
Kära nån då

Vilket elände

Hålla för mun på dig när du försöker skratta... Då har man problem, om man säger
Förstår att du blir putt.
Den lite löjliga sanningen är att han inte känner sig med på noterna. På karlars (ursäkta) och svenskars överlag (ursäkta ännu mer) vis känner han sig KRÄNKT, när han inte hänger med, eftersom hans humör inte behagar vara så ljust för stunden, Gud vet varför (och Han talar inte om det, precis).
Man kan inte göra mycket mer än du gör. Möjligen gödsla med mera tålamod
Vänta ut honom, för han är inte människa om han inte till slut drar på mun. Spela teater, du och din sambo. Skratta med och åt varandra och tramsa ihjäl er, i cirkus tio minuter. Passar det inte gossen så märker ni det inte, för ni har så vansinnigt roligt själva. Titta inte på honom och envisas inte med att försöka dra med honom i skrattet, men se till ordentligt att han både hör och ser. Uppför en verklig show, helt koncentrerade på varandra med grimaser och vrål, kastruller på huvudet, snubbel i dörrar, flabb och trams och dans och tjosan hejsan något alldeles kolossalt =D> Låt honom inte komma åt er med sina sura miner och protester, bara tramsa på och ha vansinnigt roligt med varandra. Det handlar om att bryta ett mönster, så ni behöver ju inte hålla på så i evigheten... Ge det kanske tre kvällar
Och så mitt i alltihop kommer ni liksom ihåg honom, tittar på klockan och lägger honom bara, ramsar och går ut och FORTSÄTTER flabba och tramsa, några minuter till.
Så kan han ligga där och undra vad han gick miste om, för det gjorde han ju. Och sakteliga tar nyfikenheten över. Nästa gång tänker han sig för, tro mig. Alla barn vill VARA MED.
Och man får ju vara glad att små barn är så lättlurade som de är
O:)
