
Tålamod Det är alldeles för mycket trafik

och mer och mer blir det, som synes.
Nattningen ska fortfarande bara ta två minuter (själva läggandet, alltså; utanför rummet dessförinnan kan man ju ha hur kul som helst hur länge som helst). Vänder sig lilla älsklingen gör man som vanligt: ingriper bara om det utbryter verklig, stor förtvivlan. INTE annars. Då är det bara en lugn, hurtig, glad, vänlig men bestämd (etc; vad som passar) ramsa x 4 som gäller, hög och betryggande, utanför dörren och på väg bort. Ljud i huset, gärna hög musik.
Lilla barnet har nu två val. Antingen kämpar hon sig verkligen över tillbaks på mage. Och kan hon inte det i dag, så kan hon det i morgon. Om hon blir "tvungen", dvs ingen annan gör det åt henne.
Eller också somnar hon där hon ligger, på rygg och intrasslad eller avsparkad eller vad det nu är. Då går mamma eller pappa in efter tio minuter - inte tjugo - och lyfter/vänder rätt med snabba handgrepp utan att säga någonting och lägger över henne (Obs! Svalt, för att inte säga kallt, i rummet motverkar värsta gymnastiken.) Det märker hon inte. Men sover bättre vidare
