Stämmer bra att det kan vara "knöligare" att kura en SM-bebis, eftersom de inte är lika "sömnstörda" som ett barn som inte alls haft ngn som helst struktur sedan innan. Mitt tips är att inte ge upp utan att fortsätta förmedla vad det är som gäller bara. Det tar generellt 1 mån för kuren att sätta sig hos de flesta barn, så känn ingen panik utan lugnt och fint bara
.
sthlms_froken_e skrev:Gav lite upp i morse
Kändes inte som om vi gjort ett endaste framsteg. Hon sover bra men när hon väl vaknar ifrågasätter hon verkligen mig och mitt ramsande och tycks bli tokig av solfjädern. Hon skriker upp sig nått så kollosalt och tillslut klarade inte mitt mammahjärta av hennes skrik -som jag inte alls kan tyda. Hon är ingen skrikbebis och har typ aldrig gråtit eller skrikit. Hon beklagar sig i bland om man "glömmer bort" henne eller lämnar henne ensam på lekmattan för länge men gråta har hon typ aldrig gjort så dessa skrik som nu kommer ur henne vrider som tusen nålar. Hon vaknade strax efter 4 och vi höll på till 5 sen tog jag upp henne och vi somnade tillsammans i sängen. Undra om jag sabbat allt nu
Hon är inte med i matchen än avs ramsan, så nu måste du ge henna alla förutsättningar att ta den till sig. Att ta upp henne som du gjorde är ett steg bakåt , tyvärr. Men lämna det nu och fokusera framåt och tänk att du inte ska göra om det. Ledsenhet får man visst bemöta, och ibland kan det bli tvungen att gå in, men bestäm när det är läge hos er, så att det inte blir på random utan sparsamt isf. Min son blev oxå skitförbannad av solfjädern, så jag fick vackert arbeta med ramsan istället, och tröstade mig med att den iaf förmedlade att jag fanns där, tills dess att han lärde sig vad den betydde och kunde ta den. Ibland är man för "på" oxå, om du är med. Att prova att backa och låta barnet klara upp situationen till att börja med kan vara en bättre taktik. I vårt fall kunde sonen bli stressad av att vi (jag) ramsade på som attans och då var det DET han försökte förmedla med sina protester, som jag då misstolkade
och så blev det pannkaka. Min man är lite mer nyanserad än jag
och kunde bemöta honom bättre ur den synvinkeln, så kanske kan den andra föräldern rycka in och så kan ni växeldra när du känner att modet sviker dig... För med ständiga uppbrott/upptag/byte av strategi kommer hon aldrig lära sig ramsan helt och hållet
.
Vill oxå inflika att kurningen med sonen (vi har kurat barn nr 2+barn nr 3) inte alls var på samma sätt som med hans storasyster 2 år tidigare... Jag var naiv nog att tro att det skulle bli likadant men bortsåg totalt från det faktum att syskon ju är helt olika individer som man dessutom har olika relationer till oxå
Plus att man INTE är samma mnsk själv som för X antal år sen.
Så jag är med på vad du säger ang att du upplever att du tappat attityden denna ggn. Det är inte alls ovanligt att föa som kurat första barnet känner en stress och en press med barn nr 2 att allt ska sitta på en ggn och sen har man oxå glömt att det förmodligen visst fanns vissa fnurror med första kurbarnet oxå, så det är lätt att känna sig modfälld
Jag vet
Fundera ist på hur du ska hitta vägen med nr 2 nu utifrån hur hon är och vilken relation ni har. Gör processen till er egen, strunmta i hur det har varit förut och hur det är för "alla andra". :thumbsup:
Vi har oxå "Gonatt gonatt sov så gott" som ramsa på kvällen/natten
. Såg att du fått tips av dagramsa av Nat, men jag kan dela med dig av vår dagramsa oxå: "Sov så gott mitt lilla knott"
.
Tack för tipset om att det ska gå snabbt. Har nog tagit det för lugnt och maten har hunnit bli kall och hon har tröttat. Nu körde jag på som du beskrev och allt gick ner.
Hon somnade på en buffningsomgång, ramsa ut, bekräftelseramsa, tillrättaläggning, solfjäder och ramsa ut och sover sen dess 