Ååå Hege! Blir tårögd här! Så självklart det du skriver, men ändå har jag inte kunnat tänka det själv! TACK.
Har alltid älskat matte, har betytt mycket men kan inte precisera hur. Minns mellanstadiet med en BRA lärare, en lektion i veckan fick man själv välja ämne, jag valde matte-problemlösning - efter 1-1½år var det vissa uppgifter som inte var lösta, läraren visade då hur man räknar med X - det är ett ögonblick jag alltid kommer minnas - det öppnade en ny värld (jag gissar att jag då fick glimten av vad jag idag kan ge min son vad det gäller matte-aha-upplevelser). I högstadiet var det så schysst att det fanns en avancerad mattegrupp, i princip läste vi in det mesta av gymnasiematten. I gymnasiet använde jag matten som avkoppling/meditation innan jag tog tag i andra läxor. Jag vet ju att det kan bli bra i skolan med. Vi (lillkillens mamma och pappa) är båda civilingenjörer så jag tror (med dit förtydligande ovan, Hege) att vi kan hjälpa lillkillen under skolåren.
Filosoferar nu fritt om mängdlära...när jag var liten spelade vi mycket kort, ofta poker. 1-10 "ser" jag alltid i mängd - som prickarna på kortlekens kort - när jag räknar något...en liiiiten glimt av känslan för mängd, liiiten men skön.
Doman skriver om att man nu klassiskt lär sig siffror, men har glömt bort mängden "bakom". På universitetet hade vi en doktorand som lärare i algebra som VÄGRADE visa exempel med siffror - vi fick bara använda bokstäver att räkna med, alltså YTTERLIGGARE ett steg längre bort från den sanna mängden. Minns att det var skrämmande, obekvämt och första gången jag saknade min känsla för matte.
Om någon orkat

läsa hit så puffar jag för mina funderingar:
-Lillkillen blir extra nöjd över vissa kort, betyder det att han nu kan dom och de är redo att bytas ut?
-Lillkillen undrar efter fem visade kort om det inte kommer något mer? Känns nästan liiiite kort medan jag var beredd på tvärtom, att vi skulle behöva gå ner på kanske tre kort/session. Anpassa på något sätt?