Ledsen inatt

Frågor och svar för dig som tänkt genomföra eller genomför kuren.
Skriv svar
Lisa S
Inlägg: 61
Blev medlem: tor 28 jul 2005, 17:46

Ledsen inatt

Inlägg av Lisa S »

Jag har inte kurat min lilla Emma, hon har varit barnaboks- och sova hela nattenbebis från början... Mina bekymmer kan säkert tyckas som lyxbesvär för en mamma som får vakna en gång i timmen, men för mig var natten en katastrof och jag är desperat efter hjälp och råd just nu. :cry: Så tacksam för de som orkar läsa även om det blir långt! (Jag skrev inatt.)

I samband med en förkylning började Emma få svårt att somna om själv efter att ha vaknat av en av alla drömmar hon verkar ha nuförtiden. Helt nyligen blev hon åtta månader, med allt vad det innebär. När jag skriver detta sitter hennes pappa med henne (bredvid sängen), nu verkar hon äntligen befriad från sin ångest för den här gången. [-o<

Det är tredje gången det händer, med en natt emellan (tar hon igen sig?). Jag började inatt; när hon vaknade upp väntade jag först för att se om hon skulle klara krisen själv. Min erfarenhet är att så fort jag blandar mig i (med ramsa eller solfjäder) blir vad det än må vara för liten kris en jättestor kris. Alltså väntar jag till det redan är det.. 8-[

Hon lugnar sig alltså inte, så jag går in för att solfjädra (Jag har aldrig fått ramsan att ta - jag har övat och övat men det funkar aldrig när det är kris.) Då blir hon verkligt vansinnig. Till slut buffar jag men i det här läget hjälper ingenting, hon är förtvivlad, otröstlig. Jag buffar målmedvetet och fast. När hon lugnar sig något (hämtar sig, hulkar), gör jag solfjädern igen. Då jagar hon snabbt upp sig till gränslös förtvivlan. Nu skriker hon så att jag tror att hon ska svimma. :oops:

Jag släpper naturligtvis in vargen, jag förstår det. Under 20 minuter av hennes desperata frågor - som jag inte kan ge svar på!! - slits jag mellan ilska, ledsenhet, maktlöshet, desperation, stress, ångest. Jag får framför allt dåligt samvete, jag vet att jag gör henne en björntjänst när jag till slut sitter och stryker henne över ryggen och håret och talar med henne, försöker överrösta skriket och få henne att lugna sig. Hon är bara lugn en kort stund innan hon har hittat nya krafter och skräms igen. :cry:

Till slut får jag ge upp, jag stänger om hennes illvrål och låter orolig pappa ta över. Han bryter lugnt mot alla regler (utom att ta upp henne, det har vi aldrig gjort annat än för att rensa näsan vid något enstaka tillfälle); buffar mjukt, stryker henne över ryggen, pratar lugnt och så vidare. :? . Till slut är hon lugn. Nu har han kommit tillbaka, och hon ligger ensam där inne och hulkar men är lugn och kommer att somna själv. Det tog som för mig att skriva detta, ca 10 minuter.

Varför kan inte jag hjälpa henne? Hur ska jag kunna ha en "attityd av självklarhet" när jag inte vet vad jag ska göra - eller när det jag gör inte får den effekt det fått förut :?:

Hon somnar själv och glad på kvällen. Jag väcker henne efter 12 timmar, då är hon glad. Dagarna är jättebra. Hon äter bra och är en solstråle mot mig och alla. Jag vet inte vad jag ska göra när hon vaknar på nätterna, men jag vet att om jag fortsätter såhär så blir det fel ändå; får jag henne att somna kommer hon säkert snart vänja sig vid att hon kan "ropa in mig". De allra flesta gånger går vi dock inte in, två gånger till vaknade hon under natten och var högljutt ledsen men klarade krisen själv på kort tid. Jag är rädd att gå in och göra det värre.

Tack snälla snälla på förhand om det finns NÅGON som kan förbarma sig och skriva om sina erfarheter.

Förstagångsmamma med stor tilltro till Anna och er forumister.
Lisa
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

:D Det är så sorgligt när man inte kan lugna och inte vet vad man ska göra, och även om det alltid kan vara värre, bevars, räcker otröstlig gråt i 20 minuter alldeles utmärkt för att man själv ska bli ifrån sig.

Du vet ju om att åttamånadersångesten kan ställa till det och det kommer som en chock för många, särskilt när lilla älsklingen alltid förut sovit som en dröm. Men det är dessvärre vad som nästan som regel händer: sömnen krånglar, inte alltid och inte hur länge som helst men ofta nog.

Nu är ju grundregeln att PÅ NATTEN HÄNDER INGENTING, och det kan vara därför som inte du, men däremot pappa, lyckas lugna henne någorlunda. Lilla sovaren Emma "vet" sedan länge att man sover på nätterna, men något väcker henne och detta något gör henne olycklig, för hon VILL sova men kan inte. När du då går in och gör saker, pratar och rör (med rörelser, buffar/stryker rygg och huvud), blir budskapet inte det hon vill ha. Du som är hemma på dagarna (?) står för händelserna hela tiden! Medan pappa kanske mera "hör" till kväll och läggning.

Det ni sysslar med nu är tröst och det kan man göra, eftersom hon inte är så glad precis, men risken är som du redan förstår att tröstandet blir till en bekräftelse på att saker och ting är så otäcka som de är, vad det nu är. Och det lugnar henne inte. Hon behöver ett helt annat besked, nämligen att allting är i sin ordning, även om hon där och då inte alls tycker eller tror det. Att lugna är att betrygga, inte bekräfta "faran", vargen (som ju strängt taget inte finns).

Därför tjatar jag om ramsan. OM att försöka gå in så absolut lite som möjlit och helst inte alls. Och om och när ni ändå gör det, att göra det ni gör statiskt och tyst - dvs verkligen framhära med solfjädern, även om hon först spjärnar emot och även skriker, tills hon verkligen lyssnar på budskapet som är att man ligger ner, still, slappnar av i hela lilla kroppen och lugnar ner sig. För det är bara så man kan somna.

Ge ramsan direkt du hör henne. Öva, öva, du KAN! Alla kan! Vänta sedan. Känns ett inbgripande absolut oundvikligt nödvändigt, se ovan och gör precis så. Se till att det är mörkt och svalt i rummet, hon ska helst inte kunna se någonting alls!

Alternativet är att du ger företaget förlorat i så måtto att du inser att du ger henne fel associationer, nämligen att PÅ NATTEN HÄNDER EN MASSA om mamma ska ta hand om saker och ting :roll: och att då pappa följer ovanstående lilla recept. Även om han gillar att bryta mot reglerna (men dock inte tar upp henne - tack för det, för då vore förvirringen total :shock: ) kanske han kan förmås ge min lilla bruksnavisning åtminstone tre nätter, innan han utvärderar.

Förtvivla inte, lilla mamma. Ni är ändå två. Du måste inte klara allt :wink: Och åttamånadersångesten går förbi. Om en månad är lilla Emma en säker sovare igen, och skulle hon mot förmodan inte vara det, eftersom ni möjligen ordnat med alltför mycken underhållning :shock: , så kan man ganska enkelt få henne på spåret med en liten minikur då.

Be pappa läsa på om ramsan i Verktyglådan :idea:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Lisa S
Inlägg: 61
Blev medlem: tor 28 jul 2005, 17:46

Inlägg av Lisa S »

Tack snälla för dina fina, tänkvärda ord!

Det känns som att jag gör precis som du säger (har attityden av självklarhet, känner mig säker på min sak - att hon bara precis ska sova och inget annat, är tydlig och lugn i mina budskap) i början, men inte sen. Inte när hon inte reagerar som hon gjort förut, då hon tagit till sig av mitt lugn (innan hon vaknat till ordentligt). Sen går det utför med attityden, och det gör det snabbt! Jag blir arg och osäker och ledsen och förvirrad. I nämnd ordning. Inte är hon hjälpt av det heller, det förstår jag, men det GÅR inte att stoppa den utvecklingen. Det som möjligen går är att träna så att hon inte märker det, och det ska jag göra!

När jag ger henne ramsan, gjorde det idag på långa luren när det var lite ledset, hur länge kan jag göra det i stöten så att säga, utan att den tar? Den tar inte! Jag har övat och övat "hemma" (utan henne), men det är svårt att veta om man gör rätt innan man provat på henne. Hon bryr sig inte det minsta om den verkar det som, hon fortsätter fråga. Mer kanske. Kan det vara åttamånadersångesten som spökar även här, ska jag bara fortsätta som jag gör och vara förvissad om att den visst lämnar tryggt besked men inte tillräckligt just nu?

Tack för dina svar, för din tid!
Lisa
Emmy
Inlägg: 66
Blev medlem: sön 17 jul 2005, 14:57

Inlägg av Emmy »

Vi har det precis som ni just nu :cry:. Sonen som sovit gott om nätterna, vaknar nu och är otröstlig. Det börjar alltid med att han skriker i sömnen ett par gånger, men vaknar tillslut. Först går det lugna honom, men sen bara stegras hans skrik. Han verkar bli mer arg av både ramsa och buffning... Det tar ca 1 h varje gång innan han sover igen. Vi har tolkat det som 8 månaders ångest och hoppas på bättre tider 8-[ [-o<.
Stolt mamma till Lowe 050311 och Milia 080814.
Emmy
Inlägg: 66
Blev medlem: sön 17 jul 2005, 14:57

Inlägg av Emmy »

Hur har det gått för er :?: :!:
Vi följde AWs råd ni fick. Först laddade vi bössan och sköt vargar :wink: :D , sen uthärdade vi solfjädern under gallskrik. Första natten tog det 15 min, andra ca 10 min och sen 3 min och sen... total tystnad - hela nätterna :!: :shock: . Nu somnar killen på ramsan och sover som en prins igen.
Hoppas allt gått bra för er också. Och en stor kram från 2 glada föräldrar till dig Anna och en blöt puss från prinsen! :heart:
Stolt mamma till Lowe 050311 och Milia 080814.
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

:D Tack tack, kära Emmy :D och blöt puss tillbaka på lille prinsen :lol:

Så hur verkar det nu, Lisa S :?:

Absolut ska du bara framhärda i ditt ramsande. Den kanske inte tar så du tycker det, men tro mig, till sist landar den i barnets lugn :P
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Skriv svar

Återgå till "Forum om kurbarn mellan 4 och 12 månader"