Mer kax åt folket! Det är underbart de dagar man känner sig cooool!
Jag var på mammagrupp igår och fick då möjligheten att jämföra min vardag med andra småbarnsföräldrars... Alla skulle berätta lite om hur man har det och jag såg ut som en kombination av 8-[ och efter att ha hört hur jobbigt det är hos vissa. Att såna här väldigt små människor stökar lite fattar jag också, men vilka problem de hade med sina större barn STOLT blev jag då över mitt eget arbete här hemma.
Det är så viktigt att komma ihåg vilken resa man gjort (och gör!). Heja dig!
Mamma till två barnaboksungar med apit på livet, födda i december 2008 och juli 2011
Det här med inflyttning av lillebror till storasyster... Nä, vi väntar ett tag till. I alla fall någon månad. Det ska vara rätt tajming ocg vi ska ha tid att jobba lite om det strular. Över jul kanske, då är vi två stycken hemma hela dagarna....
Eller så ger man efter för invigelsen när den bara dyker upp en lördageftermiddag. Får hjälp av 2 åringen att släpa in spjälsäng nummer 2 i hennes rum. Oj vad vi slet och skrattade. Till slut var den på plats med några små justeringar av syrran.
När kvällen kom hade vi pratat en del om att M skulle sova i hennes rum och när tandborstningen var gjord hoppade hon över det obligatoriska aerovarvet runt huset och sprang istället direkt in till sovrummet efter att ha försäkrat sig om att lillen var med.
God natt i vanlig ordning med en kort sång, en puss och ramsa ut. Min rutin är att snabbt plocka undan lite leksaker i rummet bredvid direkt efter jag lagt henne. Denna gången gjorde jag det extra ljudligt för att verkligen övertyga lillen och storan om att allt var som vanligt. Innan jag plockat färdigt var lillen tyst och jag stum av förundran. Tänk att det kunde vara så naturligt för stora tjejen som inte somnat med sällskap i rummet en enda gång sen hon var 1 månad. 45 min senare ropar lillen till. Vet inte varför, men kanske pga alldeles för mycket potatismos i magen. det var lite dumt att trycka i honom så mycket på kvällen när han tidigare bara smakat några teskedar av annat än gröt. Hur som helst, vi vuxna stod på helspänn och lyssnade efter att storan också skulle börja snacka. Men inte ett ljud. När lillen ropat klart (det var mest whaaa aaa whaaa öh) i några omgångar tjuvlyssnade jag och kunde höra storan andas som att hon var vaken. Men inte ett ljud annars. 5 min senare kunde jag smyga in och titta på mina fina som båda två sov som små stockar. Sen hörde vi inget förrän lillen tyckte det var dags att käka 7.35! När vi gjorde morgon som var så glad den bara kunde bli utan minsta ansträngning så var storan mäkta nöjd över att hon och lillebror sovit i hop. Fina ungar...
I dag tycker jag nog att hon ser lite trött ut på ögonen, så jag undrar hur mycket hon legat vaken. Men såklart måste hon få chansen att vänja sig vid detta nya och premiären kunde inte varit bättre.
För mig känns det fint att ha dem i hop. Nu sover ingen i familjen ensam och jag tror att med tiden kommer de bara att finna trygghet i att ha varandra nära. På något sätt är ju detta att sova ihop det första de gör tillsammans på riktigt.
En milstolpe jag är väldigt glad att vi passerat.
Ha en fin blåsig söndageftermiddag!
Annie 20091023
Martin 20110705 (v39+0)
Lilla A 20131006
hannah skrev: För mig känns det fint att ha dem i hop. Nu sover ingen i familjen ensam och jag tror att med tiden kommer de bara att finna trygghet i att ha varandra nära. På något sätt är ju detta att sova ihop det första de gör tillsammans på riktigt.
Precis så är det ju! Har haft lite dåligt samvete för att lillebror ska flytta UT från oss, men han flyttar ju IN till storebror, som ju faktiskt sovit ensam väldans länge nu...
Inte för att jag känner mig utvilad efter att ha legat och lyssnat på tysnaden sen 6, men glad är jag ändå. Natt nummer 2 med båda syskonen i samma rum har varit spännande. Storan är snorig och täpp i näsan och lillen hostar. Men som om de skulle bry sig. Lillen bökade högljutt i ca 2 minuter medan jag plockade i ordning leksakerna i rummet bredvid, sen var det knäpptyst. Under kvällen stod jag i dörren och tjuvlyssnade lite och hörde då att lillen rosslade och lät rätt mycket när han sov, och storan kämpade på med att försöka suga på fingrarna trots täppt näsa. Men sov gjorde de definitivt. Klockan 6 började lillen tjoa sitt whaaa aaaa i några korta omgångar och jag lyssnade spänt efter ljud från storasyster. Som inte kom. 7.20 vaknade lille på riktigt och låg och gurglade och bubblade lyckligt i sin säng. Han fick hållas några minuter medan jag tog på mig kläder och sen tog jag upp (morgon är 7.30). Trodde såklart att storasyster redan vaknat av ljudet men hon sov som en stock. Jag lät henne sova vidare eftersom hon är förkyld och kanske varit vaken något under natten utan att vi hört. Tänkte jag kunde bjuda på det i gengäld mot hennes fantastiska gästfrihet med sitt sovrum. 10 i 8 vaknade hon och har nu pysslat om sin lillebror tillsammans med mig i sängen. Nu kan jag däremot inte hålla henne borta från datorn längre,hm.... men där fick ni nattens rapport. Hoppas det är lite pepp till er som går i flyttankar!
Annie 20091023
Martin 20110705 (v39+0)
Lilla A 20131006
Åh vad mysigt det låter Upplvede något liknande när jag flyttade ihop mina. Tänkte att de skulle väcka varandra, men icke sa nicke. Jag tror faktiskt att det blir större utmaning att flytta i sär dem sen Men det tar vi då
kram på er
Mamma till:
L- 2008-07-30 kurad
En ängel som vände om-10
O- 2011-02-18 SM från start
N- 2012-11-06 SM från start
A- 2018-03-21 SM från start
4 nätter. Ska jag nu acceptera att de gillar att sova ihop och att strulet uteblivit? Så kanske jag kan sova också? Jösses....
På sätt och vis kunde vi inte ha en bättre start för den fortsatta attitydens skull. Lillebror är snorig och storasyster likaså plus irriterande hosta. I går morse hade storan börjat hosta vid sex. När det inte gav sig så gick pappan in och gav vatten och nässpray så att hon skulle slippa att andas med munnen. På det somnade hon om direkt och lillebror...han brydde sig tydligen noll, för hans morgon börjar ju inte förrän 7.30. Tidigast!
I går kväll var det lillemans tur att stå för ljuden. Det tog säkert 30 minuter innan han somnade och eftersom jag inte vill störa storasyster så väntade jag i det längsta med att gå in. Han skrek ju inte ens utan låg och snackade och verkade nöjd med livet i ett kolsvart rum. När jag till slut smög in för att kolla läget och se om det var något jag kunde göra för att få tyst på honom så att storasyster skulle få somna...så sov hon ju redan såklart. Hon hade förmodligen struntat i hans snack redan från början, så det hade jag inte behövt oroa mig för. Lillen däremot, hade nog behövt hjälp mycket tidigare för det var grötkräk lite överallt, hela håret var inkletat och lakanet vått överallt. Lilla gubben, jag hade inte heller velat somna där. Nytt lakan under huvudet och en snabb avtorkning i håret, sen var det godnatt på stört.
I dag är han lite tröttare än vanligt. 30 minuters snack på kvällen och morgon redan 7.15!!! tär hårt på en sån här liten kille . Storasyster började nämligen tokhosta 7.15 vilket jag i och för sig tycker är bättre än 6, men då vaknade lillen också och visade inga tecken på att fortsätta sova en kvart till. Jag drog mig i alla fall en stund och njöt av att lyssna på lillebrors gurglande och munpruttande tills storasyster vaknat till ordentligt ur sin hosthalvsömn. Det hörde jag att hon hade gjort när hon högt ropar lillebrors namn och sen klappar händer. Hm, för några dagar sedan var det MAMMA jag hörde på morgonen.
Annie 20091023
Martin 20110705 (v39+0)
Lilla A 20131006
Åh, jag är så otroligt glad att vi flyttade ihop barnen. Ok, det kommer säkert perioder då det varit bättre att ha dem i sär (eller så gör det inte det) men att lyfta upp en nyvaken och varm tvååring ur sin säng, få sig en rejäl kram och sedan släppa ner henne så att hon kan gå fram till sängen och väcka lillebror. Dvs slita av honom täcket (han har ena sidan på sängen i brösthöjd på storasyster) och ropa godmorgon medan hon klättrar i och lägger sig intill honom så att hon kan krama honom riktigt.... då känns det så rätt!! Shit va ja gillar mina ungar
Annie 20091023
Martin 20110705 (v39+0)
Lilla A 20131006
Efter de senaste dagarnas eufori har jag nu en fråga. I kväll hade jag nämligen det första (pytte)strulet sen vi flyttade ihop ungarna. Lillkillen bökade och stökade som vanligt direkt efter att jag lämnat rummet, men denna gången slutade han inte efter någon minut som han gjort de andra nätterna. Först tystnade han efter 5-10 minuter, men efter ytterligare 5 minuter hörde jag honom igen, nu gråtandes. Slängde iväg en ramsa som han inte verkade höra så jag gick in. Mycket riktigt, längst ner i sängen, på tvären och helt under täcket. Han har blivit lite för duktig på att röra på sig helt enkelt.
Finns det något smart sätt att hjälpa honom att inte hamna under täcket?
Åsså ramsan. Med storasyster har vi aldrig jobbat in den så att den verkligen sitter. Vi har haft husljud som huvudverktyg men använt ramsan med framgång vid tillfällen ändå. Vi har ju sagt den vid varje kvällsläggning sen hon var 3 månader, så hon vet ju vad det betyder. Med lillen har vi också sagt ramsan när vi går från rummet, men för att använda den som huvudverktyg behövs väl en annan typ av insats. Ingen konkret fråga här kanske... men är det smart att jobba in ramsan mer som ett verktyg redan nu. Går det över huvud taget när man, än så länge, mest effektivt lämnar honom i fred?
Dags att sova, ska bara smyga in och kolla goingarna!
/H
Annie 20091023
Martin 20110705 (v39+0)
Lilla A 20131006
Min lilla tog sig också ner till fotändan en morgon för några veckor sedan och trasslade in sig rejält under täcket. Hon var helt fast och skrek högt på hjälp (förstod jag i efterhand). Stackarn var ju helt svettigt och fick väl inte så mycket luft. Jag funderade då som du på hur jag skulle försöka undvika att det händer igen.
Jag bestämde mig för att avvakta och att i framtiden tolka hennes nattliga skrik som att hon faktiskt behöver hjälp, då hon ju aldrig annars låter på natten. Nästa morgon låg hon också under täcket, men inte lika intrasslad och det var lättare att få luft, helt knäpptyst. Sedan dess har jag hittat henne som jag lagt henne på kvällen. Jag tänker att om man inte gör det till ett problem behöver det inte bli ett långvarigt sådant.
Men vill du förhindra dylikt, så hade jag tankar om att antingen lägga något i fotändan så att det inte finns plats att ta sig neråt eller en sån där sovpåse, då GÅR det ju inte att trassla in sig.
Ramsan kan användas som verktyg från ca fyra månader. Och nu när ni redan har jobbat in den så är det egentligen bara att bestämma sig för att börja använda den!
Oj oj oj, vad tiden går. Killen är ju snart halvåret!
Eftersom det finns en storasyster som inte är så gammal så ligger det alldeles för nära till hands att jämföra. Det är inte shysst, inte när man ska matcha en tjej som hade otroligt bråttom med att lämna bäbisstadiet på alla plan. Vända från rygg till mage när hon var prick 3 mån, krypposistion när hon var 4, "solhälsningen" (heter inte en yogaövning det där man står med raka armar och ben i golvet samtidigt?), åla innan hon var 5 mån och krypa när hon var lite över 6. Sen lugnade hon ner sig och gjorde allt normaltidigt, gå vid 11,5 mån är väl inte så extremt vad jag förstått.
Lillkillen är annorlunda. Ja, han är ju en annan person helt och hållet såklart. Men eftersom de är så himla lika på så mycket (bl.a. utseende) så har jag liksom förväntat mig att de ska vara samma på allt. Så när lillen fortfarande inte börjat åla (vänder dock åt alla håll och kanter sen 3,5 mån) än så tycker jag att det är lite konstigt. Tills jag rättar mig själv och inser att de INTE är samma person och att det inte är på något sätt sent att inte åla när man är 5 mån. Och förresten, jag hatar ju när andra jämför barn och utveckling och snackar tidigt och sent, så jag ska skärpa mig när det gäller syskonen också.
Men, mer allvarligt, så är det en stor grej som skiljer dem åt och som jag tycker är lite jobbig. Storasyster har aldrig i hela sitt liv gnällt. Det är sant. Hon är typen som går från solsken till blixtnedslag direkt. Man kan säga att det är 95% solsken och 5% blixtilska. Utbrotten är alltså relativt få men framför allt korta. Hon är en utforskare av rang och ser möjligheter i allt och alla. Som bäbis trivdes hon bäst på golvet där hon kunde röra sig fritt och alltså fritt utforska i sin takt. Blyghet eller mammighet/pappighet vid ovana situationer vet vi inte vad det är och det tuffa med att vara hennes mamma är att inse (och redan nu se) att besvikelserna är brutala och destruktiva när man är en så entusiastisk och positiv tjej som hon är. Motgångarna slår ju hårdare när man är helt övertygad om att det inte finns några problem i världen eller att man är själv är önskad i alla situationer.
Lillkillen är en helt annan karaktär. Han är sjukt glad och lättflörtad, där är de lika, men han verkar vara så mycket känsligare. Till min stora glädje visar sig detta i en riktigt hångelsugen kille, mmmm, pussas och kramas och gosa in huvudet i min nacke och plocka med mitt hår, och dessa förälskade blickar... Ingen i min närhet skulle säga annat än att han är en nöjd och glad bäbis, men jag själv kan inte bortse från att han INTE är nöjd hur länge som helst på golvet. På mage vill han ligga, men efter en stund blir han gnällig. Tar ingen upp honom börjar han antingen skrika eller så lägger han sig helt sonika ner och slappar och suger på sina fingrar. Nöjdast är han när han blir omkringburen, vilket jag ju sällan gör för att jag varken vill göra det, eller har möjlighet.
Hm, jag försöker mig nog på någon slags bekännelse här. För jag tycker att det är lite besvärande att han inte verkar ha samma driv som storasyster. Hon som med lycka i blicken ville framåt uppåt från den dag hon hamnade på min mage. Denna egenskap som jag fascinerats så över och som är ett sånt utmärkande drag för hela hennes personlighet. Lillen ger liksom upp, gnäller och lägger sig ner och slappar i stället. Och det är detta GNÄLL som jag har så svårt för.
Jag går och funderar på hur mycket det påverkat deras personlighet att den ena föddes utan syskon och den andra med. Speciellt vad gäller det här med att ligga på golvet och kämpa sig till utveckling. Hur mycket påverkade jag stora tjejen genom att ge henne massor med tid på golvet, kunna ligga bredvid och ge "morötter", tajma aktiviteterna till när det exakt passade formen under dagen? Fattar ni vad jag menar? Lillen fick ju en helt annan start. Honom kunde jag inte lägga ner på golvet och lämna rummet, med risk för storasysterhantering, i samma utsträckning. Alltså bar jag. Storasyster sov alltid ute och var alltid inne på sin vakentid. Lillen sover också ute, men får ju hänga med ut under vakentid också. Och då bärs det eller bara sitts i vagnen.
Så jag vet inte, är han gnällig för att han inte fått chansen att "vara i fred" på samma sätt som storasyster, eller gillar han helt enkelt inte att vara på golvet så länge och det är inte något jag kan påverka?
Nu kanske ni tycker att jag snöat in på att vara på golvet. Men jag tycker att det liksom är grunden för all fortsatt lek. Är man inte på golvet (eller leker i sin säng) så är man fast i en stol eller på någon, dvs ställen som är ganska hämmande vad gäller att ta egna initiativ och utforska sin omvärld och kropp. Eftersom storasyster är en sådan som folk kallar "självgående" vart vi än kommer, och hemma har en enorm kreativitet och driv i sina ensamma lekar, så har det blivit min norm.
Ah, jag bara babblar.... lillkillen är ju så jäkla fantastisk och den verbala kommunikationen vi har kunde inte storasyster mäta sig med i samma ålder. Men jag kan inte låta bli att ha lite dåligt samvetet för att jag tycker att han har sitt gnäll som jag tycker är jobbigt, och storasyster inte har något personlighetsdrag som jag någonsin sett som ett problem.
Jag har helt enkelt en del att göra upp med mig själv, att se olikheterna och fatta att de inte SKA vara samma person.
Är det någon som känner igen sig?
Annie 20091023
Martin 20110705 (v39+0)
Lilla A 20131006
Ja det där med att barn är olika har även jag fått inse. Min stora har också ett enormt driv precis som din. ( Dock inte riiiktigt lika tidig dock, men nästan) MEN ett stort men, hon var definitivt inte något BB barn. Och Nej jag jobbade inte på det där med magläget heller. Hade inte en susning om det så faktum är att hon bodde väldigt mycket i sjal och bilbarnstol de första månaderna då det var så som hon kom till ro.
Det jag tror att jag vill komma till med mitt svammel är att barn ÄR olika.Det jag tydligt märker med nummer två är på ett sätt ett prestationskrav. Man vet hur det " skall" vara och NU skall det minsann funka. Jag kan komma på mig själv med att få dåligt samvete när det inte blir helt optimalt, vilket egentligen är synnerligen korkat och framförlallt onödigt.
Våra små får " hänga med". Vi visar dem det liv vi lever ( även utomhos ) Det är ju precis det de vill om man tänker efter. Eller hur? De har förmånen av att ha ett storasyskon, De kommer in i en flock som redan fungerar på ett sätt.
Det jag tänker att du kan göra, Ute så kan man faktiskt köra in vagnen i en buske eller träd. låt liten känna på grenarna. När man bär, pröva att sätta ner, titta på en sten, rulla ner för liten liten lövhög. Gå nära saker. Här hemma är det kul att jaga syster. Mamma eller pappa får så klart hålla liten... Leka kurragömme...
Jag kommer ihåg perioderna innan det är på gång med att lära sig krypa/ålaoch nu gå. Att liten blir frustrerad. Om man vill uppmuntra att vara på mage så är mitt råd. Byt byt byt. Byt plats. En liten stund här och så vips, innan det blir ledset en liten stund där...
Har ni någon ensamlek på programmet?
Svammel svammel... Hoppas du fick ut något i alla fal
Stor kram
Mamma till:
L- 2008-07-30 kurad
En ängel som vände om-10
O- 2011-02-18 SM från start
N- 2012-11-06 SM från start
A- 2018-03-21 SM från start
Tack videunge! Det var ett väldigt fint svar. I dag har jag flyttat runt lillen och du har helt rätt, då kan man helt plötsligt orka magläget bra mycket längre tid.
Jag funderade vidare efter jag läst ditt svar igår och skäms lite för att jag jämför som jag gör. Storasyster har liksom fått sätta normen för hur barn i vår familj är, och det är verkligen inte rättvist, varken mot henne eller honom. Och hade jag fått en kopia av storasyster så hade jag ju nu inte haft världens gosigaste lillebror som ligger stilla(!) bredvid mig i sängen och ser förälskad ut och berättar långa livsviktiga sagor.
Så, istället: VILKEN TUR att jag fått två helt olika små troll. Med lillen får jag ju en massa goa bitar av kakan som syster inte bjudit på, och vice versa.
Men hur mår han då, lillkillen:
Jodå, han mår toppen. Förutom ett par dagars feber i samband med vaccination. Förkyld och snorig har han ju varit sen han föddes, mer eller mindre, men täpp näsa och feber räcker inte för att bryta den underbara sömnen.
Ett par kvällar har vi lagt honom 15-20 min tidigare (pga av bortfallen em lur vid bilresa) och på den tiden har han hunnit somna så djupt att han inte märker när vi går in och lägger storasyster. Härligt.
På morgon vaknar syrran alltid först. Jag misstänker att hon i bland vaknar en stund innan hon ger sig till känna, och jag inbillar mig att denna morgontystnad är av hänsyn till lillebror som alltid behöver väckas.
Schemat ser ut så här:
7.30 morgon och amning
9.30 sova 45 min
11.00 amning följt av 1,5 dl mos + fruktpure
12.30 sova 2h
14.30 amning
15.30 fruktpure (tillsammans med systers mellanmål)
17.30 sova 20-45 min
18.00 amning följt av gröt 1,5dl pulver+ev frukt
19.00 (Här är det tänkt välling eller vad som helst som går i. just nu inget, han verkar proppmätt)
19.30 godnatt
Schemat fungerar klockrent men det har också funkat att skjuta på tiderna 30 min de dagar vi är på öppna förskolan på fm. Han är inte så känslig helt enkelt.
Pågående fundering har jag dock. En har jag redan luftat i föregående inlägg och de andra rör sovplats dagtid och matningsteknik. Nu sover han i vagn utomhus alla lurar. På fm sover han nästan alltid i syskonvagnens liggdel som är pytteliten. Då ligger han halvt på sidan som är det enda sättet han får plats på. Han sover som en gris och behöver nästan alltid väckas. Långluren får han i gammal stor vagn på altanen under tak. Han får plats än så länge, men det börjar bli trångt. tycker jag i alla fall, lillen verkar trivas i sin lilla låda. Em luren får han på altanen i stora vagnen men på rygg eller i syskonvagnen.
Jag har nämligen ett mission, att killen ska kunna sova i vagn tills han inte behöver sova mer på dagen. Annie har nämligen inte kunnat sova vettigt i vagn sen hon var 5 månader och nu är det inte lönt att försöka. I somras var vi tvungna några gånger och då tog det minst 45 min att få henne att sova och då vaknade hon alltid efter 20-30 min.
Det har varit helt ok att alltid bryta dagen och åka hem för vilan. När jag var gravid behövde jag den vilan lika mycket som hon. Så länge A behöver sin vila kommer vi fortsätta åka hem, men snart kommer hon väl inte sova längre och då vore det så härligt att slippa att alltid stressa hem om man är på utflykt.
(Det här blir tydligen ett långt inlägg...)
Hur sjutton ska jag göra? Aldrig erbjuda honom att sova i säng på dagarna? Men hur gör jag då när han verkligen inte får plats i liggdelen längre? Ligga på mage i nedfälld sittdel? Envist fortsätta vänja honom vid ryggläge, och då snart även under långluren?
Och så maten då. Jag får i honom massor med mat och han sover ju som en gris, så mätt lär han vara. Men det är inte helt lätt att få i maten. Han gapar helt enkelt inte, inte ens när han samarbetsvilligt lutar sig mot skeden. Jag får helt enkelt öppna munnen med skeden och trycka ner tungan för att inte skeden ska åka ut. När maten väl är inne, åker den ut de första skedarna. Sen stannar den i munnen och jag kan mata på ganska fort. Vi har ju gett riktigt käk i över en månad nu, och jag trodde han skulle greppat tekniken vid detta laget. Är det bara att fortsätta "trycka in" maten, eller finns det några trix för att han ska lära sig att öppna munnen och hålla undan tungan?
Oj, vad långt det blev. Jag som skulle passa på och sova en stund medan kidsen sover. hej svej!
Annie 20091023
Martin 20110705 (v39+0)
Lilla A 20131006
Det är underbart de dagar man känner sig cooool! 
efter att ha hört hur jobbigt det är hos vissa. Att såna här väldigt små människor stökar lite fattar jag också, men vilka problem de hade med sina större barn 
STOLT blev jag då över mitt eget arbete här hemma. 
runt huset och sprang istället direkt in till sovrummet efter att ha försäkrat sig om att lillen var med. 
Finns det något smart sätt att hjälpa honom att inte hamna under täcket?
Jag funderade då som du på hur jag skulle försöka undvika att det händer igen.