Så tacksam för de som orkar läsa även om det blir långt! (Jag skrev inatt.)I samband med en förkylning började Emma få svårt att somna om själv efter att ha vaknat av en av alla drömmar hon verkar ha nuförtiden. Helt nyligen blev hon åtta månader, med allt vad det innebär. När jag skriver detta sitter hennes pappa med henne (bredvid sängen), nu verkar hon äntligen befriad från sin ångest för den här gången. [-o<
Det är tredje gången det händer, med en natt emellan (tar hon igen sig?). Jag började inatt; när hon vaknade upp väntade jag först för att se om hon skulle klara krisen själv. Min erfarenhet är att så fort jag blandar mig i (med ramsa eller solfjäder) blir vad det än må vara för liten kris en jättestor kris. Alltså väntar jag till det redan är det.. 8-[
Hon lugnar sig alltså inte, så jag går in för att solfjädra (Jag har aldrig fått ramsan att ta - jag har övat och övat men det funkar aldrig när det är kris.) Då blir hon verkligt vansinnig. Till slut buffar jag men i det här läget hjälper ingenting, hon är förtvivlad, otröstlig. Jag buffar målmedvetet och fast. När hon lugnar sig något (hämtar sig, hulkar), gör jag solfjädern igen. Då jagar hon snabbt upp sig till gränslös förtvivlan. Nu skriker hon så att jag tror att hon ska svimma.
Jag släpper naturligtvis in vargen, jag förstår det. Under 20 minuter av hennes desperata frågor - som jag inte kan ge svar på!! - slits jag mellan ilska, ledsenhet, maktlöshet, desperation, stress, ångest. Jag får framför allt dåligt samvete, jag vet att jag gör henne en björntjänst när jag till slut sitter och stryker henne över ryggen och håret och talar med henne, försöker överrösta skriket och få henne att lugna sig. Hon är bara lugn en kort stund innan hon har hittat nya krafter och skräms igen.
Till slut får jag ge upp, jag stänger om hennes illvrål och låter orolig pappa ta över. Han bryter lugnt mot alla regler (utom att ta upp henne, det har vi aldrig gjort annat än för att rensa näsan vid något enstaka tillfälle); buffar mjukt, stryker henne över ryggen, pratar lugnt och så vidare.
. Till slut är hon lugn. Nu har han kommit tillbaka, och hon ligger ensam där inne och hulkar men är lugn och kommer att somna själv. Det tog som för mig att skriva detta, ca 10 minuter.Varför kan inte jag hjälpa henne? Hur ska jag kunna ha en "attityd av självklarhet" när jag inte vet vad jag ska göra - eller när det jag gör inte får den effekt det fått förut
Hon somnar själv och glad på kvällen. Jag väcker henne efter 12 timmar, då är hon glad. Dagarna är jättebra. Hon äter bra och är en solstråle mot mig och alla. Jag vet inte vad jag ska göra när hon vaknar på nätterna, men jag vet att om jag fortsätter såhär så blir det fel ändå; får jag henne att somna kommer hon säkert snart vänja sig vid att hon kan "ropa in mig". De allra flesta gånger går vi dock inte in, två gånger till vaknade hon under natten och var högljutt ledsen men klarade krisen själv på kort tid. Jag är rädd att gå in och göra det värre.
Tack snälla snälla på förhand om det finns NÅGON som kan förbarma sig och skriva om sina erfarheter.
Förstagångsmamma med stor tilltro till Anna och er forumister.
Det är så sorgligt när man inte kan lugna och inte vet vad man ska göra, och även om det alltid kan vara värre, bevars, räcker otröstlig gråt i 20 minuter alldeles utmärkt för att man själv ska bli ifrån sig.
och att då pappa följer ovanstående lilla recept. Även om han gillar att bryta mot reglerna (men dock inte tar upp henne - tack för det, för då vore förvirringen total 
) kanske han kan förmås ge min lilla bruksnavisning åtminstone tre nätter, innan han utvärderar.
Och åttamånadersångesten går förbi. Om en månad är lilla Emma en säker sovare igen, och skulle hon mot förmodan inte vara det, eftersom ni möjligen ordnat med alltför mycken underhållning 
