Med Barnaboken brevid kudden: Ett familjedrama i många akter

[Ewa]

:thumbsup:

[Fjällfolket]

Så underbart du skriver delikatesskanin!



Angående glasögon.

Jag har låtit dem hållas med klappa fiiiint och visa hur man gör. Så länge man sitter hos mig får man grejja med dem om man är försiktig. När man sen kan och vet får man ökat förtroende att låna ibland. Meja älskar att prova dem på, och om de halkar av hennes lila näsa (och de gör de ju) lägger hon dem under hakan och klämmer fast dem och travar iväg

:-({|=

/Fjällmor

[chokladkaninen]

Fjällmor: tack för tipset och komplimangen!

Ewa: Jag har haft skäl att testa blinda-hönan-grejen ett par gånger nu och det verkar funka. Hon sätter i alla fall tillbaka glasögonen och meddelar var hon är (eftersom jag ju inte ser henne ). I allmänhet tror jag - med ledning av dina tips - att det kanske inte är så mycket visa-leda-lära som saknas i mitt föräldraskap, utan snarare humor. Vilket i och för sig känns lite deppigt att inse. Snabbkurs, någon Hur får man humor? Jag tycker att jag har det i mitt vanliga liv, liksom, men kanske tar jag på något sätt mitt föräldraskap på för stort allvar, helt enkelt.

Snälla Storasyster

Eftersom jag har skrivit tidigare i lite halvhårt tonläge om min 2-åring som ibland "råkar" tackla lillebror, vill jag för rättvisans skull också berätta om hur fina snälla Storasyster lägger armarna runt Bebbo och drar ner honom i sitt knä. Och sedan killar hon honom på magen Han skrattar så att han skriker.

Det är rent förtjusande att se (och höra ) och ett embryo till många givande lekar dem emellan i framtiden. Tror jag.

[Piggelin]

Alltså, vaddå?! Skulle du sakna humor? Jag är ju här och smygläser av den enkla anledning att här vet jag att jag får skratta! Just keep on going!

/P

[chokladkaninen]

Piggelin: Åh, vad snällt! Jag jobbar på det där med humorn även i mitt föräldraskap. Häromdagen när Storasyster nöp mina glasögon demonstrerade jag hur illa jag såg genom att ta henne för ett äpple och försöka käka upp henne. Sedan var jag stolt över min kreativa rolighet... fast det hjälpte ju inte i sak, förstås; det var så skoj att bli uppäten att glasögonen genast blev ännu hetare villebråd.

För omväxlings skull tänkte jag skriva om Bebbo idag.

Bebbo = Gnällo

Min i vanliga fall käcka, nyfikna och muntra Bebbo är då och då en Gnällo istället. Har är nästan 9 mån nu, och har väl haft lite 8-månångest (fast betydligt mindre än vad Storasyster hade på sin tid) men jag tror inte att det har med det att göra. Gnällo är periodare, nämligen. Ibland är han långt borta, och sedan kommer han plötsligt fram och ställer till det i några dagar. Gnällo vill t ex inte leka själv på golvet. Men han vill inte heller sitta i knät och vara med mamma, eller mamma och Storasyster som läser bok. Hans uppmärksamhet kan då och då, en liten stund i taget, avledas - inte med leksaker och sånt trams, men kanske med kastruller, skor och den älskade dammsugaren. Eller sladdar, Gnällos (och Bebbos) favoritgrej nummer 1. Fast helst inte, tycker mamma.

I vilket fall blir Gnällo, till skillnad från Bebbo, väldigt arg, ledsen och besviken på dammsugaren, som ev kilar fast sig under en stol, på sladden som sitter fast nånstans, på bordet som flyttar lite på sig när man försöker resa sig mot det så att man halkar ned igen och på alla andra ting som trilskas. Bebbo tar oftast såna motgångar med jämnmod - kanske svär han lite men han är snart där och försöker igen - men Gnällo gråter och behöver tröstas och ger upp. tänker mamma då.

Det kan vara så enkelt som att han har tandvärk - men jag är rädd att det är kraftigare doningar inom sfären social delaktighet som ska till för att Gnällo ska hålla sig på mattan till förmån för trevlige Bebbo. Så, vad gör man? Han är bara intresserad av "vuxengrejer", han har inte tålamod att sitta stilla nån längre stund, står inte tillräckligt stadigt för att arbeta stående än, och är fullkomligt livsfarlig på högre höjder (synd, Storasyster var t ex en höjdare på att sitta i min säng och sortera tvätt i den åldern). Handen om handen vill han inte vara med om - och det gillade inte Storasyster heller så där gör jag kanske galet på något sätt? - och han förstår ännu inte instruktioner, ens icke-verbala, typ Kan du ge mig skeden?-framsträckta handen.

Jag ser - tror mig se 8) - hans behov av att tas i bruk men frånsett småsaker som att hålla nånting eller rätt konstlat ge nånting till Storasyster har jag svårt att hitta på lämpliga sysslor. Förslag och länkar?

[chokladkaninen]

Hej igen!

Nu har jag friskat upp minnet lite i Barnabokens halvårs- och krypbarnskapitel samt noga iakttagit mig själv i mitt samspel med Bebbo (inte med Gnällo, dock, för han har inte visat sig idag. ), så jag tror mig kunna precisera frågan lite bättre:

Det där med inte hindra har jag hygglig kläm på (och håller andra, t ex svärföräldrarna, i Herrans tukt och förmaning om så att de inte heller hindrar Bebbo ), och undanröja besvikelser klarar jag också i det stora hela. Att fungera som ett redskap - ja, det kan säkert bli bättre men när jag förstår att han vill något och vad det i så fall är så brukar jag raskt ge honom diskmaskinens bestickkorg, ta fram boken, lyfta ned skålen eller vad det nu kan gälla. Det är det där med att vara guide som skär sig! Hur gör man

En typisk situation:
Idag efter lunch höll Storasyster och jag på att sopa golvet i köket. Bebbo kommer och vill vara med och får låna sopborsten en stund. Vilken han sedan vägrar släppa ifrån sig. Alla försök att visa honom hur man handskas konstruktivt med den, eller på ett sätt som på lite sikt skulle kunna komma att kallas konstruktivt, avvisas med ilskna utbrott, utbrott av Ta inte min leksak-typen.

Försöker jag lägga handen om handen så släpper han och ilskar. Håller han kvar handen så blir han arg för att jag styr borsten. Vi hamnar alltså i fällan där han hindrar mig från att arbeta istället för att arbeta tillsammans med mig. Till slut ägnade jag och Storasyster oss åt att torka bord istället, och lät Bebbo och hans sopborste hållas. Men då deltar ju han ändå inte i arbetet (ens passivt) utan sitter och leker på golvet medan vi arbetar runt honom. Då blir väl det hela bortkastat, från hans synpunkt sett?

/Förvirrad anti-guide.

[Bluna]

Hej!

Angående sopborsten. Jag tycker att ni hanterade det bra med att torka bord istället. Då kan han "utforska" bäst han vill och kanske städa med den lite också, på sitt sätt. Och så kan ju ni sopa klart när han är klar med sitt. Jag ser det inte som att han gör annat än att jobba, han har mycket att upptäcka här i världen och ni visade ju var borsten var till för. När han visste det så ville han bara titta lite extra på den. Alltså, ni ger förutsättningar för att vara med och jobba, han bestämmer hur mycket (än så länge när han är så liten väl?)

Kram

[Ewa]

Kanske den här tråden ger en och annan

http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=14731

[chokladkaninen]

Hej igen!

Bluna: Ja, jovars, han är ju med på både det ena och det andra. Och det kanske är lite tidigt att tro att man ska kunna engagera honom mer än vi gjorde med sopborsten. Jag kämpar vidare, helt enkelt!

Eva: Tack för länken. Jag tycker att vi är ute titt som tätt (vilket Bebbo uppskattar), men det jag hängde upp mig på var att lära sig gå. Jag anar att det kan vara nåt sånt på gång. Krypa och ställa sig upp har han hållit på med länge nu, men han börjar släppa stödet när han står, och så vinglar han nån sekund innan han håller i sig igen eller sätter sig ned på rumpan. Så kanske...?

Annars måste jag - tyvärr - återkomma till ämnet

Storasysters Bebbo-hantering

Jag trådkapade lite i Annica72's tråd härintill och fick svar av självaste Anna W! Tyvärr ledde det bara till insikter om mina egna tillkortakommanden. Storasyster puttar och värre: slår! Bebbo nästan varje dag, och vi klarar inte att vara konsekventa med olyckshändelsetänket. Istället blir det: Nej men Storasyster! (*Mamma kommer ihåg sig*) ...kan du visa hur man klappar Bebbo fint? Ska jag visa dig hur man går runt Bebbo?

Och Pappa Chokladkanin är ännu mer inkonsekvent - han skäller, skuldbelägger och pratar sönder. Idag kom jag på honom med att säga: Vi älskar Storasyster, men inte när hon är dum mot Bebbo. What to do Han tycker inte att min metod funkar, jag anser att den inte funkar för att vi inte är konsekventa. Som det är nu känns det som att vi istället legitimerar hennes dåliga beteende - det blir inga konsekvenser och erbjuds eg inga riktigt bra alternativa utvägar heller; alltså man lär sig att man visst kan putta Bebbo, det är ett effektivt sätt att få (negativ) uppmärksamhet.

Sedan är det det här med humorn och uppfinningsrikedomen: alltså, sorry, alla som ev trodde att jag var en person med humor och fantasi! Jag kommer verkligen väldigt sällan på några kreativa alternativa utvägar för syster - att erbjuda Klappa fint som alternativ till allt devalverar liksom bara värdet av Klappa fint. Detta ger mig en grov prestationsångest som föstås inte gör någon gladare.

Jag försöker tänka på vad Malvamed3 skrev så klokt någonstans: Barnen och jag är varandras människor, inte varandras uppifter som ska uträttas så rätt och effektivt som möjligt. Men det är sjukt svårt!

I alla fall: alla ansatser till peppning mottages tacksamt! Så här kan vi ju inte ha det!

[annawahlgren]

Jag trådkapade lite i Annica72's tråd härintill och fick svar av självaste Anna W! Tyvärr ledde det bara till insikter om mina egna tillkortakommanden.

Usch, FELÅT Det var verkligen inte meningen Jag begrep inte att du redan begrep, om man säger 8)

Idag kom jag på honom med att säga: Vi älskar Storasyster, men inte när hon är dum mot Bebbo. What to do

Kan man tvångskommendera honom att läsa femte delen, Fostran, i BB Lura honom till det, med kvinnlig list om man säger? Han skulle säkert känna sig jättehemma från första raden Jag tror faktiskt det. Tills han lät sig smygforslas in i själva BB-filosofin där en grundpelare ju är att skilja på sak och person, alltså underkänna ett visst oaacceptabelt beetende, som ska korrigeras (via leda, lära, visa, hjälpa) men aldrig själva barnet, aldrig människan.

Jag försöker tänka på vad Malvamed3 skrev så klokt någonstans: Barnen och jag är varandras människor, inte varandras uppifter som ska uträttas så rätt och effektivt som möjligt.

Så sant. Begreppet uppfostran har verkligen förändrat innebörd på ett kolossalt otrevligt, prestationsinriktat sätt. Medan poängen ju är det ömsesidiga förtroendet Att man är varandras bästa vänner i världen.

[chokladkaninen]

Hej Anna!

Ja, jag ska försöka få honom att läsa Fostran. Kan säkert behöva repetera den delen själv också.

Vi pratade allvarligt om saken igårkväll och kom fram till en strategi som jag tyckte verkade vettig och i enlighet med de trådar jag har läst här: Ojdå-a och visa på alternativ två gånger, tredje gången förvisning. (I andra sammanhang gillar hon att man visar på alternativ och tar snabbt till sig dem, men det här har blivit en maktkampsfråga tror jag, mest för att vi reagerar så starkt.) Men, främst Pappa Chokladkanin behöver läsa på om förvisning och skuldbeläggande (hans föräldrar är experter på känslomässig utpressning, så han behöver liksom bli medveten om det och jobba medvetet med att ta sig ur det; där är vi inte riktigt än).

Idag verkar det ha varit stormigt och när jag kom hem sa han saker till Storasyster av typen: Vi pratade ju om att vi skulle - vad det nu var - men nu får vi göra det en annan dag, när du inte har varit dum mot Bebbo, istället. Är det OK? Jag tycker att det känns skuldbeläggande och fel, för förklarande och resonerande för en 2,5-åring, väl? Samt onödigt att ta upp det, bara för att göra henne ledsen, typ.

I alla fall, vi ska läsa på, och träna, och nästa vecka ska vi vara på semester allihop tillsammans så att vi är två om de situationer som uppkommer och kan öva lite gemensamt på att tackla dem.

[annawahlgren]

"Vi pratade ju om att vi skulle - vad det nu var - men nu får vi göra det en annan dag, när du inte har varit dum mot Bebbo, istället." Är det OK?

Nej, det är inte OK. Du har helt rätt i dina reflektioner och reaktioner. Det är sorgligt, fruktlöst och framför allt meningslöst att ens använda ord som VARIT DUM - vad i fridens dar betyder det, för en tvåochetthalvtåring Ungefär lika effektivt som en spann kallt vatten. En unge som lär sig (av kroppspråk, tonfall, "avvisandets politik" som jag kallar det dvs avståndstagande i blick och svada) ser till att huka och mentalt springa undan kallduschen i fortsättningen, och därmed kan man vinka goodbye till all välvilja och all god ansträngning, den man inte ger själv.

Små barn gör som vi lär dem.

Man kan också besinna det främsta budordet i all världens religioner:

Allt vad I viljen att människorna skola göra Eder, gören I ock dem.

[chokladkaninen]

Note to self: Pakta!

[annawahlgren]

:thumbsup:

[chokladkaninen]

Hej!

Ja, förlåt fåordigheten... jag var bara trött men hade lärt mig så mycket i alla trådar jag läste igår att jag var tvungen att skriva ned något nyckelord innan jag hoppade i säng för att vara säker på att komma ihåg det idag på morgonen.

Bland annat läste jag Lilliths fantastiskt starka tråd - om någon mer behöver inspiration så hittas den här: http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=8432

Sedan tar vi semester en dryg vecka och försöker tänka på att pakta, bryta vanmakt, delaktighet, teamkänsla och visa-leda-lära. Så utvärderar vi sedan.

PS På Späda och Små - där jag hänger mest - har favorittrådarna namn, typ: Lilliths tråd om vanmakt, flocktillhörighet och förståelse (fortfarande under rubriken Barn som bits och slåss). Skulle ni kunna tänka er att införa det Det blir liksom lättare att hålla reda på vilka trådar man har läst då, tänker jag.