Irmasmamma skrev:Hej igen!
Här kommer lite olika scenarier:
Jag dammsuger och lillan ligger på golvet och tittar nyfiket på dammsugaren och följer med blicken hela tiden, men rör sig inte ur fläcken. Ska jag tolka det som att hon helst bara vill titta eller att hon vill bli upplyft och hjälpa till att hålla i dammsugaren? Är det Arbetaren eller Forskaren som är i farten?
Jag står och diskar och lillan ligger på golvet och tittar. Samma sak här: lyfta upp eller låta vara så länge hon är nöjd? Jag vill ju inte störa när hon ligger på golvet och är nöjd, men jag vill ju heller inte missa ett initiativ till arbete från hennes sida!
Lillan hasar runt och undersöker saker. Stannar framför en byrå och kollar in länge. Börjar gnöla lite. Ska jag tolka det som att hon vill ha hjälp att öppna en låda eller liknande? Hur vet jag det? Hon försöker inte dra i handtaget direkt....
Ibland (ganska ofta) gnölar hon rätt frejdigt när hon är på golvet, och jag har väldigt svårt att tolka det. Hon är inte ledsen, det märks, bara kanske lite frustrerad och uttråkad. Jag vill absolut inte rädda henne från golvet. Vi har jobbat oss upp i längre och längre nöjda stunder på golvet tack vare att jag låtit bli att rädda vid minsta missnöjesyttring.
Dock fastnade jag lite vid detaljen att i BB står det ju att man ska se till att barnet aldrig behöver bli besviket. Om hon ligger och gnölar mitt på golvet har jag ju ingen aning om vad det är hon behöver hjälp med! Om jag tar upp henne slutar hon gnöla, om jag slänger ut nåt intressant på golvet slutar hon också och undersöker det en stund, för att sedan börja gnöla igen. Det funkar också att jag ropar till henne och pratar med henne lite därifrån jag är, men det känns ju också som en typ av räddning. Eller är jag för hardcore?
Jag vet inte, men det känns som att vi har fastnat lite. Hon behöver en puff att bli mer självständig på golvet, men jag vet inte om jag ska låta henne vara med sitt gnöl eller hjälpa henne och vara förlängda armen (och hur ska jag isåfall veta vad det är hon vill ha hjälp med?) för att bäst komma ur denna onda cirkel.
Jag tänker så här:
Umgänge med en femmånaders behöver inte vara så hiskerligt intensiv eller pedagogiskt uttänkt hela tiden. Också en femmånaders människa behöver ligga och titta ibland. Ha lite lätt ögonkontakt med föräldern ibland. Kommunicera lite som man gör mellan en vuxen och en femmånaders, dvs som det faller i stunden och med de direkta sinnesstämningskontakter man så lätt kan ha med varandra.
Man vet inte vad en femmånaders alltid vill, men det gör man ju inte med en femtioåring heller. "Hej du - är det bra?" med blick eller tal. Och svaret kanske blir: Jag tittar på det du gör. eller Jag tänker. eller Jag vill se/veta mer. eller Det är lugnt mamma, jag har det bra för tillfället. eller Jag vill ha mer kontakt. Berätta vad du gör mamma, med tal. eller Ska vi sjunga medan jag ligger och tittar på dig?
Dammsugaren: En grej som många barn måste titta på ganska länge innan den kan studeras närmre med händer mm. Ett vrålande, fräsande djur med lång snabel som mamma skjuter hit och dit i snabb takt. Ibland försvinner snabelns öppning bakom något. Gömmer den sig där? Äter den? Kommer den fram? Hu, ja...
Byrån: Fråga henne. Hej lillan, va sa du om byrån? Peka, peta på den. Eller lyssna medan hon gnölar om den... Lite som det faller in och som du tolkar situationen just då? Och vad du själv har lust med. Ibland kan man göra jätteupptäckter tillsammans med ett byråhandtag, för att man själv är inspirerad. Ibland kan man det inte och då får barnet gnöla om den för sig själv...
Frejdigt gnölande som du undrar över: Kommunicera. Fråga på det sätt som är naturligt för dig. Eller föreslå på ett sätt som känns naturligt. Eller visa att du lyssnar på vad hon säger. Lek och härma henne (ofta helkul tycker halvåringen). Flamsa, om det ligger för dig. (Oooo denna härliga tid när allt flams blir uppskattat!)
Gnälligt gnölande när du känner att hon borde kunna lösa det själv: Berätta att hon kan. Jodå, det är helt OK det här. Javisst är det lite händelsefattigt jaja, men det går bra serdu. Jojo jag är långt ifrån ja, men titta det går ju det med. NÄÄ men tycker du att det blir SÅ tråkigt. Vad ska du göra då? Jag håller på här serdu. Bla bla...
Jag minns nu suddigt att jag sjöng och pratade för mig själv ganska mycket under den här tiden. Höll konversationer ibland för mig själv om allt möjligt. Sonen lyssnade. Och så riktade jag mig direkt till honom ibland, och så ifrån. Och så uppmärksammade jag allt mer vad HAN gjorde på golvet. OJ, krupit ända hit, och OJ titta på foten så den gömmer sig!
