Min son på 3,5 år är ibland otroligt avståndstagande mot mig. Mitt problem är att jag inte vet hur jag skall hantera det.
Ett exempel från i morse: Min sambo har varit bortrest en vecka och kom hem igår, hett efterlängtad av mig, storebror 3,5 och lillebror, 2.
Veckan då jag varit ensam med barnen har varit slitig; jag har vid några tillfällen blivit arg och irriterad men den mesta tiden har varit trevlig.
Vid frukostbordet (då pappa inte är närvarande utan är i duschen) flyttar storebror pappas stol tätt intill sin och säger "här ska pappa sitta, nära mig". (Han avgudar sin pappa).
Sen säger: "du är ful, mamma. Jag vill inte vara med dig."
Min spontana kommentar är att jag säger att man inte skall säga så till andra människor, de blir ledsna.
Jag sätter mig bredvid honom på pappas stol och pratar med honom, säger "men jag tycker om dig ändå" när han påpekar att han inte tycker om mig.
Jag har tänkt att detta ihärdiga kärleksfulla budskap är det enda jag kan göra, alltså att säga " men jag älskar dig i alla fall", när sonen säger att han inte tycker om mig, att jag är dum eller (på senare tid) ful.
Men jag blir uppriktigt ledsen. Det tåras i mina ögon när jag tänker på dessa kommentarer. Och jag försöker förstå:
Varför säger han detta? (Jag tänker att han älskar mig, men samtidigt hyser dubbla känslor, dvs att han blivit besviken på mig de gånger jag varit arg, men inte kunnat visa dem då utan sparat på dem och när pappa kommer hem känner han sig trygg igen, och DÅ kan han ge uttryck för sin inneboende besvikelse över att jag tidigare blivit arg.) Vad tror ni?
Varför kommer detta efter att pappa varit bortrest?
Hur skall jag reagera?
Imorse visade jag också att jag blev ledsen. Jag tänkte vara ärlig, inte låtsas oberörd, utan visa att människor blir ledsna när man säger så till dem.
Men sonens reaktion var förvirrad, han skrattade och visste inte alls hur han skulle hantera min ledsenhet. Jag förstår att denna reaktion inte alls var bra (alltså, att jag fick tårar i ögonen och sa att jag blev ledsen när han sa så). Det var barnsligt och oansvarligt av mig och jag ångrar det. Pojken fick skuldkänslor och det känns inte alls som den rätta vägen att gå.
Men jag plågas av sorg över att jag kanske sårat mitt barn så att han inte längre tycker om mig, eller åtminstone är osäker på mig? .
Vad är det jag inte ser i samspelet mellan oss?
Hoppas på hjälp,
K.
).
& Lilltufsan född feb -06