Att vara en god förlorare...

Samtalsforum med barnen i fokus
K-ina
Inlägg: 1485
Blev medlem: tor 09 dec 2004, 10:15
Ort: Närke

Att vara en god förlorare...

Inlägg av K-ina »

Storpojken har litet problem med det där - minst sagt... Han får rejäla sammanbrott om han förlorar i spel och tycker att han AAAAALLTID har otur! Trots att han kanske har vunnit tre gånger i rad. :shock: :!:

Just nu är jag rejält trött på det här beteendet och skulle gärna vilja ha några goda ideér hur man jobbar med det. Själv har jag aldrig varit nån tävlingsmänniska så jag förstår verkligen inte det här. Minns däremot hur trist det var att spela spel med min kompis när vi var små - han tjurade alltid och jag fick gå hem... Jag tyckte hemskt illa om det och så vill jag inte att sonens kompisar ska känna... Dessutom kan det ju inte vara roligt att bli så där ledsen och arg! Hur hjälpa?

Vi har pratat litet om det och sonen påstår att han inte reagerar på det sättet när han är på skolan. Det är bara hemma... För att vi är vuxna och han är ett barn och då BORDE han vinna. Trots att det inte är kunskap det handlar om, utan tur. Inte så logiskt insåg han, men logisk är väl inte det man är när känslorna tar överhanden... :roll:

Nån som känner igen det här och har kommit till rätta med det?
Mamma till två pojkar.
Axel född Mars -00 och Gustav född Juli -03
ulrikaj
Inlägg: 1864
Blev medlem: tis 22 aug 2006, 13:10
Ort: Dalarna
Kontakt:

Inlägg av ulrikaj »

Hej :)
Har inget att komma med utan känner igen det i Jaocb som oxå vill vinna jämt.

/ulrika
mamma till goaste killen Jacob 17/3-02 :heart: och till goaste tjejen Liw 1/1-07 :heart:
K-ina
Inlägg: 1485
Blev medlem: tor 09 dec 2004, 10:15
Ort: Närke

Inlägg av K-ina »

:D Nu har jag ägnat en stund åt nioåringskapitlet i BB... Och det handlade om min pojke... Konstigt! :wink: :lol: :!: :D

Insåg att detta med spel, vinna eller förlora, inte är den stora grejen... Utan att det är i den situationen som allt ställs på sin spets! Då visar han sina sämsta sidor och jag blir frusterarad. Men egentligen är han ganska missnöjd med... det mesta just nu. :cry: Han kan inte glädja sig ordentligt. Tror att allt är mot honom osv. Ganska ofta känns det som om det inte spelar så stor roll vad vi gör eller säger - han vänder det mot oss iallafall. Med tårar i ögonen säger han: - Ni ska ALLTID vara såna!!! - Varför är du ALLTID dum? - Varför måste JAG? osv.

Det hela kanske handlar mer om 9-åringen än om konsten att förlora och vinna... :?: Fast det löser ju inte era problem ulrikaj.... :wink: :-k De kanske är vinnarskallar och då är det ju ett drag av personligheten som ibland kan bli ganska jobbigt... (och som kan vara en rejäl fördel om man lär sig att utnyttja det bra!)

Fler tankar någon?
Mamma till två pojkar.
Axel född Mars -00 och Gustav född Juli -03
Humlan86
Inlägg: 224
Blev medlem: fre 07 nov 2008, 23:00

Inlägg av Humlan86 »

För mig handlar "en god förlorare" om att kunna sätta sig in i den andres tankevärld - att kunna glädjas åt andra - även om det innebär att just JAG inte fick som jag ville denna gång. Det hänger för mig ihop med att kunna dela med sig och att kunna stötta någon som är ledsen. Alla dessa saker handlar väl om att kunna "stå i den andres torn" en stund - i både gott och ont.

Jag antar att denna förmåga inte fullt utvecklas förrän i sena tonåren (vad jag minns av det jag läst) även om man kan träna dem i detta redan när de är små :-)

Sedan är det nog också som så att i vissa åldrar är dessa saker svårare för barnen att hantar än i andra - och så är vi såklart alla olika!

Jag tycker det är bra att fokusera på den del av ett barns "felbeteende" som ändå är något positivt - typ "jag är jätteglad att du har så mycket vinnarinstinkt, det kommer du att ha jättenytta av till sommaren när fotbollen börjar - här hemma skulle jag dock vilja att du behärskade dig lite och inte lät din frustration ta den sortens uttryck". Typ. (eller hur man nu pratar med en nioåring :lol: :lol:
********
Stolt mamma till C
*debattör utan onda avsikter - låt dig inte avskräckas av mitt getinglika yttre - jag är en vänlig person som gärna pollinerar diskussioner med nya vinklar - för att det bästa av två världar ska kunna mötas*
ulrikaj
Inlägg: 1864
Blev medlem: tis 22 aug 2006, 13:10
Ort: Dalarna
Kontakt:

Inlägg av ulrikaj »

K-ina skrev::D
Det hela kanske handlar mer om 9-åringen än om konsten att förlora och vinna... :?: Fast det löser ju inte era problem ulrikaj.... :wink: :-k De kanske är vinnarskallar och då är det ju ett drag av personligheten som ibland kan bli ganska jobbigt... (och som kan vara en rejäl fördel om man lär sig att utnyttja det bra!)

Fler tankar någon?
Jacob har en släng till och från av 6års krisen fortfarande,så det kanske är det som spökar...... :? Å andra sidan är hans far 38år och inte i någon kris vad jag vet och ändå går in för att vinna ..... :wink: :-$ Kanske ett släcktdrag helt enkellt.Gäller bara att som ni båda säger att omvandla det som något possitivt.Men hur :?:
mamma till goaste killen Jacob 17/3-02 :heart: och till goaste tjejen Liw 1/1-07 :heart:
K-ina
Inlägg: 1485
Blev medlem: tor 09 dec 2004, 10:15
Ort: Närke

Inlägg av K-ina »

Humlan86 skrev:För mig handlar "en god förlorare" om att kunna sätta sig in i den andres tankevärld - att kunna glädjas åt andra - även om det innebär att just JAG inte fick som jag ville denna gång. Det hänger för mig ihop med att kunna dela med sig och att kunna stötta någon som är ledsen. Alla dessa saker handlar väl om att kunna "stå i den andres torn" en stund - i både gott och ont.

Jag antar att denna förmåga inte fullt utvecklas förrän i sena tonåren (vad jag minns av det jag läst) även om man kan träna dem i detta redan när de är små :-)
Jo.. Så är det ju... Att kunna sätta sig in i andras tankevärldar och glädjas åt andra. Och det KUNDE han! Tills rätt nyss!!! Så det MÅSTE vara något annat som trycker och gör ont i själen.

Nyss tittade vi på Körslaget och hans favorit - förlorade. Vi hade pratat om "vinna" och "förlora" och att det faktiskt inte spelar nån roll vem som vinner. Alltså var han väl förberedd och faktiskt: Istället för tårar och frustration - Djup suck och kommentar:
- Det var ju typiskt eftersom att JAG inte hejade på dem! (Han tar allt personligt. Och trösta... funkar inte. Antingen får han gråta och ömka sig... Eller så får man villa bort tankarna så han får fokus på något annat...)

Och nyss vid sänggåendet... Några tårar och orden: Varför är jag ledsen HELA TIDEN????? :cry: :cry: :cry: :cry: Vilken otursvecka det har varit... :( :( :( :(

Jag måste vara konstruktiv nu - Jag ger mig i kast med BB och sökfunktionen på forumet! :thumbsup:
Mamma till två pojkar.
Axel född Mars -00 och Gustav född Juli -03
miniz
Inlägg: 2164
Blev medlem: sön 20 aug 2006, 17:07
Ort: Frankrike

Inlägg av miniz »

Min brorson var en otoligt darlig förlorare, sa min mamma hade honom i skola. Vi spelade yatzy varje kväll vi var tillsammans, minst tva omgangar. Till slut blev det riktigt kul, men aaahhh, vad han hatade att förlora. Nu gar det riktigt bra, han är nu 18 ar :shock: :lol: Vi spelar ännu yatzy när vi träffas hos mamma.

Sag precis ditt inlägg. Bra plan med BB och sök :thumbsup:
Maria
fem älsklingar
nov-03, sep-05, feb-08, feb-10 och nov-12.
Susanne*
Inlägg: 2027
Blev medlem: tis 23 nov 2004, 15:11
Ort: Ny Skåning

Inlägg av Susanne* »

Hej :D
Toppen att du hittade kapitlet om 9-åringen. Visst blir man förvånad när man hittar ens egna barn där. :shock: :?:

Klok mamma Miniz. :D Precis så tror och erfar jag. Det är visa/leda/lära som gäller även här. När min mellantjej var 4 år började vi spela spel under mer ordnade former. Hon blev skitsur när hon förlorade. :evil: Jag berättade HUR man gör när någon annan vinner och visade, dvs att man säger grattis. Höll dessutom en kort föreläsning om HUR vill du att andra gör när du vinner. :?:

Hon sa grattis till mig och gick in på sitt rum med tunga steg. Kommer tillbaka och säger lite småargt med händerna i sidorna "men man behöver inte gilla det va" :?: 8)

Hon är nu jätteduktig på att säga grattis men avskyr fortfarande att förlora. :wink: Kan tom gärna vilja avbryta spelet med någon anledning när hon ser att hon är påväg att förlora. Där gäller det ju också då att vara snabb och visa... :wink:

Nu håller jag ju egentligen inte alls med om allt prat gällande vinnarskalle och vinnarinstinkt m.m. Vad har då alla andra som inte blir arga :?: För mig handlar det om att man har lärt sig att hantera det på något sätt. Min stora tjej har aldrig blivit sur när hon förlorar. Hon tävlar idag i ett elitlag i truppgymnastik och jag har sällan sett maken till målmedvetenhet och vilja att lyckas enligt sina mål.

Och Ulrika - också pappan här är MYCKET dålig förlorare men han säger helt klart att han inte fick lära sig annat. Sätt dem på träningscamp ihop. :idea:

:?:

Gällande nioåringen så ska jag fundera lite till och återkommer med mina tankar. :D

Många kramar
Susanne :heart:
"Det talas för lite om glädjen med barn..."
Tre underbara godingar: 1996, 2003, 2007
ulrikaj
Inlägg: 1864
Blev medlem: tis 22 aug 2006, 13:10
Ort: Dalarna
Kontakt:

Inlägg av ulrikaj »

Susanne* skrev:Hej :D
Och Ulrika - också pappan här är MYCKET dålig förlorare men han säger helt klart att han inte fick lära sig annat. Sätt dem på träningscamp ihop. :idea:

:
:lol: :lol: Så sant Susanne.Visst är det så.
Nu är det inte så att pappa Tomas får ett utbrott när han förlorar om vi spelar krocket typ,för då inför barnen håller han faktiskt sig i skinnet. :wink:
Det är mest om han förlorat en golftävling eller när dom spelar curling och förlorat som han visar sig sur.Men visst kan det kanske skina igenom omedvetet.

Vi har varit väldigt dåliga på att spela spel härhemma.Tiden eller den prioriteringen har liksom inte funnits. :oops: Men nu på+ slutet så har vi börjat spela typ memory och det går i perioder då Jacob blir riktigt sur när han inte vinner.
Så jag ska absolut ta tag i det här nu med spelandet och visa hur man gör när man förlorar.Världen går liksom inte under för det.

Tack för svar. :heart:
mamma till goaste killen Jacob 17/3-02 :heart: och till goaste tjejen Liw 1/1-07 :heart:
K-ina
Inlägg: 1485
Blev medlem: tor 09 dec 2004, 10:15
Ort: Närke

Inlägg av K-ina »

Bra att ni tycker att vi ska fortsätta spela spel! Jag hade nästan bestämt mig för att ge upp för ett tag eftersom att det nästan alltid slutar i konflikt. Men nu ska vi TRÄNA istället. Hur man gör och så vidare... Jag testar ett tag!
Susanne* skrev: Gällande nioåringen så ska jag fundera lite till och återkommer med mina tankar. :D
Jag vore jättetacksam! :heart: :heart: :heart:

Jag har påbörjat lusläsning av kapitlet Fostran... Insåg nämligen att Gustav alldeles snart kommer att vara sex år... Och det var ju inte heller helt lätt minns jag... :roll: :roll: :idea:
Mamma till två pojkar.
Axel född Mars -00 och Gustav född Juli -03
Susanne*
Inlägg: 2027
Blev medlem: tis 23 nov 2004, 15:11
Ort: Ny Skåning

Inlägg av Susanne* »

Hej igen K-ina :heart: och hej alla :heart:

Har nu gjort en brush up på 9-åringen. Man lever ju så otroligt i nuet med barn och glömmer därmed detaljer från vissa åldrar. :shock: Jag förstår mycket väl att du tyckte det passade rätt på din pojk, med tanke på vad du beskriver ovan.

Det ÄR verkligen en tung ålder för dem. Det är också på något sätt en uppstart inför att kunna stötta dem vidare, som förälder. De går allt mer mot att ha ett eget inre själsliv på ett annat sätt, som till viss del kräver annat bemötande än tidigare åldrar. Det är en stor liten människa nu. :heart:

Några saker som Anna skriver om som jag tog fasta på:
-Humor, kunna skratta tillsammans
-takt, finkänslighet och saklighet
-stå på hennes sida och vara vän
-möte och äkta intresse
-dela varandras vardag

Jag vet jag försökte ha tydliga linjer med ansvar och konsekvens. Hon hade en lista på garderobsdörren med ”vad man ska göra på morgonen”. Där var allt från kissa till gympakläder. Konsekvenser fick hon lösa själv men jag stod alltid bakom och fanns som tankestöd. Jag försökte vara mycket delaktig i hennes aktiviteter och hon hade tydliga uppgifter om att vara behövd här hemma. Tid för samtal och bryt med humor och bus.

Jag gjorde också som Anna skriver att jag lät huset förfalla. Det var rysligt effektivt och riktigt roligt. Jag slängde trosor, strumpor där jag stod. Droppade min jacka i hallen när jag blev in. Sparkade iväg mina skor. Lät all disk så efter middagen…etc. Och hrm…det var ju inte bara på dottern som det hade effekt… Jag vet också att jag var med i skolan någon gång per termin samt att vi gjorde resa tillsammans.

Som du skriver så är det bra med Fostran delen och 6-års kapitlet tror jag du har nytta av både för den store och den mindre.

Nu blev ovan lite allmänt men kom gärna med konkreta situationer så är det lättare att fundera vidare.

Nu ska jag åka och hämta dagens fördelsedagsbarn. En liten 2-åring. :heart:

Stor kram
Susanne :heart:
"Det talas för lite om glädjen med barn..."
Tre underbara godingar: 1996, 2003, 2007
K-ina
Inlägg: 1485
Blev medlem: tor 09 dec 2004, 10:15
Ort: Närke

Inlägg av K-ina »

Tack Susanne tack för äkta engagemang i lilla mig och feedback! :heart:

Vi har haft två riktigt bra dagar. Skola och fritids och alla fasta rutiner runt det passar herrn bra. Här hemma har saker och ting varit röriga pga. sjukdom i veckor... Du vet: Mamma orkar inte för hon har feber... Lillebror får vara hemma med pappa när han är sjuk, men själv måste nioåringen iväg till skolan osv. Nu när vardagen rullat igång märker jag redan en förbättring på humöret.

Vilket fick mig att tänka:

Vi är dåliga på fasta uppgifter här hemma. Vi hjälps åt med mycket men det händer när det händer så att säga... :? NU behöver sonen ha sina rutiner här hemma också - det är tydligt. Jag får verkligen ta tag i det här! Fast jag tror inte på mig själv ens när jag skriver det... :shock: :evil:

Däremot undrar jag om det verkligen funkar med att låta allt förfalla... Tycker att det nästan alltid är precis så rörigt hemma och framför allt i hans eget rum. Jag har inga problem med att backa ut genom dörren och strunta i städningen (det har i och för sig pappa svårare för...) men det hjälper INTE. Han sorterar i högar - på golvet!!! Och HOPPAR över dem!
Ska snacka med pappa J om att han inte heller ska tjata. Låt det gro igen!!! :thumbsup:

Humor - det är en punkt som vi är jäkla bra på om jag får skryta!!! :lol: Här bryts det av med totalt sjuka små sketcher, fräcka ordvitsar och bajshumor + kittlingar och pruttljud! :oops: :shock: Och jag vet verkligen hur effektivt det är. Däremot - hade jag glömt "skrattet till natten"... Du vet. Han lägger sig själv och jag påminner bara när det är dags att släcka lampan efter hans lilla lässtund. Ibland sitter jag på sängkanten och snackar - men inte lika länge som förr och som sagt skrattet hade försvunnit!!! :shock: Har återinförts med framgång de senaste tre kvällarna! :heart:

Verkliga möten! Idag bestämde Axel och jag att vi ska planera för att göra något på tu man hand varje lördag eller söndag. Han är litet sur på lillebror som har en ensameftermiddag tillsammans med mig och vill ha det samma. Sa han... Visste han att han behövde... Kunde han sätta ord på... Underbara unge!!! Han visar och leder mamma! :heart:

Äkta intresse... Jag rannsakar mig och inser att jag faktiskt inte alltid orkar/hinner lyssna på riktigt - och det märker sonen. :oops: Bara det att hans timing är så HIMLA dålig ibland och att han har svårt att vänta tills det passar. Han blir arg för han tror att jag inte intresserar mig... Det GÖR jag ju men jag kan inte ALLTID lyssna på honom när HAN vill... Vad ska man göra då? Konflikten är ett faktum innan jag ens hunnit be honom att vänta ett ögonblick. Från glädje och entusiasm till total ILSKA och "du lyssnar ju aldrig" på typ sju röda! :shock: Och så står man där som ett frågetecken och undrar varför det blev fel! Nu igen... :?
Det där är svårt... :!: Kan kanske lösa sig när han känner att han får mer egenensamtid med mamma?!?

All for now! Jag är taggad och laddad! Jag föredrar ju egentligen ungar i skolåldern och tycker att det ska bli underbart att se honom mogna mer! Han är verkligen en stor liten människa och jag älskar det!

Tack igen!!!
Stor KRAM!
Mamma till två pojkar.
Axel född Mars -00 och Gustav född Juli -03
Ewa
Inlägg: 4900
Blev medlem: tis 04 apr 2006, 14:45

Inlägg av Ewa »

K-ina skrev: Äkta intresse... Jag rannsakar mig och inser att jag faktiskt inte alltid orkar/hinner lyssna på riktigt - och det märker sonen. :oops: Bara det att hans timing är så HIMLA dålig ibland och att han har svårt att vänta tills det passar. Han blir arg för han tror att jag inte intresserar mig... Det GÖR jag ju men jag kan inte ALLTID lyssna på honom när HAN vill... Vad ska man göra då? Konflikten är ett faktum innan jag ens hunnit be honom att vänta ett ögonblick. Från glädje och entusiasm till total ILSKA och "du lyssnar ju aldrig" på typ sju röda! :shock: Och så står man där som ett frågetecken och undrar varför det blev fel! Nu igen... :?
Det där är svårt... :!: Kan kanske lösa sig när han känner att han får mer egenensamtid med mamma?!?
Mmmmm - tänker lite här. Jag kan vara rejält disträ ibland - och går och tänker på hundra saker som ska göras och hör därmed lite dåligt. Däremot så har jag sedan sonen började prata i hundra och nära nog på inandning också (någon gång runt 2,5), sagt "Oj, vet du hjärtat, just nu måste jag koncentrera mig på x. Men när jag är färdig så vill jag höra allt! Jag säger strax till. Tycker det har funkat betydligt bättre än de gånger jag låtsas lyssna och bara hummar med, för det upptäcks ju onekligen väldigt snabbt, om man inte någon gång lyckas göra någon snygg räddning i sista sekund :wink: Variant 1 funkar fortfarande förträffligt bra på snart 5-åring, kanske även på större sorter?
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 :heart: & Lilltufsan född feb -06 :heart:
Jannika
Inlägg: 4934
Blev medlem: mån 09 okt 2006, 13:34

Inlägg av Jannika »

Vi är dåliga på fasta uppgifter här hemma. Vi hjälps åt med mycket men det händer när det händer så att säga... NU behöver sonen ha sina rutiner här hemma också - det är tydligt. Jag får verkligen ta tag i det här! Fast jag tror inte på mig själv ens när jag skriver det...
Fyrans år. 8) Jag säger bara fyrans år. :lol:
blomman
Inlägg: 1775
Blev medlem: fre 28 apr 2006, 17:01

Inlägg av blomman »

K-ina skrev: Vi är dåliga på fasta uppgifter här hemma. Vi hjälps åt med mycket men det händer när det händer så att säga... :? NU behöver sonen ha sina rutiner här hemma också - det är tydligt. Jag får verkligen ta tag i det här! Fast jag tror inte på mig själv ens när jag skriver det... :shock: :evil:
Ja, då kommer jag igen med tjat Social delaktghet och schema :wink: !

Om han får egna uppgifter som ska utföras, och utföras väl, för att de behövs, då tänker jag mig att han blir nöjd.
Nöjd för att
1. Han behövs, konkret
2. När han utfört sin uppgift väl blev det BRA. Han VANN inte, men han gjorde VÄL! (är du med på hur jag menar?)
3. Berömmet "Vad bra det blev" har heller inget med vinst att göra, för HANS del, men däremot för er ALLA i familjen!

Jag tror man kan använda den här energin att vilja vinna, till att istället utföra något, så att det blir bra!

Man kan tror att det låter löjligt att säga att Social Delaktighet löser nästan allt, men det är faktiskt sant!
Jag tror att vårt behov att att behövas är så stort, liten som stor!

Kram Blomman
Skriv svar

Återgå till "Barnafostran"