre dagar i veckan lämnar pappa till dagmamman innan vi går upp så då måste ju selma ändå leka själv.

hon börjar skrika varje morgon när hon märker att vi är på väg ut ur rummet..... var i valet och kvalet hur jag skulle göra imorse. hon lät verkligen ledsen/övergiven. ska hon sitta där inne och skrika "efter oss"? är det ok? eller borde jag gå in? jag lät iaf bli och efter 10 minuter slutade hon och roade sig i 5 minuter alldeles själv. då gick jag in och bröt medan hon var glad.... kommer det här släppa med gråten eller ska jag göra på något annat sätt?

ursäkta kapningen... jag kan lägga in det i min egna tråd på späda och små om du vill ha den här för dig själv?

kram.

[chokladkaninen]

Eva: Tusen tack för att du påpekade detta! Jag ska genast lägga om strategi! Har ju läst Vill-vill inte-kapitlet i Barnaboken framlänges och baklänges flera gånger och trodde att det var där vi befann oss. Men samtidigt har jag ju undrat varför det inte har tagit skruv att visa att om man sparkar på lillebror får man inte vara med. Så tack, tack, jag ska tänka om och sedan återkomma och tala om hur det gick!

Lilla Mia: Jag återkommer till dig!

[chokladkaninen]

Mia: Jag vet inte riktigt hur du ska hantera Selmas ledsenhet - hon är ju precis som Bebbo i ångestålder så det kan ju ta emot att du går iväg av det skälet. Annars tänker jag att du har ett guldläge egentligen - om du låter Linnea vara med henne de dagar hon är hemma så hinner Selma kanske komma på att det är skoj med den där stunden så att hon börjar uppskatta den för egen del?

Bebbo låter ganska mycket under sin ensamlekstund, men det är inte separationsångest (han bryr sig inte när vi går ) utan snarare frustration över att tingen inte beter sig som han har tänkt sig. Men han hämtar sig snabbt. Och är mycket nöjdare och belåtnare sedan vi lade ensamleken efter frukosten istället - då har han liksom fått lite utlopp för sitt krypa-kräla-ställa sig upp-behov en stund så han tycker det är rätt soft att sitta stilla i sin säng.

[lilla mia]

hej!

imorse verkade poletten trillat ner. hon var bara ledsen i 2 minuter och lekte sen lugnt i 20 minuter! nöjd! hittade henne liggandes på rygg sugande på sin skorpa. smulor i hela sängen! men det får man ta.
tyvärr sover vi inte hemma inatt så imorgon blir det ingen ensamlek. men jag hoppas att det inte ska störa.

kram

[chokladkaninen]

Hej igen!

Jag kan rapportera att ensamleken flyter fint här hemma nu. Pappa Chokladkanin har överhuvudtaget fått jättebra flyt på dagarna här hemma och det är så sköööönt för mig :-({|= att veta att han har koll. De första dagarna jag gick till jobbet var det faktiskt ganska ångestfyllt, för han panikade så och det kändes som om jag överlämnade dem alla tre åt totalt kaos. Men nu har han alltså hunnit utveckla sina egna rutiner, och de flyter på suveränt. Hur kunde jag någonsin tvivla på honom?

Däremot har jag fortfarande ett problem med Storasyster som jag inte lyckas lösa - och jag är ganska övertygad om att det sitter hos mig.

Glasögonleken

Storasysters attityd mot Bebbo har blivit trevligare sedan din varning, Eva. Han kommer fortfarande ivägen för Storasysters - oavsiktliga eller halvavsiktliga - tacklingar ibland, men vi försöker avdramatisera det hela och då blir det ju mindre intressant att använda Bebbo som fjärrkontoll till föräldrarna. Vi försöker också signalera till Bebbo att det inte är farligt, istället för att se arga och förskräckta ut, som vi regelbundet gjorde innan.

Men - en annan grej som Storasyster gör är att dra av mig mina glasögon. Det fungera ungefär på samma sätt som att ge sig på Bebbo - dvs det framtvingar någon form av reaktion hos mig (oftast, tyvärr, en spontan ilsken tillsägelse - som förstås inte hjälper alls ). Med ledning av hjälpen jag har fått ovan antar jag att rätt väg att gå är att avdramatisera och visa - men seriöst, vad finns det att visa egentligen Jag brukar (när jag lyckas kontollera min trista impuls att utbrista: NEJ INTE glasögonen ) försöka visa att man klappar mamma istället för att dra henne i glasögonen. Mer fantasi än så har jag tyvärr inte.

Konstruktiva och konkreta förslag mottages tacksamt. För jag antar att det är någon underliggande fråga hon vill ha svar på? Så att den här typen av situationer kommer att fortsätta uppstå, om olika saker?

[Ewa]

Ja, det är ju inte alltid fantasin är med en, när man behöver...

Här hemma är glasögonen pappas ögon. Alltså är det ju inte så fiffigt att ta bort dem, för då SER ju pappa ingenting. Vilket gärna kan förevisas lite blindgångaraktigt också. Hur tokigt det blir då. Och sedan får man gärna prova glasögonen när PAPPA håller i bågarna (eftersom de inte är av det mer stabila slaget). OJ, vad suddigt Hur i hela friden SER pappa någonting genom sina glasögon, så suddigt som det blev. Kan man ju förundras över. Och samtidigt inse att det är VÄLDANS tur att pappa HAR sina glasögon, annars skulle han ju verkligen inte se NÅGONTING Tack, tack. Varsågod

[chokladkaninen]

Ewa!
Åh, vad smart! Måste testas PRONTO!