ville bara berätta hur det gick!
Ju mer man sover, desto mer sover man om man så säger.
Vi börjar sega oss upp mot 13-timmarsstrecket, och i morse vaknade han senast någonsin, 6.26 (man är alltid lite nervös när man kollar klockan där på morgonen)! Nätterna är tysta, någon enstaka gång får vi ramsa en snutt bara.
Utvecklingen tog fart! Maten är det fortfarande lite si och så med även om det hänt mycket där. Glad, nyfiken, VILJESTARK, skojfrisk. Nästan ingen mammighet kvar...!
På dagarna sover han oftast sina lurar väl, förra veckan fick jag gå en del för att han skulle somna om. Det som återstår är att vagna honom istället för att gå under uteluren. Vi har alltid gjort så, han har ju varit så lättväckt att vagnen måst rulla vid minsta lilla vindsus. Nu sover han, thanks to the cure, stadigare, så jag borde gå ut på gården och vagna lite där, eller? I stan är det ju folk överallt och det är lite jobbigt att ha en skrikande palt i en vagn...
Det har fött så mycket tankar, det stora som vi precis har åstadkommit Arvid och vi! Tacksamhet! Jag känner att Arvid mår helt bra, för första gången på 10 månader. En sten som faller från hjärtat. Och det var så enkelt? Varför har ingen sagt nåt? Varför i h-e har ingen psykolog, BVC-typ, barnmorska sagt att vi kanske borde börja med sömnen? Jag undrar vad som hade hänt om vi gjort detta i julas, när Arvid började vägra amning/flaskmatning och mest åt på nätterna när han var halvborta. Motståndet var så kompakt, som en stor stor rädsla. INGET kunde få honom att äta medvetet, han var mycket hungrig och mycket trött. Vad tror du, Anna, har du nån erfarenhet? Det är ingen idé att gråta över spilld mjölk, men jag är faktiskt rätt arg.
Tack tusen gånger för att det finns åtminstone en rättfram, opsykologiserande, smart och människoälskande liten filosof!
Åsa
och kan hjälpa någon mer.
Av hur retroaktivt förb-d man kan bli 
