Isabellas mamma skrev:lite retfullt var att det gick bättre med sovningen när farbror la henne än vad det gör hemma :^o --- Jag tror att hon behövde en paus från oss föräldrar

Ack ja

Ty föräldrar har (förståeligen) en benägenhet att omge sig med egna orosvargar

Vilket ju är det sista lilla barnet behöver ovanpå sina egna, om man säger. Det var vargen vi skulle hålla stången, vargen med hela sitt följe, BORTA från barnet
Och det är därför jag manar till saklighet. Samma saklighet man förhoppningsvis anlägger när man matar små barn

Om det hjälper att tänka på

Ni överlämnar barnet åt sömnen. Tänk så. Och sömnen är hennes egen. Lika lite som ni kan äta åt henne kan ni sova åt henne. Ni kan bara ge henne de bästa förutsättningar att äta respektive sova, och det är inte så bara =D>
Isabellas mamma skrev:Det svåra är "Skrattet till gonattet" tycker vi eftersom hon fattar att det är dags att sova så fort vi går in i sovrummet på kvällen. Vi skojar så mycket vi kan men hon är aldrig glad när vi sätter henne i spjälsängen...
Skrattet-till-go'nattet odlar ni lämpligen utanför sovrummet

När ni sedan lägger barnet är det bara att lägga - kanske segla flygplan

-släcka och GÅ, direkt, med ramsan glad och trevlig och hög nog, nästan hurtig, utanför sovrummet, den också.
Förmodligen gör ni det klassiska lilla "misstaget" att dröja kvar över sängen, och/eller i rummet alls, därför att ni så hemskt gärna önskar bekräftelse från henne på att allt är bra, att hon är glad och tänker sova så gott nu genast och helst redan har somnat, med ett lyckligt leende på läpparna... Där har vi alltså lilla överkoncentrationen (=orosvargarna) igen
Så skrota otåligheten

Det här kommer att gå förbi och hon kommer att dyrka både säng och sömn. Men packa er UT - ni stör
Vilket alltså inte betyder att ni ens får drömma om att ge upp skrattet-till-go'nattet [-X
O:)
