Min son har världens separationsångest på dagarna, trots att jag sedan födseln försökt vänja honom vid olika människor och känna sig trygg hos andra. Är verkligen inte överbeskyddande (fast kanske mot vargarna på natten?!). Men sedan ca 3 veckor tillbaka har han blivit jätteledsen så fort jag går ur synhåll. Det är sen dess han har haft svårt att somna också (vaknat flera gånger per natt har han alltid gjort). Innan har han varit ganska lätt att få somna om, trots att han vaknat flera gånger/natt.
Jag vet att det just nu under hans 8-månaders ångest är superbra att börja kuren så att han äntligen ska få börja sova
Nu till det jag hade att säga egentligen. Så fort jag la ned honom i sängen efter go´nattskrattet så började han skrika igen. Buffade 1x4, la på täcket och ramsade på väg ut. Han skrek exakt lika mycket som första, andra och tredje kurnatten. Påminde 1x4 vid dörren utan svar. Tänkte fortfarande på att jag minsann inte ska in, så jag gick till köket och började diska i stället. Hörde hans skrik hela tiden, så jag gick till dörren och påminde. Nu vet jag ju att man inte ska slösa med verktygen heller så det fick bli 1x4. Ingen reaktion, skriket fortsatte. Påminde 1x4 igen med ännu-mera-världens-magkänsla, men fick ingen reaktion. Så jag gjorde det, jag gick in...
Varför är jag så himla blödig, det är liksom inte min stil? 8) Eftersom jag aldrig har hört vår lille krabat skrika/gråta speciellt mycket då jag snabbt har funnits på plats med tutte (förut) eller famnen (nu), så har jag lite svårt att avgöra vad han menar med sitt gråt/skrik.
Kan någon hjälpa mig med att förklara när man vet att man ska gå in för att köra beskedet? Det är ju 4:e natten, så det borde ju inte ske...
Tack på förhand. Sitter klistrad vid datorn för att skingra tankarna från sovrummet.
/Lotta
