
Det är nog inte så väldigt mycket mammighet som allmän osäkerhet; hela hennes inre värld har ställts på ända. Läs gärna i Barnaboken: "Åttamånadersångest. Född till ett jag" så förstår du hur hon känner sig och vad hon går igenom nu.
Allt kan man inte ta bort från henne så hon slipper det okända nya inom sig, men man kan hjälpa henne genom att ha så lugna rutiner som möjligt, inte visa minsta oro själv, hjälpa henne som du gjorde till den sömn hon behöver kanske mer än någonsin nu (så hon slipper våndas på nätterna åtminstone) och i övrigt varsamt skydda henne från det hon tycks frukta, i möjligaste mån.
Och, inte minst viktigt: se till att hon får sig åtminstone ett riktigt gott skratt varje dag, utöver skrattet-till-go'nattet
Och att hon är socialt delaktig och får känna att hon behövs, faktiskt, praktiskt och konkret. Med minsta lilla, men varje dag.