Med Barnaboken brevid kudden: Ett familjedrama i många akter

[TorpSara]

Såpa räcker långt även i badrumet. Och det tål de, i allafall lite grann. Så speciellt mycket går det ändå sällan i...

[Ewa]

Kan man integrera barnen i badrumsstädningen på nåt listigt sätt? Har lite svårt att tänka ut hur man ska komma runt kemikalierna man använder i badrummet.

Jodå, det kan man. Här hemma kör vi miljövänligt (och billigt) städmedel, hemmagjort på diskmedel, pressad citron och vatten. Båda har varsin tvättsvamp och trasa som de gnor med. Både diskmedel och såpa är ju milt för små barnhänder. Så även om man inte blandar eget kan ju de små ha egen flaska med rengöringsmedel, om man själv vill spraya med starkare kemikalier.

[Ewa]

Och där var vi ute samtidigt, och på samma tema

[chokladkaninen]

Hej igen!

Nu var det ett tag sedan jag skrev något sist, men det beror snarare på tidsbrist än på brist på saker att skriva om... I princip varje dag formulerar jag i huvudet inlägg som jag sedan inte hinner skriva ned om

Vår hantering av Storasysters trots

Storasyster är känslig med drag av trixare. Det är tydligt nu när vi har ett par månaders trotsålder i bagaget. Det mönster jag tycker mig skönja är att hon vill ha tydliga besked. T ex vaknade hon några nätter i rad av mardrömmar och ville ha lampan tänd. Första gången "gick vi på det", dvs vi lät henne ha lampan tänd - vilket ju sedan förstås fick Bebbo att vargtimmestrassla... och Storasyster själv att vakna på samma sätt de följande nätterna. Vilket hon dock slutade med när jag enl principen Barn frågar i påståendets form sa ifrån att på natten ÄR det mörkt, vi håller vakt och På natten sover man.

Vi har också lite påklädningstrubbel. Hon kan - tror jag - i teorin klä på sig själv, men är väldigt motvillig i praktiken. I stället vill hon bli påklädd (samt helst pila iväg mellan varje plagg ). Jag har förstås läst om Ada i BB och försökt köra en liten "Adakur" men det har gått sådär - inte Adaidéns, eller för den delen Storasysters, fel, utan beror snarast på att jag själv inte lyckas hålla i Attityden. Lillebror är varm och redan påklädd och längtar iväg, och jag säger surt till Storasyster: Om du inte klär på dig KAN vi inte gå ut (Det brukar sluta med att hon blir rädd att inte få gå ut och står - hyfsat - stilla och låter sig kläs på, men till egna initiativ och ordentligt samarbete om påklädningen har vi forfarande långt att vandra.)

Genomgående är det här vårt största problem ligger, tror jag. Negativa förväntningar, irritation och grinighet. Det fina Att Visa Hur Man Gör har på något sätt blivit till hot, t ex: "Storasyster! Tänker du klappa fint, eller vill du gå och lägga dig!" Jag förstår ju själv att det här inte är bra och inte uppmuntrar henne att göra Som Man Ska - men jag vet inte riktigt hur vi ska ta oss ur det. Och allra mest händer det här förstås när Bebbo på något sätt är inblandad.

Storasyster vill inte riktigt bli visad Hur Man Gör längre - det är svårt att fånga henne och få henne att trösta Bebbo, och dessutom känns det fel för mig att koncentrera mig på att få fatt i Storasyster och ställa hennes misstag (i typfallet att hon har puttat Bebbo) till rätta istället för att trösta Bebbo.

På något plan tror jag samtidigt att det här är precis samma problem som att backa med en spädis - Storasyster kanske bara interagerar med Bebbo på barns vis (eller fredar sig när han drar henne i håret eller råkar vässa sina tänder ) men genom våra negativa förväntningar blir det en konflikt istället. ](*,)

Jag behöver helt enkelt några tips och förhållningsorder - hur skyddar jag Bebbo samtidigt som jag ger trots-Trixaren tydliga besked och uppmuntrar lek och samspel mellan mina barn?

/ 8-[ En Rätt Kass Mamma

[blomman]

Hej!

Lite snabbt svar:

Är Storasyster delaktig i Bebbos liv och skötsel?
Om inte, ge henne mer av det, tror jag. Ni "måste" gå på toaletten när han ska kläs på, och kan inte hitta hans vantar!
Allting är borta, overallen, skorna, mössan och ni behöver hjälp!
Dessutom måste Bebbos passas ibland, när ni MÅSTE hämta en grej i ett annat rum.
Känner man samhörighet och ansvar så blir det mindre fajt.
Prova under en dag, backa och låt henne få göra istället. Har funkat förr..

Påklädning, ett svettigt kapitel.
Är det inte bättre att klä på Bebbo sist då? Först Storasyster, sen Bebbo, sist du? Så slipper du svettas och bli sur.
Vi hade en kista i hallen , som vi efter nogsamt och samständigt funderande bestämde var till för att sitta på då man var färdigpåklädd.
Även här är det bra att bli klantig, dum och bortkommen. Man veeeet ju inte hur plagg ska sitta. Ska skorna sitta på händerna tro?
Dessutom kan man ju diskutera vad som kan tänkas finnas därute, när man nu kommer ut. För att öka motivationen!
Kanske hittar man en snigel? Kanske har det kommit snö? Kanske är en hund ute på promenad och har bajsat så ägaren måste ta upp det i en sån där svart påse och slänga i en soptunna. Och hur konstigt är inte DET?!

Och du, sluta benämna dig själv som en rätt kass mamma!
Det börjar i tanken, vetdu!
Min sambo var på retorikkurs och kursledaren var imponerande bra på att komma ihåg ALLAS namn! Så de frågade hur hon kunde vara så bra på det.

Hon berättade att förr var hon jättedålig på namn och sa det hela tiden.
"Jag kommer inte komma ihåg vad ni heter för jag är dålig på namn"
Men sen ändrade hon sig, och började bara säga:
"Jag är jättebra på namn"
Hon sa det hela tiden, till alla. Och plötsligt VAR hon bra på namn!
Självuppfyllande profetia!

Så varsågod och säg efter mig:
"Jag är en engagerad, positiv och BRA förälder"
(jag KAN flyga, jag är inte rädd )

Kram

[chokladkaninen]

Jag är en engagerad, positiv och BRA förälder! (Och dessutom påhittig, eftersom positiva affirmationer nu är grejen! )
Tack Blomman, det är jag förstås - och vill förstås vara, också. Jag ska absolut göra som du föreslår med påklädningen. Återkommer med rapport.

Med Storasysters integration i Bebbo-vården är det lite svårare, när han var mindre var det mycket "Se efter Bebbo medan jag hämtar..." och "Kan du gå och hämta... åt Bebbo" och "Kan du hjälpa Bebbo att..." men nu har Bebbo blivit så stor och kan så mycket själv. Jag får ta mig en funderare och se om jag inte helt enkelt kan uppdatera Storasysters Bebborelaterade uppgifter. Hon brukar alltid hämta hans stövlar och hjälpa till att putta vagnen, men jag antar att det ska vara mer specifikt. Ska genast gå och sprida ut hans kläder på olika ställen i lagom Storasysterhöjd så att vi kan leta efter dem imorgon.

Men faktum är att jag blev en bättre förälder idag bara av att få skriva inlägget ovan! Jag började liksom iaktta mig själv och reflektera över mina val och reaktioner. Fast det finns lite kvar att jobba med...

Typisk parkförmiddag i trotsåldern

I förmiddags hade Storasyster ett bryt i parken för att jag lyfte bort henne när hon puttade omkull Bebbo och lade sig på honom. Jag tvingade henne att klappa Bebbo istället och upplyste henne om att vi skulle bli tvungna att gå hem om hon inte kunde spela fotboll utan att välta honom. Inga mer incidenter inträffade - just då! - men det hängde i luften så jag försökte distrahera genom att föreslå gungning av Bebbo i stora ligg-gungan (Storasyster gillar inte att gunga i den så mycket). Storasyster rusar före oss bort till gungan och bryter ihop över att jag sätter Bebbo i den - jag lyfter upp Bebbo igen och låter henne gunga tom gunga nån minut. När jag tycker att det räcker säger jag käckt: Bra gungat! Nu får Bebbo åka med också! och sätter honom i gungan, varvid Storasyster bryter ihop fullständigt. Jag framhärdar med Bebbo i gungan och erbjuder Storasyster alternativen Hjälpa mig att gunga Bebbo eller Gå och gunga en tom, vanlig gunga på ställningen brevid. Storasyster krisar vidare. Och Bebbo tycker inte heller att det är så kul att sitta i en orörlig gunga med en illvrålande syster brevid...

Jag tröttnar på hela situationen och vet inte riktigt vad nästa steg ska bli, så till slut säger jag: Nä, om vi inte kan leka i parken så får vi väl gå hem då! Det var ändå dags att gå hem, men för Storasyster låter det ju som någonsorts straff eftersom jag har missbrukat att hota henne med det. Hon vrålar i ännu värre, men nu har jag fått nog så jag stegar resolut bort till vagnen och sätter Bebbo i den och börjar gå. Till min förvåning lugnar sig Storasyster nästan genast (jag hann i huvudet fundera på hur många meter jag skulle orka bära henne som en hösäck, eller om jag kunde få ned henne i vagnen på något sätt, och ifall Bebbo i så fall kanske skulle kunna stå på brädan, eller om jag skulle få bära honom då ...etc. ), kommer och håller mig i handen och förhör sig om hon kan få sitta i soffan och gråta lite när vi kommer hem. Ja, det går bra, säger jag. Du får ha Nallarna med dig i soffan också, om du vill. Detta är hon nöjd med, och är på gott humör när vi kommer hem (och sätter sig inte heller i soffan och gråter som planerat, utan hjälper till att skala morötter till lunchen istället.)

Är detta den berömda lättnaden? Och i så fall, över vad? Att jag fick nog, och faktiskt stod för att jag fick nog? Eller vad?

[chokladkaninen]

Hej igen!

Jag ville bara meddela att det går framåt här hemma! :thumbsup: Att ha Storasyster att leta reda på alla Bebbos kläder enl Blommans modell var ett helt hopplöst företag - det tog 35 min för oss att med gemensamma ansträngningar klä honom (och då var ändå Storasyster påklädd när vi började). Men, jag tror ändå att lektionen tog skruv som planerat för NÄR hon väl lyckades hitta något (gummistövlar, mycket snyggt utplacerade i lagom höjd i bokhyllan) blev hon JÄTTENÖJD, och så storjublade och high-fivade vi över att hon tagit reda på de borttappade stövlarna. Och sedan höll jag på och tramsade hur länge som helst och försökte trä raggsockarna över huvudet på stackars Bebbo och sätta stövlarna på händerna, så till slut blev hon verkligen TVUNGEN att visa hur stövlar och sockar skulle sitta. Vilken lättnad!

Och jag vet ju att allt med små barn tar 3 dagar, men vågar ändå bjuda på observationen att Storasysters trots de 2 senaste dagarna har varit bra mycket hanterligare, jag själv har haft lättare att förhålla mig sakligt och stå för min linje, och det har också tagits mera initiativ till omsorger om Bebbo. =D>

Vi jobbar vidare, och nästa steg på åtgärdsprogrammet blir:
ännu mer social delaktighet;
ännu mer "kan själv" för Storasyster - som t ex borde klara mer av sina pottbesök och påklädning själv; och
ännu mera Bebbo-omsorger.

PS. Vad kul det är med 1-åringar! Det hade jag alldeles glömt bort! Bebbo har nu förfinat sitt gående så mycket att han har kraft över att ägna åt annat - bland annat överraskade han mig med att plötsligt kunna äta med sked häromdagen, och han har plötsligt ro att sitta i knät och titta i en bok nån gång ibland. Det har ju inte hänt sedan han lärde sig krypa! 8)

[blomman]

Och jag vet ju att allt med små barn tar 3 dagar, men vågar ändå bjuda på observationen att Storasysters trots de 2 senaste dagarna har varit bra mycket hanterligare, jag själv har haft lättare att förhålla mig sakligt och stå för min linje, och det har också tagits mera initiativ till omsorger om Bebbo. =D>

Härligt att höra!
Kram

[chokladkaninen]

Ville bara berätta att jag tog till mig TorpSaras råd om toaborsten:

Och, man kan införskaffa en ny, obegagnad (5 spänn på ikea) som bara används till undersökning. Det funkar också, om den andra försvinner på Ewas vis ovan...

Bebbo spränger glatt runt i lägenheten och viftar med sin fina nya toaborste, eller så övar han koncentrerat på att sätta ned den i hållaren.

Hittills har har inte kommit på att han ska använda den till att städa toaletten med.... 8)

[chokladkaninen]

BANNE MIG!

...om inte min trots-trixare har gått och förvandlats till en 3-åring!

Med risk att ropa hej innan jag har kommit över bäcken, så verkar Storasyster plötsligt ha slutat trotsa. :-s Lika plötligt som hon började, bara! De senaste dagarna har det inte varit några bryt när jag har varit hemma, och Pappa Chokladkanin berättade att han visserligen fick ta till förvisning en gång för ett par dagar sedan, men att Storasyster då genast accepterade normen med upphöjt lugn och gjorde om förvisningen till en sängdumpning. 8)

Den dagliga påklädningshärdsmältan har varit mycket lätthanterligare, och om Bebbo någon gång ... eh, råkar ramla så har Storasyster raskt och ibland t o m på helt eget initiativ klappat om honom och tröstat. =D> Och så kan hon så mycket, helt plötsligt: mäta upp kaffe i kaffebryggaren, räkna till 5 (ibland till 7), känna igen några bokstäver, sånger, hälla upp vatten i folks glas, svara i telefon... :thumbsup: Det är ingen ände på kompetensen!

Efter att jag och maken häromkvällen konstaterat ovanstående och jämfört våra erfarenheter, tog jag fram BB och läste om 3-åringen (det har jag inte gjort innan för det har liksom inte ...ähum... känts aktuellt ) och ja: Allt stämmer. Kiss- och bajshumorn, skojfriskheten, behovet av att få vara ifred, den svulstiga kärleksfullheten. 8)

Det är nästan så att jag känner mig manad att utbrista: Va? Var det inte värre? Och förstås efterlysa era erfarenheter - hur skiljer sig trotsens andra halvlek från den första?

[Ewa]

Härligt, njut av pausen :thumbsup:

[chokladkaninen]

Ewa:

Nu har jag en Lillebrorsfråga också (ja, jag märker att han håller på med en smygande övergång från att vara Bebbo till att vara Lillebror - det hände Storasyster något sånt också i den åldern men då trodde jag att det berodde på att jag var gravid ). Har är 13 månader och helt förtjusande men

HJÄLP! HAN ÄR JU SÅ KLÄTTRIG!

Hur gör man? Jag vill inte begränsa hans rörelsefrihet men har svårt att räcka till hela tiden och överallt, och han ramlar och slår sig lite oftare än vad jag känner mig bekväm med. Storasyster var och är inte den klättriga typen och har inte visat särskilt många kamikazetendenser - men Lillebror, alltså... Kontentan är att jag inte är van vid klättriga barn.

Häromdagen var vi hemma hos en vän på fika, och Storasyster klättrade ivrigt upp på en stol vid bordet. Jag tänkte precis ta Lillebror i knät och sätta mig när jag märkte att han hade valt ut en egen stol som han gjorde sitt bästa för att klättra upp på. Så jag lyfte upp honom på stolen och höjde honom med en kudde, och så sken han som en sol och åt precis som Storasyster. Men... nu vill han ju sitta på vanlig stol hela tiden...

Han har också fått stå på stol vid diskbänken och slabba - så nu vill han göra det hela tiden... :^o Jag är förstås glad över hans entusiasm men han är ju inte så stadig och ibland MÅSTE man faktiskt laga mat. Jag blockerar honom med stolsryggar men har ändå hjärtat i halsgropen.

Och hur gör man med soffbord? Pallar? Toalettstolar? Bokhyllor? Jag är ett levande frågetecken Kanske är det enklast att bara madrassera hela ungen och skaffa en rejäl störtkruka och så låta honom hållas....?

[ElinN]

Kanske är det enklast att bara madrassera hela ungen och skaffa en rejäl störtkruka och så låta honom hållas....?

JA!

Skämt åsido, Lilla E har alltid fått hållas med sina projekt -under uppsikt (oftast O:) ). Släkten förfasades över att ungen fick krypa i trappan från det att hon själv ville det (minns inte NÄR det var ). Under en period fick man smyga efter i trappan (vi bor i tvåplans) HELA dagarna men vi hindrade henne inte och bättre trappkrypare stod snart inte att finna! Och när hon behärskade det övergick hon till nått annat projekt.

Vad det gäller klättrande så är hon kanske inte lika klättrig som Bebbo alias Lillebror, men klättrar gör hon. Sitter allra helst uppepå soffryggstödet och dinglar stolt med benen och vinkar frenetiskt och skriker paaaaaaaaaaaaaaaaaaaappppppppppppppppppppppaaaaaaaaaaaaaa, maaaaaaaaaaaaaaaaaaaammmmmmaaaaaaaaaaaaaaa!

Vi lärde henne redan när hon var liten pytte-ålis att BACKA ned från soffa/säng etc. Alltid backa, gå ned med fötterna först. Så det har hon full koll på, vilket är tryggt för oss när hon är i klättertagen! Hon är ganska fokuserad och kommer oftast ihåg, men det ska väl tilläggas att hon mer som regel än undantag har blåmärken och fläskläpp... Men hon lär sig massor hela tiden och hon älskar det.

[chokladkaninen]

ElinN: tack för pepp! Tänk att lilla E är en klättrare! Eftersom hon är en sån sömntuta så har jag alltid föreställt mig henne som en liten stillsam semla, som Storasyster här. Men det var visst inte hela sanningen....

Lillebror har - i princip - koll på att man ska backa ned från saker. Men ibland glömmer han och störtdyker istället. Och är man på plats och tar emot, vilket man ju ofta är, så går det ju bra. Och ibland går det bra även om man inte tar emot - han gör en mjuk kullerbytta på mattan och krälar vidare i tillvaron. Men ibland faller han ju fel, eller rättare sagt: ibland står det ett dumt bordsben ivägen, eller någon legobit har hamnat fel så att han får huvudet på den, eller TV-bänken har ett hörn precis där hans axel behövde komma förbi...

Men givetvis har du rätt - det handlar ju eg bara om att övervaka honom rejält under en begränsad period, sedan har han ju lärt sig hantera saken och ger sig på något nytt. Fast hans specialitet just nu är att kånka fram en mammutpall (de har såna i sitt rum ifall de vill sitta ned och arbeta där nån gång ibland) och ställa den i vardagsrummet. Så klättrar han upp på den och ställer sig på knä, och antingen klättrar han vidare till soffbordet därifrån (en gång missade han, det var INTE skoj ) eller så ställer han sig upp och står där och balanserar, utan att ha något att hålla sig i! Hittills har vi lyckats vara med så pass att det inte har hänt några olyckor, men jag antar att det bara är en tidsfråga. Å andra sidan övar han ju, så rätt vad det är är väl pallståendet en ren baggis!

Med dina ord ringande i minnet satt jag en lång lång lång stund nu ikväll på golvet framför microvågsugnen och lät Lillebror undersöka den. Väldigt skoj att öppna och stänga var den, och man kan ju vrida på ratten så blir det siffror i displayen (vilken crowd-pleaser! ), och jag visade flera gånger hur man trycker på stoppknappen (dock inte startknappen, det tycker jag sorterar under avdelningen "onödig kunskap" för en 1-åring! ). Tills han plötsligt bara ansåg den färdigundersökt och gick därifrån! Så rätt det står i BB - om man bara ger dem tid att undersöka, och har tålamod att visa, så ÄR de ju inte jobbiga i sin glädje och upptäckarlusta, utan BARA förtjusande!

Tänk om man bara var så smart/hade kraften att göra så jämt.... O:)

[Ewa]

Mer klättring åt folket Själv började jag gå vid 9 månader och kånkade med mig en korgstol vart jag gick. Och med den kunde man sedan i 1-årsåldern ta sig upp i allsköns attiraljer. Inklusive familjens bokhylla. Där jag parkerade mig på toppen med världens bästa utsikt. Till min ömma moders förfäran som kom störtande.

Mina ungar har gått i mina fotspår och varit riktigt klättriga de också. Och jag ser och jämför med kompisars ungar, som hindras eller som ojojoj:as och lyfts ner. De lär sig inte känna sina egna begränsningar. Vet inte vad som funkar och vad som inte gör det. Vilket mina gör. Har aldrig slagit sig. Ger sig ut på smått hisnande klättringsfärder, men backar när de känner att det inte går. Och jag märker att man kan lita på deras instinkter. Och har kunnat göra sedan de var rätt små. Så jag tror stenhårt på att visa HUR man gör. Och upptäcka tillsammans. Hur klättrar man NER nu då :-k Just det, backa ner, BRA idé! Och låta dem få öva och öva och öva. Precis som ni redan noterat. Sedan kan man ju hitta klättringsvänligare alternativ än andra. Och se till att intressera små klättrare för de alternativen. Men framför allt - låta få utlopp för sin iver