3,5 år vill inte vara med sin mamma- trots?

Samtalsforum med barnen i fokus
Skriv svar
Karate
Inlägg: 18
Blev medlem: tis 16 maj 2006, 10:46
Ort: Skåne
Kontakt:

3,5 år vill inte vara med sin mamma- trots?

Inlägg av Karate »

Hej,

Min son på 3,5 år är ibland otroligt avståndstagande mot mig. Mitt problem är att jag inte vet hur jag skall hantera det.

Ett exempel från i morse: Min sambo har varit bortrest en vecka och kom hem igår, hett efterlängtad av mig, storebror 3,5 och lillebror, 2.

Veckan då jag varit ensam med barnen har varit slitig; jag har vid några tillfällen blivit arg och irriterad men den mesta tiden har varit trevlig.

Vid frukostbordet (då pappa inte är närvarande utan är i duschen) flyttar storebror pappas stol tätt intill sin och säger "här ska pappa sitta, nära mig". (Han avgudar sin pappa).

Sen säger: "du är ful, mamma. Jag vill inte vara med dig."

Min spontana kommentar är att jag säger att man inte skall säga så till andra människor, de blir ledsna.

Jag sätter mig bredvid honom på pappas stol och pratar med honom, säger "men jag tycker om dig ändå" när han påpekar att han inte tycker om mig.

Jag har tänkt att detta ihärdiga kärleksfulla budskap är det enda jag kan göra, alltså att säga " men jag älskar dig i alla fall", när sonen säger att han inte tycker om mig, att jag är dum eller (på senare tid) ful.

Men jag blir uppriktigt ledsen. Det tåras i mina ögon när jag tänker på dessa kommentarer. Och jag försöker förstå:

Varför säger han detta? (Jag tänker att han älskar mig, men samtidigt hyser dubbla känslor, dvs att han blivit besviken på mig de gånger jag varit arg, men inte kunnat visa dem då utan sparat på dem och när pappa kommer hem känner han sig trygg igen, och DÅ kan han ge uttryck för sin inneboende besvikelse över att jag tidigare blivit arg.) Vad tror ni?

Varför kommer detta efter att pappa varit bortrest?
Hur skall jag reagera?

Imorse visade jag också att jag blev ledsen. Jag tänkte vara ärlig, inte låtsas oberörd, utan visa att människor blir ledsna när man säger så till dem.

Men sonens reaktion var förvirrad, han skrattade och visste inte alls hur han skulle hantera min ledsenhet. Jag förstår att denna reaktion inte alls var bra (alltså, att jag fick tårar i ögonen och sa att jag blev ledsen när han sa så). Det var barnsligt och oansvarligt av mig och jag ångrar det. Pojken fick skuldkänslor och det känns inte alls som den rätta vägen att gå.

Men jag plågas av sorg över att jag kanske sårat mitt barn så att han inte längre tycker om mig, eller åtminstone är osäker på mig? . :cry:

Vad är det jag inte ser i samspelet mellan oss?

Hoppas på hjälp,
K.
cillus
Inlägg: 178
Blev medlem: tis 16 okt 2007, 21:26
Ort: Vaxholm

Inlägg av cillus »

Hej

Mina tankar:

Spontant så upplever jag det som att han ifrågasätter dig. Vad händer om jag kallar mamma för ful? Står hon fast vid den hon är ändå? Ja vad händer egentligen?
Jag tror inte han sparar på sina känslor, impulsiva som barn ju är. :D
Att han skrattade tyder på osäkerhet, och jag anser att han inte alls skall behöva hantera din ledsamhet.
Mina spekulationer:
Att han reagerar starkare när pappa kommer hem, nu vet jag inte hur länge han har varit bortrest, men tänker mig att du står då för den "tryggaste" delen(inte menat att han inte känner sig trygg med pappa) och blir då naturligt mest ifrågasatt. Så egentligen skall du ta det som en komplimang? :wink:

Jag har ingen erfarenhet hur man hanterar detta, men hittade den här länken:

"Dumma mamma"
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... p?p=124078
Mamma till Flicka februari 2007, Pojke född augusti 2012
Bonusmamma till flicka född 2011
Gravid, beräknad födsel oktober 2013
Karate
Inlägg: 18
Blev medlem: tis 16 maj 2006, 10:46
Ort: Skåne
Kontakt:

Inlägg av Karate »

Hej Cillus och tack för svar! :D
Spontant så upplever jag det som att han ifrågasätter dig. Vad händer om jag kallar mamma för ful? Står hon fast vid den hon är ändå? Ja vad händer egentligen?
Ja, så tror jag också att det är. Och vad händer när man kallar mmamma för ful? Vad får hända, undrar jag?

Jag har ibland tänkt att man inte skall agera totalt okänslig som förälder, utan visa att man också är en människa av kött och blod. Inte genom att skuldbelägga (ve och fasa!) men genom att på något sätt... vara ärlig. Jag gillar det Jesper Juul säger, typ att man har rätt även som förälder att inte ha lust att läsa saga för att man istället vill läsa tidningen.

Alltså, om jag visar att jag också har känslor OCH att dessa skall respekteras, så lär sig mitt barn att deras agerande faktiskt påverkar hur andra mår.

Men hur mycket, eller om alls, får man visa för sitt barn att man blir lesen av det de säger?

Min son är så liten, han testar bara och han vill inget ont i sig, så jag är också helt med på det du säger att han inte skall behöva hantera min ledsenhet. (Jag vet att det var fel av mig att låta mina ögon tåras och säga att jag blev ledsen av vad han sa. Jag skäms över detta :oops: ).

/K.
Ewa
Inlägg: 4900
Blev medlem: tis 04 apr 2006, 14:45

Inlägg av Ewa »

Hej :D !

Precis som Cillus är inne på så känner jag igen det här som frågor: "Vad händer om jag säger så här?" Som det mesta under trotsen. Om man då blir ledsen blir ungen sällan gladare av det, som du märkte, helt enkelt för att barnet inte förstår vad som nu gått på tok. Innebörden av orden finns inte där ännu. De är inte sagda för att såra. Det är inte en medveten handling, som i den vuxnes föreställningsvärld. Om ordet sägs för att se vad som händer (vilket det i min erfarenhet är) är det betryggande svar i saklighetens tecken som ger barnet tillfredsställande svar.

Här en tråd där Anna svarar på liknande fråga:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 03eca03713
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 :heart: & Lilltufsan född feb -06 :heart:
Karate
Inlägg: 18
Blev medlem: tis 16 maj 2006, 10:46
Ort: Skåne
Kontakt:

Inlägg av Karate »

Hej,
tack för svar! :D
Om ordet sägs för att se vad som händer (vilket det i min erfarenhet är) är det betryggande svar i saklighetens tecken som ger barnet tillfredsställande svar.
Bara så jag förstår dig rätt: menar du att ett svar i saklighetens tecken är typ: "så säger vi inte här, jag säger inte så till dig och inte du till mig"?

K.
Karate
Inlägg: 18
Blev medlem: tis 16 maj 2006, 10:46
Ort: Skåne
Kontakt:

Inlägg av Karate »

Och du, tack för en superbra länk! :D :D :D
Skriv svar

Återgå till "Barnafostran"